Museerna är en plats för att få perspektiv och att kunna reflektera över vår historia och samtid. Jag brukar säga att museerna är boten mot vår kollektiva glömska eller vårt gemensamma minne.
Det förpliktigar när vi ska berätta vår gemensamma historia. När jag ser hur de svenska museerna förhållit sig till och behandlat de funktionshindrades historia kan jag konstatera att här saknas detta perspektiv många gånger.
I grunden handlar det om demokrati. Dem som har till uppgift att spegla och berätta kring vårt gemensamma kulturarv måste givetvis väga in alla aspekter. Att vi har en brist på berättelser av och om funktionshindrades erfarenheter är ett tydligt exempel på hur samhället förhållit sig till den här frågan tidigare. Det är ingen ursäkt – men en förklaring och en del av historien.
Därför blir det så mycket viktigare att vi självkritiskt diskuterar hur vi på ett naturligt sätt kan lyfta in erfarenheter från personer med funktionsnedsättning. Så det blir en självklar del när man beskriver olika tidsperioder och skeenden i samhället.
Nu har jag tillförsikt i denna fråga. Jag tycker att museerna idag både i ord och i handling lyfter in flera perspektiv i historieskrivningen. Ett demokratiskt samhälle måste hela tiden i en öppen diskussion reflektera och vara vaksam över sin historieskrivning.
Det är en grundbult i ett demokratiskt samhälle att ALLAS berättelser får plats och utrymme. Det är bara att konstatera att vi över tid inte klarat denna uppgift men med tydligt fokus och ständig debatt blir vi bättre.
Museerna är vårt gemensamma minne.
Mats PerssonGeneralsekreterare, Riksförbundet Sveriges museer
Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.
Berätta din historia