DHR Stockholms läns distrikts historia under 50 år

Anförande vid jubileumsseminarium den 24 september 2012
Den 5 augusti 1962 bildade DHR avdelningarna i Stockholms stad och län en samarbetskommitté. I kommittén ingick avdelningarna Stockholm, Södertälje och Östhammar. Kommitténs första ordförande var Olof Nilsson, som då också var Stockholmsavdelningens ordförande. Sekreterare var Östhammarsavdelningens ordförande Karin Holmberg.

Bakgrunden till detta var att Riksförbundet DHR, som bildades 1923, hade vuxit i omfattning och behövde en organisation som var spridd över landet. Från början anställdes en riksombudsman, Kurt Nilsson. Ganska snabbt fick han mer att göra och för att avdelningarna och medlemmarna skulle få service beslutar DHR att införa distriktsindelning. Distrikten var tänkta att vara en mellaninstans och ge medlemmarna service men också ordna kurser för att öka medlemmarnas kunskaper. 1949 vid DHR:s sista årsmöte (följdes sedan av kongresser) delas landet in i fyra distriktsområden, Södra, Västra, Östra och Norra distriktet. Fem år senare beslutade Riksorganisationens styrelse att i samråd med distriktsstyrelserna anställa distriktsombudsmän.

20 år senare, 1973, beslutar DHR att låta länsdistrikten ta över regiondistriktens uppgifter. Länsdistrikten utformades för att arbeta mot landstinget, utse representanter i Länshandikapp-råden och anordna kurser och konferenser samt vara ett stöd till avdelningarna.

Stockholmsdistriktets framväxt

Den 5 augusti 1962 bildade DHR avdelningarna i Stockholms stad och län en samarbetskommitté. Kommitténs första ordförande var Olof Nilsson, som också var Stockholmsavdelningens ordförande.
Kommittén leddes av ett arbetsutskott som sammanträdde ca en gång i kvartalet. Därutöver hade man representantskapsmöte, då alla länets avdelningar samlades för att diskutera gemensamma angelägenheter och välja arbetsutskott. Man hade ett litet anslag från landstinget som fördelades mellan avdelningarna inom Stockholms stad och län. Anslaget var på ca 7000 kronor.

Från 1966 och till slutet av 60-talet växte distriktet i och med att flera avdelningar bildades.

År        Avdelningar   Medlemmar
1966    5                   400
1970    9                   1340
1980    16                 5248
1990    16                 4521
2010    12                 2842
2011    12                 1503

1967 beviljade landstinget bidrag med 53 000 till en länskonsulent som anställdes av Östra distriktet som hade sitt huvudkontor i Västerås. Det var Anna-Lena Nensén som blev länets konsulent och hon anställdes den 1 februari l967 och kom att arbeta på distriktet i 31 år till sin pensionering februari 1998. Under denna tid förändrades distriktets organisation från att ha varit en underorganisation till Riksförbundet till att bli en självständig juridisk person . Detta skedde 1973 och distriktet fick namnet DHR Stockholms läns distrikt.

Distriktets uppgift har varit att bevaka och behandla frågor av gemensamt intresse för personer med nedsatt rörelseförmåga boende i länet, att verka för ett väl utvecklat samarbete mellan länets DHR-avdelningar samt att stödja de enskilda avdelningarna organisatoriskt och i deras arbete med intressepolitiska frågor

Hur har då samhället förändrats under dessa år? Givetvis har det skett stora förändringar som får tillskrivas funktionshindersrörelsens idoga arbete men vi har inte på långa vägar nått ända fram.
Låt oss börja med att titta på möjligheterna att resa.

Första ”färdtjänsten” som jag kom i kontakt med var Eugeniahemmets lastbil som körde mig till skolan Bröderna Påhlmans Handelsinstitut, de dagar då det var dåligt väder. Annars tog jag mig till och från skolan med min handmanövrerade ”invalidcykel”. På samma sätt åkte jag till det första jobbet. 1953 bytte jag upp mig till en trehjulig motorcykel och fortsatte efter några år med min första bil – en Volkswagen.

