Redan tidigt efter mitt insjuknande i polio 1958 fick jag kontakt med DHRG, då jag vid rehabiliteringskliniken blev god vän med en rörelsehindrad person som arbetade som sekreterare där och som tog med mig till ett möte. Den person som jag särskilt minns från mitt första månadsmöte är Lennart Svensson som välkomnade mig.
Jag kom också tidigt i kontakt med en av pionjärerna i föreningen och som kom att bli en kär vän. Hon var med när KDVV Kamratföreningen de Vanföras Väl bildades 1923 i (nuvarande DHR) vid en midsommarträff vid Vanföreanstalten i Göteborg. Före detta elever inbjöds nämligen av föreståndarinnan vid midsommar till skolan för att träffa sina forna skolkamrater. Föreståndarinnan blev också föreningens första ordförande.
Från början var gemenskapen och behovet av att träffa andra handikappade viktigt, då man inte hade samma möjligheter som idag att delta i olika aktiviteter i samhället. Exempelvis bildade man i Göteborg en nöjeskommitté och min vän berättade också om hur medlemmarna ofta träffades hos henne i hennes syateljé, där de ordnade små fester tillsammans.
Så småningom började intressepolitiska frågorna växa fram och när Klas Johansson, som själv var handikappad, blev ordförande i Göteborg 1937, bildades en diskussionsklubb, som kallades Debatt. 1934 ändrades namnet från Kamratföreningen De Vanföras Väl till Riksorganisationen De Vanföras Väl för att markera att inriktningen skulle vara att arbeta med intressepolitiska frågor. Frågor som var aktuella vid denna tid var hantverksfrågor, vanföras anställning i stat och kommun, kollektivverkstäder, bostäder och badplats.
Fram till 1938 fanns riksorganisationens arbetsutskott i Göteborg, men vid årsmötet 1938 flyttades det till Stockholm med motiveringen att det var viktigt med närheten till centrala myndigheter
Föreningen drev också en omfattande kursverksamhet och man hade t.o.m. en teatergrupp ch vid en av mina första möten spelade man Tjechovs Frieriet.
Jag blev så småningom invald i DHRGs styrelse och var vice ordförande under ett antal år. Eftersom jag genom min rehabilitering fått insikt i bland annat arbetsmarknads- och tillgänglighetsfrågan, förstod jag, att det fanns mycket att arbeta med och försöka förbättra.
Bland annat hade jag erfarit när jag skulle söka arbete att en av stötestenarna när det gällde att få ett arbete för en rullstolsburen person var frågan om tillgänglighet. Jag var utbildad korrespondent och arbetsvårdstjänstemannen, en mycket energisk kvinna, kartlade stan för att hitta ett kontor där jag kunde komma in. Det visade sig också att många arbetsgivare var rädda för att anställa en person som var rullstolsburen. Det hände att jag blev kallad till intervju men när man hörde att jag var rullstolsburen, då jag lite fördolt skrivit i min ansökan att jag var förlamad i benen, att sekreteraren meddelade mig att tjänsten redan var tillsatt.
Alltså blev flera frågor redan initialt för mig mycket angelägna att arbeta med bl.a. tillgänglighetsfrågan där jag blev ledamot i Bostads- och samhällsplaneringsdelegationen, ett samarbetsorgan mellan DHRG, HCK och SRF. Som representant i denna kommitté var även Bertil Karlsson, som då var ombudsman i DHRG och som är en av de personer som gjorde ett starkt intryck på mig genom sina digra kunskaper i olika intressepolitiska frågor och positiva attityd. Vårt samarbete i dessa frågor skulle bli långvarigt.
När det gällde tillgänglighetsfrågan hade DHR Göteborgsavdelningen redan tidigare arbetat mycket aktivt med denna fråga framförallt bostadsfrågan. Redan 1950 bildar DVRG (nuv. DHRG) en kommitté för att få fram handikapplägenheter i Göteborg med dåvarande ordförande Erik Lindbratt i spetsen. 1951 byggs de första handikapplägenheterna i Kyrkbyn i Göteborg och sedan i Kortedala.
