Att vara sjuk i polio som 4 åring minns man som 60-åring

En snöglobbing kväll vintern 1949 i Hägersten åkte jag ambulans till Epidemisjukhuset i Stockholm. Husläkaren Dr Blomberg hade kallats hem därför att mina sjukdomssymptom hade gjort mina föräldrar starkt oroliga. Doktorn gjorde sin undersökning och därefter ringde han efter ambulansen. Jag hade barnförlamning eller polio.
Från det år som jag låg på ”Epidemin” har jag många minnen. Jag minns isoleringen från alla i min familj. Det var bara personalen och andra poliosjuka som jag fick umgås med stor del av tiden på sjukhuset. Föräldrarna fick inte besöka, bara se på mig och vinka genom ett fönster i dörren. En lugn far som med ett skevt leende visade godispåsen och en gråtande mor med den bruna hatten med en fasanfjäder. Den såg löjlig ut där genom fönstret. Jag minns också att jag inte ville att min mor skulle komma och stå där i fönstret och gråta, jag minns obehag.
Polion förlamade höger sida, ben och arm. Det var helt omöjligt att röra den högra sidan av kroppen utan hjälp. Vartefter månaderna gick släppte förlamningen långsamt. Jag minns att jag var uppe och gick med gipsat ben och arm i en gåstol som såg ut som en rullator. Det gick fortare och fortare att köra rullatorn i korridoren. Systern sa att med den farten kunde jag snart rulla ända hem!
Jag låtsades läsa sagor för en liten flicka i respirator, en maskin som pyste och stånkade. Jag har många gånger undrat om flickan överlevde, om hon kunde börja andas själv igen. Jag minns att jag låg i en stor sal med åtta barn, alla med polio. Vissa kunde röra sig mer, andra mindre. Och att det en eftermiddag uppstod krig med köttbullar som ammunition. Det for köttbullar genom luften, de studsade mot väggar och tak. Någon fick träff på en motståndare och jublet visste inga gränser.
Efter ett knappt år var jag så pass återställd att jag skickades hem. Jag hade klarat min polio utan sviter. Men kvar har alltid funnits minnen som poppat upp lite då och då, minnen från en fyraårings upplevelser av en otäck och farlig sjukdom och behandlingen av den. Minnena präglas av hur de vuxna hanterade en sjuk fyraåring. En gråtande mor i ett dörrfönster kan skapa sorg och skuld. Om hon var ledsen där i fönstret så var det väl jag som var orsaken till hennes sorg. En far som ofta log och lämnade in godis och små böcker men som inte kunde leva upp till min längtan att få komma därifrån, var han att lita på? Och varför såg jag aldrig till mina äldre bröder?
Men när isoleringen hävdes stormade de in alla, ofta. Jag var räddad. Min far var imponerad av att jag kunde ta mig fram så snabbt med gåstolen, han applåderade och jublade. Min äldsta bror var sur för att jag inte lånade ut gåstolen till honom. En stark kampanda tror jag utvecklades där i sjukhuskorridoren. Allt beröm som jag fick för att jag kunde gå bättre och bättre har ju alltid varit ett ljust minne. Så kvar av poliosjukan finns, tror jag, mycket blandade känslor av längtan, av sorg, av skuld men också av kärlek och av kampanda, av glädjen i framgången. Med åren har utvecklats en insikt i att föräldrars obrutna kärlek i svåra stunder är viktigast för ett barn. Också den kärlek som naggas i kanten av barnets känslor om föräldrars svek är oändligt viktig. Utan den kärleken minskar förstås möjligheterna att tillfriskna.
Jag blev i det närmaste återställd, jag har åkt skidor långt upp i åren och spelat ishockey under tonåren. Muskelkapaciteten har varit god, doktorn påstår att jag haft 65-75% fungerande muskler i höger ben. Men för 2 år sedan hände det, muskeln tappade mycket kapacitet och idag är den uppmätt till ca 12%. Jag har ingen diagnos om postpolio men det svaga benet kräver stöd och krycka. Denna utveckling mot ett ökat handikap kan inte förmörka ett långt och bra liv.
En stödjande familj och bra sjukvård var nyckeln till min rehabilitering.

/Sven Lindeberg