Färdtjänst fanns inte och att resa var för många ett stort problem. Färdtjänsten började med brandkåren i Malmö och fortsatte i Stockholm med ett beslut den 19 december 1966 om kommunal transportservice för handikappade. Då var färdtjänsten ett frivilligt åtagande.

1970 fanns färdtjänst i 100 kommuner i landet. 1975 blev färdtjänsten statsbidragsfinansierad. 1982 blev färdtjänst en lagfäst skyldighet enligt socialtjänstlagen. Först 1997 fick vi en lag om färdtjänst. Färdtjänsten blev en fråga som har förföljt oss i vårt intressepolitiska arbete. Vi har opponerat och protesterat mot dåliga bussar, Samplanerat resande. Långa omvägar och därmed lång restid. Dålig tidspassning otaliga neddragningar på antalet resor, höjda avgifter (en gång gällde höjning från 3 – 4 kronor.) Den gången lyckades vi stoppa höjningen.

Vi har lyckats med att resor inte ska kosta mer än månadskortet. Idag har vi lyckats med rullstolstaxi som till stor del fungerar bra Men ännu återstår en hel del vad gäller taxiresenärernas resor som fortfarande har ett begränsat antal resor och ofta får samåka, vilket kan innebära förlängd restid.

Ett annat viktigt område som distriktet under alla år arbetat för är tillgängliga allmänna kommunikationer. Vi har under en lång följd av år försökt få SL att köpa in redan från början anpassade bussar och tunnelbanevagnar. Bl. a var några av oss med och testade nya tunnelbanevagnen 2000. Konsulenten Anna Lena Nensén konstaterade att det saknades handtag vid sätena för att kunna resa sig upp. Hon påtalade detta och fick åka ner till Kalmar där vagnarna tillverkades. Efter mycket diskuterande och kompromissandet kom det dit gula handtag som jag tror sitter där än i dag. Från början fanns det inte hissar i alla tunnelbanehållplatser. Konsulenten drev frågan hårt och tillsammans fick vi igenom hissar på alla hållplatser. Ännu idag har vi inte en kollektivtrafik som fullt ut är tillgänglig för personer med rörelsehinder.

Anpassade bostäder fanns inte vilket gjorde att funktionshindrade inte kunde flytta hemifrån Först på 1950-talet började man bygga anpassade lägenheter. Behovet av bostäder med service började framträda i början av 60-talet och i mitten av decenniet fick vi i Stockholm de första bostäderna med boendeservice. Det var en fråga som konsulenten började arbeta med. Hon reste runt i kommunerna och såg med egna ögon hur folk bodde.

Under 1970-talet fortsatte arbetet med bostadsfrågan och ett samarbete med Hyresgästföreningen i Storstockholm etablerades. Distriktet agerade också för att kommunerna skulle starta boende med boendeservice. De första lägenheterna i Stockholm med boendeservice startade i Svedmyra. Lägenheter som fortfarande finns kvar med utan boendeservice.

Nu har man personliga assistenter genom en reform som betytt mycket för oss lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, som beslutades av Riksdagen 1993. Den har inneburit att våra möjligheter till självständigt liv och ett liv på egna villkor kunnat bli verklighet. Personer med omfattande funktionsnedsättningar har rätt till personlig assistent och LSS innehåller också andra rättigheter..

Arbetsmarknadsfrågor har också alltid varit aktuella. Att jag inte skulle få ett arbete på grund av mitt funktionshinder ingick inte i min tankevärld när jag var klar med min yrkesutbildning. Skolan förmedlade arbete och jag fick det första jag sökte.

Idag är situationen annorlunda. Oavsett konjunkturer och oavsett vilken regeringen vi har så är situationen för personer med funktionsnedsättningar lika omöjlig. Oavsett stödåtgärder i form av bidrag till arbetsgivare så är man lika rädd att anställa oss. Distriktet har varit representerat i samverkan med Arbetsförmedlingen genom DYR (delegationen för yrkesinriktad rehabilitering). I början fick vi enbart information om vad som planerades men från och med 1997 fick delegationen en beslutande funktion när det gällde övergripande inriktningar och prioriteringar. Vi har också finnits med hos Samhall AB och ibland har våra synpunkter fått gehör men bara marginellt.

