Vad är sant och vad är falskt? Två personer kan vara med om samma händelse, men skildringarna av vad som hänt kan skilja sig åt så mycket att man nästan tror att det är olika händelser. Människor upplever saker olika därför att vi har olika referensramar. Hur livet sett ut för personer med en funktionsnedsättning har skildrats mycket sällan i våra historieböcker eller på museerna. Än mer sällsynt har det varit att se funktionshinderaspekten ur till exempel ett klassperspektiv.
Här kommer några exempel på hur historiska händelser har fler perspektiv, där det inte bara handlar om subjektiv sanning:
1842 brukar man säga att Sverige fick allmän folkskola, skolplikt infördes 1882. Men hur ofta berättar vi samtidigt att rörelsehindrade barn fick skolplikt långt senare – 1962? Och att det var först 1968 som alla utvecklingsstörda blev skyldiga att gå i skolan? För mig känns det förljuget att tala om skolplikt från 1882 när det bevisligen inte är sant. Det här måste berättas samtidigt! Inte bara i särskilda utställningar som handlar om villkoren för personer med en funktionsnedsättning.
1921 fick Sverige allmän och lika rösträtt. Hur många gånger hör man inte det årtalet? Fast det är bevisligen inte sant det heller. Som exempel fick inte personer omhändertagna av fattigvården rösträtt förrän 1945 och först 1989 fick alla medborgare rösta. Allmän och lika rösträtt infördes alltså 1989. Också de här årtalen måste med i skildringarna av vår gemensamma historia.
När man beskriver hur människor bodde under en viss epok, så får man inte glömma att under 1900-talet bodde tiotusentals människor på olika institutioner i vårt land. Jag tycker att man ska berätta det samtidigt som man beskriver till exempel barnrikehusen på 1940-talet. Om ett museum gör en utställning av vardagsporslin för 100 år sedan, tycker jag att de också ska berätta hur människor på anstalterna serverades sin mat. Men blandas faten från Rörstrand med anstalternas plåttallrikar?
I den pågående utställningen ”Hår” på Nordiska museet finns ett litet inslag som visar hur man kan integrera olika perspektiv. Där berättar en kvinna helt kort om hur det kan vara att välja frisyr och ta bort kroppshår för den som är beroende av personlig assistent. Det är bara några rader, men nog så viktigt att ha med i en utställning som handlar om hår ur många olika aspekter.
Klassfrågor påverkar i allra högsta grad. Personer med en funktionsnedsättning tillhör ingen egen ”grupp”. Vissa saker är självklart gemensamt om man inte ser – tillgången till punktskrift eller talböcker – men sedan är det annat som avgör hur livet blir. Eric Hermelins liv är ett bra exempel på vad klasstillhörigheten kan betyda. Han föddes 1860 i en adlig familj och blev med tiden expert på klassisk persisk poesi. De sista trettio åren av sitt liv var han patient på Sankt Lars i Lund. Tack vare familjens resurser behövde han aldrig leva i den förfärliga miljö som de andra på hospitalet gjorde då. Familjen betalade för en lägenhet på sjukhusområdet där han kunde bo människovärdigt och ägna sig åt forskning och översättning och ta emot besökare.
Självbilden blir suddig för den som aldrig känner igen sig i historieskildringar eller utställningar. Många människor med funktionsnedsättning saknar beskrivningar där deras upplevelser sätts in i ett kulturhistoriskt sammanhang. Det är skildringar som saknas i vårt kulturarv. För egen del brukar jag jämföra Ingmar Bergman och Per Anders Fogelström. I Bergmans filmer har jag aldrig känt igen mig och de har därför passerat mig ganska oberörd. Men i Per Anders Fogelströms böcker har jag en mycket stark igenkänning av mina förfäder – därmed har jag tagit till mig det han skriver med både hjärta och intellekt.
Historien kan berättas på många sätt. Att synliggöra funktionshinderaspekten borde inte vara svårt. Ändå görs det så sällan. Att se funktionshinder ur ett helhetsperspektiv är kanske en större utmaning. Men är det verkligen så svårt? Jag tror det är en fråga om vilja och värderingar att se hur samhället faktiskt ser ut och har sett ut. Det är inte bara en utbildningsfråga.
Margareta PerssonProjektledare Handikapphistoria i kulturarvet, HAIKU
Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.
Berätta din historia