I en artikel i Mötespunkt 1958 (inför 35-årsjubileet) "Den handikappade och bostaden" skriver man följande: ”Sociala utskottet inom föreningen har vid besök hos medlemmar sett de mest skrämmande exempel på olämpliga bostäder - bostäder som skulle varit utdömda och som är alldeles hälsovådliga för handikappade. Det är frågan om svårt rörelsehindrade som bor flera våningar upp i äldre hus, där lägenheterna saknar alla bekvämligheter såsom värme, toaletter m.m. De människor som bebor dessa lägenheter har inga möjligheter att komma ut. Det kanske kan gå år mellan varje tillfälle de lämnar sin bostad".
En medlem som kom att bli min vän senare har också för mig beskrivit hur hon efter hon slutat sin utbildning vid Vanföreanstalten fick en omodern lägenhet i Haga och om hur hennes sambo som också var rörelsehindrad, fick bära henne i trappor, då hon själv var rullstols-buren.
Under många år på 40- och 50-talet hade således DVRG ett socialt utskott som bl.a. arbetade med att hjälpa medlemmarna att få lämpliga lägenheter. I detta utskott ingick även en förtroendeläkare, han skrev intyg för att försöka påverka bostadsbolagen att få fram lämpliga bostäder.
På 50-talet då man började bygga handikapplägenheter åtog sig Västra distriktets ombudsman Gotthard Nilsson att fördela dessa. De som var intresserade av att få en sådan bostad fick ställa sig i kö vid västra distriktets kansli. Så småningom kom bostadsförmedlingen att ha en särskild kö för dessa bostäder.
Man gjorde också hembesök bland annat för att bryta isoleringen för de personer som var så "gravt invalidiserade" att de inte orkade ta sig till möten.
”De sociala problemen var brännande och hjälpbehovet var stort bland medlemmarna”, heter det i Göteborgsavdelningens jubileumsskrift av Mötespunkt vid 40-årsjubileet. I samma tidskrift skriver Lennart Svensson "En medlemsvårdande verksamhet i ordets rätta bemärkelse måste skapas. Vi måste inrikta vår verksamhet på att spåra upp de handikappade som sitter isolerade i sina hem och som skulle kunna få nytta och glädje av ett medlemskap i DVR. Vidare anser Lennart att man tyvärr inte kan utöka denna verksamhet så länge man endast har en ombudsman på expeditionen och att anställa ytterligare en person var utifrån föreningens ekonomi inte möjligt vid det tillfället 1963”.
1965 bildade man dock en besökskommitté på ideell basis där jag själv blev aktiv.
I den första Mötspunkt som gavs ut november 1956 skriver Gotthard Nilsson att de två viktigaste arbetsuppgifterna som ombudsman för lokalavdelningen vart bostadsfrågan och bilfrågan. Gotthard säger också att Göteborg ligger f.n. främst i landet när det gäller byggandet av invalidbostäder, men trots att vi har ett 40-tal är behovet långt ifrån fyllt.
Bostadsfrågan fördes också framåt då DHR.s krav på statligt invalidbostadsbidrag gick igenom i riksdagen 1959 (nuvarande bostadsanpassningsbidraget för anpassning av bostadslägenhet).
En viktig förutsättning för att klara ett självständigt boende i en egen bostad var att personer med stora funktionshinder också kunde få hjälp i form av en hemsamarit som det hette från början, dvs. nuvarande hemtjänst
Fram till början av 60-talet fanns överhuvudtaget ingen hemtjänst. Det som fanns var s.k. åldringsvård och den kunde personen endast få om han/hon hade pension. Yngre arbetsföra handikappade var alltså helt utestängda från denna hjälp.
När jag var färdigrehabiliterad 1961och fick en lägenhet i de nybyggda lägenheterna på Växelmyntsgatan fick jag erfara att det således inte gick att få någon hemsamarit utan jag fick ett litet bidrag så att jag själv kunde anställa en granne ett par timmar varje vecka.
1965 ändrades reglerna och även yngre personer kunde få åldringsvård och namnet ändrades då till hemvård. Emellertid var reglerna mycket restriktiva och mycket detaljstyrda. DHRG hade tillsammans med HCK och SRF en grupp som arbetade med denna fråga och vi försökte vid flera tillfällen få fram vad det fanns för regler, då man hade olika bestämmelser, beroende på i vilken stadsdel man bodde.
Under 80 – 90 talet försämrades hemtjänsten på olika sätt – dels fick man växla mellan fler personer på grund av att arbetsorganisationen förändrades för att skapa arbetsgemenskap för hemsamariterna. Vidare gjordes en uppdelning mellan service och omvårdnad som ledde till högre kostnader för vårdtagarna. Dessutom tog man bort för många väsentliga tjänster såsom matlagning i hemmet och istället fick man hemsänt mat från något intilliggande sjukhem.