Under de tre senaste åren har distriktet varit med i ett projekt med Landstinget som hette Din kompetens vår möjlighet. Syftet med projektet är att ge arbetsgivarrepresentanter inom SLL ökad kunskap om personer med funktionsnedsättning och det regelverk som finns samt att motverka negativa attityder och värderingar..

Målet med projektet är att hos SLL som arbetsgivare höja kunskapen inom området och höja medvetandenivån om att detta är en viktig etiskt fråga. Delmål är dels att utveckla en utbildningsmodell som ska inkluderas i den ordinarie verksamheten och dels att utveckla ett webverktyg. .

När jag blickar tillbaka på arbetet i DHR på lokal, regional och riksnivå, så ser jag att frågorna vi då arbetade med - tillgänglighet, allmänna kommunikationer, färdtjänst, personlig service och hjälpmedel, hälso- och sjukvårdsfrågor, rehabilitering m fl är desamma som är aktuella idag.
Inom Hälso- och sjukvårdsområdet har vi kämpat för en sjukvård på lika villkor, Redan på 1980-talet agerade vi för att det skulle finnas telefoner på sjukhus, vilket var en aktion vi lyckades med. Den ortopediska kliniken vid S:t Görans sjukhus hotades av nedläggning. DHR protesterade och vi lyckades få ha den kvar.

Rehabiliteringsfrågor har under alla år har drivits av distriktet. 1980 agerade vi för att vi skulle få en medicinsk rehabiliteringsklinik på Huddinge sjukhus. Ett försöksprojekt om förstärkt socialt innehåll i rehabiliteringen startades med stöd av landstinget. Startade 1981 och genomfördes i samarbete med rehabiliteringskliniken Danderyds sjukhus. Distriktet fanns representerat i ledningsgruppen.

En viktig fråga som har dominerat är rätten till återkommande rehabilitering, både hemma och i utlandet. Efter ett intensivt förhandlande har vi sedan några år rätt till återkommande rehabilitering ca vartannat år men i Stockholm har vi också fått möjlighet för oss med medfödda och tidigt förvärvade funktionsnedsättningar att få intensivträning en gång om året och däremellan egen träning. En stor seger för vårt idoga arbete!

Habiliteringsverksamheten inom landstinget var också en fråga som engagerade oss. När omsorgsverksamheten skulle kommunaliseras 1993-94 ansökte handikapporganisationerna tillsammans med omsorgsnämndens beredningsgrupp om pengar för ett informationsprojekt. Vi fick 1 milj. kronor. Kommunaliseringen innebar att stora delar av omsorgsnämndens verksamhet flyttades från landstinget till kommunerna Verksamheter som habilitering, behandlingsavdelningar vid skolor, verksamheter för vuxna hjärnskadade och verksamheter som bedrivits av Bostads- och serviceenheten kom att beröras. KOM-In projektet bedrev en informations och utbildningsverksamhet för att underlätta förändringarna. I och med detta projekt kom funktionshinderorganisationerna i länet att arbeta närmare varandra och också få ökad förståelse för andra organisationers intressepolitiska arbete

Distriktet var med och stred för att Grindstugans verksamhet skulle få fortsätta. Den blev senare Hjärnkraft. Hjärnkraft bildades 1988 av anhöriga som sökte stöd hos varandra i en situation som de kände att ingen upplevt tidigare. En när och kär hade råkat ut för en förvärvad hjärnskada. De mötte stor okunskap om hjärnskador inom sjukvården när de kämpade för att deras anhöriga skulle få rehabilitering. Hjärnkraft behövdes och behövs fortfarande.

Inom distriktet har vi också haft en grupp som arbetat med smärtfrågor. Genom föredrag och konferenser har vi fått information om smärtfrågor och råd och tips om hur man kan leva med smärta.

En mycket stor fråga har också hjälpmedelsfrågan varit. I många år har vi samverkat med hjälpmedelscentralerna, reagerat och protesterat mot nedskärningar och försämringar inom hjälpmedelsområdet. Ibland har vi lyckats andra gånger inte - men det viktigaste är att vi får hjälpmedel efter behov och inte beroende av vad hjälpmedelscentralerna har i lager. Det är ett ständigt diskuterande om vilket hjälpmedel man får kontra behöver.

