Delade känslor kring föreningsliv

Redan som 14-åring halkade jag in i föreningsvärlden. Jag hamnade i ett ungdomsförbund för rörelsehindrade. Jag skriver hamnade för det var inget enkelt och självklart val. Jag hade främst vänner utan funktionshinder och såg inte riktigt vad det skulle ge mig att delta i möten för personer med funktionsnedsättning. Jag hade också en rädsla för att förknippas med personer som har intellektuella funktionsnedsättningar. Idag har jag svårt att förstå dessa tankar men det är väl så det är i den åldern. Viljan att vara som alla andra var oerhört stark för mig i den åldern.
Jag blev i alla fall övertalad av en förälder till en bekant att åtminstone gå på ett möte. Jag var ganska rädd av mig och undrade mycket hur det skulle fungera att resa och sova borta. Lösningen blev att mamma följde med som ledsagare. Ganska snabbt blev jag varm i kläderna och redan första kvällen dumpade jag mamma på hotellrummet. Jag insåg att jag faktiskt klarade det mesta själv. Det blev tydligare ju fler möten och konferenser jag deltog på.
Den största vinsten var möjligheten att hitta nya vänner och, om jag ska vara ärlig, att hitta potentiella pojkvänner. För en tjej som aldrig varit tillsammans med någon, ens i den ålder när man oskyldigt frågar chans på någon, gjorde det gott för självförtroendet att vara med på de här föreningsmötena. Jag fick bekräftat att jag faktiskt var ganska rolig och att det faktiskt fanns killar som kunde bli intresserade av mig. Under flera år låg fokus på det sociala.

Efter hand som jag blev säkrare på mig själv blev jag också intresserad av frågor gällande diskriminering, tillgänglighet och arbetsliv. Det kändes mer spännande än att prata med andra bara för att de hade samma typ av funktionsnedsättning som jag själv. Jag var på en tonårings vis säker på att jag satt inne med svaret på många av de stora frågorna. Varför lyssnade ingen? Här gällde det att organisera sig!

Jag ställde upp som ledamot till styrelsen och blev till min stora glädje invald. Det var en skräckblandad förtjusning. Många var äldre än mig, skulle jag våga föra fram mina åsikter? Särskild respekt hade jag för en tjej som arbetade och var förlovad. Dessutom hade hon ett sätt att framföra sina åsikter så att alla lyssnade. Hon hade mycket av det jag önskade för mig själv men inte var säker på att jag skulle få.

Jag lärde mig mycket av henne och de andra i styrelsen under de här åren. Jag lärde mig att det är okej att göra fel och att det inte finns några dumma frågor. Jag lärde mig att se ett större sammanhang och att inte alltid utgå från mig själv. Jag påverkades av vad många tillsammans kan genomföra och var säkert influerad av detta när jag gjorde mitt studieval. Jag läste till socionom med inriktning mot organisationer och barn och ungdomar.

Totalt blev det åtta år inom styrelsen. Ytterligare två år arbetade jag som anställd ombudsman. Jag älskade mitt arbete. Att få diskutera viktiga frågor och planera hur utvecklingsarbetet skulle komma vidare var mitt drömarbete. Det kom ändå en dag när jag kände att jag gjort mitt. Det var tid för andra att ta över och för mig att bygga upp en karriär och ett familjeliv utanför handikapprörelsen.

Jag har bara gjort korta gästspel de senaste tio åren, men kan ändå komma på mig själv att sakna den tiden och särskilt då min tid som anställd. Någon gång vill jag återvända. Under tiden får jag känna mig nöjd med att jag uppnått det jag som 13-14 åring inte trodde var möjligt.