DHRG gick in med skrivelser för att försöka motverka dessa försämringar. Vi drev också ett projekt i ett område med många vårdtagare, där vi hjälpte till med överklagningar när de fått för få timmar. Överhuvudtaget fann vi i detta projekt att det var många vårdtagare som hade alltför få timmar. Vi skrev även motioner till DHR kongressen i denna fråga och krävde en översyn av hemtjänsten samt att den skulle förändras till att ge mer individuell hjälp i likhet med personlig assistans. Förbundet arbetade också med denna fråga i ett projekt vid namn ”Personlig service”.
Frågan är fortfarande aktuell och tyvärr kvarstår flera av de problem som jag tagit upp här. Framförallt har jag kommit i kontakt med de problem som finns för äldre medlemmar i det nätverk som jag leder ”Grå Pantrarna”. Vi har också gjort en skrivelse som vi distribuerat i de olika handikappråden och skickat till politiker och tjänstemän.
Jag kom i kontakt med denna fråga då jag själv var färdigrehabiliterad och skulle flytta hem till en nybyggd handikapplägenhet. Det fanns ingen dygnet runt service, men tack vare en väninna som var utbildad hemvårdarinna och som erbjöd sig att bo tillsammans med mig och hjälpa mig en del den första tiden, klarade jag mig.
1970 granskar DHR förhållandena på långvården - insyn i långvård och anordnar en rikskonferens ”Från vård till service”
1975 gör Socialstyrelsen en landsomfattande inventering som visade att det fanns ca 1200 unga människor fortfarande på långvården, som skulle klara ett självständigt boende om boendeservice fanns.
Dessutom hade den s.k. Röda Fjädernaktionen aktualiserat denna fråga 1967 genom en insamling, där Sven-Olof Brattgård, professor i handikappforskning, och själv rullstolsburen var initiativtagare. Insamlingen sköttes av Hyland och en känd kurator Liz Asklund. De insamlade miljonerna användes sedan till att bygga upp ett antal s.k. Fokusenheter över hela landet för gravt handikappade personer som behövde dygnet-runt-servic för att klara ett självständigt boende.
Pengarna användes också vid Handikappforskningen i Göteborg till att forska fram det höj- och sänkbara köket, vilket också installerades i fokuslägenheterna och även i de bostäder med service som successivt togs fram i Göteborg.
En kartläggning gjordes i Göteborg för att få fram behovet av boendeservicelägenheter av en kurator vid med.rehabiliteringen och man fann att det behövdes ca 100 lägenheter inom en snar framtid för gruppen 50 år och yngre.
Redan 1967 byggdes de första lägenheterna med service i Annedal och1969 byggde Wijks stiftelse radhus med service för funktionshindrade vid Toftaåsgatan. DHRG deltog i denna planering. Wijks stiftelse var en kommunal stiftelse vars ändamål från början var att bygga goda och sunda bostäder för behövande.
Behovet av s.k. boendeservicelägenheter eller bostäder med dygnet-runt-service var utifrån ovannämnda kartläggning uppenbart. Wijks stiftelse planerade därför att bygga ytterligare bostäder för handikappade. DHRG gjorde inför denna planering en enkät till medlemmarna för att dels få fram behovet av handikappbostäder dels var de personer, som hade behov av dessa lägenheter, önskade bo.
Bland annat fanns det planer på att Wijks stiftelse skulle bygga ett antal handikapplägenheter i ett trevåningshus i Backatorp. Emellertid skrinlades dessa planer med tanke på att det från handikapporganisationernas håll framförallt från DHRG ansågs vara risk för ett alltför segregerat boende med för många lägenheter för funktionshindrade i en huskropp. DHRG framförde istället önskemål om att Wijks skulle bygga ytterligare radhuslägenheter. Wijks byggde då ett antal radhus i Johanneshus – Billdal och köpte sedan in sig i ett antal egnahemsbostäder i Bratthammar, som anpassades för funktionshindrade och hyrdes ut. 1988 inköpte Wijks stiftelse dessutom sex lägenheter på Nordenskiöldsgatan, där DHRG hade möjlighet att bevaka planeringen.