Distriktet har inte bara bedrivit samverkan på alla plan. Det har också bedrivits en omfattande kursverksamhet. 1971 ordnade distriktet den första informationsdagen för sjukhuskuratorer, som upprepades under flera år. 1981 anordnade distriktet en reaktiveringskurs för patienter på långvården. Kursen ägde rum på Dellenborg, ett hotell som DHR då var ägare till. Det var mycket att ordna med innan den kunde komma till stånd men resultatet blev att några deltagare senare kunde lämna långvården till eget boende. En fackskola på ABF:s Nynäsgården om habilitering och en konferens för elevassistenter inom grund och gymnasieskolan ordnades också.

På senare år blev kurs- och konferensverksamheten mer inriktad på endagskonferenser men har handlat om aktuella intressepolitiska frågor. T ex Hemtjänst efter våra behov, Kurs i att ha personlig assistans. Arbetsmarknadskurser m fl. Vi deltog också i utbildningen av färdtjänstförare.
Kurser och rådslag hölls också för att diskutera och utveckla det inre arbetet i distriktet och förbundet.

Att kunna delta i olika fritidsaktiviteter fick vi inte heller glömma bort. Denna fråga har genomsyrat alla våra frågor men på ett tidigt stadium av distriktets verksamhet DHR fick tillfälle att lämna yttrande över planer angående semesterbyar och småbåtshamnar till landstingets friluftsberedning. Distriktet hade tidigt kontakt med fritidsfiskarna 1978 anordnades en fiskekurs i Åre med ett 20-tal deltagare från Stockholm. Fiskelyckan blev stor ca 100 fiskar av varierande storlek

Skärgårdsstiftelsen skulle anpassa naturreservatet Björnö och Distriktet var med och gav synpunkter på utformning av omklädningsrum, toalett och brygga med trappa ned i vattnet. Trappan blev fast förankrad så att man utan större svårighet kunde hasa på ändan ned i vattnet. Ordföranden med personal åkte varje vår ut till Björnö på picknick. Distriktet var och är fortfarande inblandat i Waxholmsbolaget angående tillgängligheten på deras båtar,

Stor del av distriktets arbete skedde inom Länshandikapprådets ram. Länshandikapprådet är ett samverkansorgan mellan Funktionshinderorganisationerna och landstingets förtroendevalda. Finns i de flesta län. I Stockholm startade det 1972. Då med två eldsjälar Inge-Britt Lundin och distriktets konsulent Anna-Lena Nensén. Länshandikapprådets uppdelning på arbetsområden som finns inom landstingets verksamhetsområde stämmer väl överens med distriktets arbetsgrupper. Otaliga är de remisser som distriktet svarat och gett synpunkter på. Det arkiv som finns är ovärderligt och borde kunna vara ett gott underlag för en doktorsavhandling över vad distriktet arbetat med under 50 åren.

Ordföranden under åren
År       Ordförande, ort
1966   Folke Olsson, Södertälje
1970   Gerd Lindström, Nacka
1975   Mats Denkert, Stockholm
1984   Lars Hagström, Sundbyberg
1991   Karin Westlund, Stockholm
2002   Tommy Hagström, Stockholm
2004   Olle Johansson, Huddinge
2012   RolandHåkansson/Gunder Wåhlberg, Nacka

Vi arbetar idag med intressepolitiken utifrån ett Mänskliga rättigheters perspektiv, vilket ger frågorna en djupare innebörd och orden större kraft. Till detta har vi också fått FN konventionen om funktionshindrades rättigheter som Sverige har ratificerat och har därmed ambitionen att följa artiklarna i konventionen. Mer än bara trösklar Landstingets program för delaktighet för personer med funktionsnedsättning.

Trots detta har vi inte lyckats få ett samhälle där vi utan svårighet kan använda allmänna kommunikationer, delta i det kulturella utbudet, besöka krogar och restauranger. Dagligen utsätts vi för brister i tillgängligheten. Det är därför vi varje torsdag står utanför Rosenbad för att få regeringen att fatta beslut enligt Ytterbergs utredning. Det vill säga en diskrimineringslag som säger att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Karin Westlund
Fd distriktsordförande
Fd förbundsordförande
DHR