Jag deltog i en fackskola på 70-talet som DHR ordnade på Årevidden, där man bjöd in tjänstemän och politiker från olika kommuner och där diskuterades bl.a. boendeservicefrågan. Representanterna från förbundsstyrelsen bl.a. Birgitta Andersson framhöll mycket starkt att
DHR inte ville att de enheter med boendeservicelägenheter som byggdes skulle bli större än 6 - 10 lägenheter i en enhet.
För att påskynda framtagandet av ytterligare bostäder med service tog DHRG upp denna fråga med socialförvaltningen när de nya lägenheterna i Olskroken planerades 1979 och även vid planeringen av det nya Haga. Vi fick ett mycket positivt gensvar från både Socialförvalt-ningen med hemvårdsbyrån och bostadsbolagen Poseidon i Olskroken och Bostadsbolaget i Haga. när det gällde att bygga bostäder med service.
DHRG tog på sig ansvaret tillsammans med HCK och SRF i BoS för samordningen av olika intressenter i planeringsprocessen vilket ledde till ett tiotal sammanträden med förutom bostadsbolaget Poseidon, Länsbostadsnämnden , Gatukontoret, Trafikplaneavdelningen, Bostadsförmedlingen, arbetsterapeuter från distriktsrehab samt från Bräcke Östergård, arkitekter Lund & Vallentin, White Arkitekter samt Jan Paulsson från Avd. bostadsplanering CTH. Trots ett tiotal sammanträden blev det tyvärr ändå problem framförallt när det gällde vissa detaljer i planeringen samt parkeringsfrågan eftersom här fanns bilfria gågator och gårdar.
BoS anordnade utifrån de erfarenheter man fått vid planeringen av lägenheterna i Olskroken en byggdag, där vi bjöd in olika intressenter i byggprocessen och där vi efterlyste en samord-ning. Vi ansåg då att Sociala Centralnämnden borde ha denna uppgift. Ants Tomson och jag uttalade oss om detta i en artikel i GP bl.a. med tanke på den miss man gjort i Olskroken där man glömt parkeringsfrågan.
Under handikappåret 1981 anordnade också DHRG en konferens om boendeservice samt en skärmutställning.
En arbetsgrupp tillsattes 1983 för att bevaka byggnationen i Haga. Sammanlagt hade vi begärt 20 lägenheter i skrivelse till Sociala Centralnämnden.
Tack vare vår bevakning lyckades vi t.o.m. få ingångarna till Pilgatans lägenheter från gatan istället för från gården, vilket underlättade för funktionshindrade att ha en parkeringsplats på gatan i anslutning till entrén.
Överhuvudtaget var både arkitekterna och Bostadsbolaget - mycket tillmötesgående när det gällde våra krav. Samtliga handikapplägenheter försågs med specialkök, dvs. kök som gick att höja och sänka automatiskt.
Ytterligare enheter med boendeservice togs sedan fram i olika stadsdelar som Krokslätt, Allmäna vägen, Slottskogsgatan (Björneborg), Öster om Heden.
För att bl.a. belysa behovet av utrymme för olika funktionshindergrupper gjorde Chalmers tekniska högskola avd. för bostadsplanering tillsammans med handikapporganisationerna , där bl.a. DHRG medverkade en studie, kallad ”Bostäder för grupper med särskilda behov”, som skulle fungera som riktlinjer för Göteborgs kommun vid planering av handikappbostäder.
Vidare fanns behov av 15 vårdplatser för långtidssjuka yngre vuxna, som inte skulle klara av ett boende i anpassade handikapplägenheter med service eftersom de var i behov av sjukvårdsservice. DHRG gjorde tillsammans med HCK och dåvarande ombudsman Ingela Tuvegran en skrivelse till sjukvårdsstyrelsen för att få fram ett särskilt boende för denna grupp vid en separat avdelning på Å-hemmet. I skrivelsen betonade vi dock att man vid framtida planering skulle tillskapa ett boende som låg separat och inte tillsammans med långvårdsavdelningar som var avsedda för äldre.
Påverkade av USA:s Independent Living rörelse, började även handikapprörelsen i Sverige att arbeta för att varje funktionshindrad person skulle ha möjlighet att få service i boendet, oavsett var personen bodde. Dvs. servicen skulle inte vara knuten till vissa enheter med service. Detta arbete resulterade i att LSS (Lagen om stöd och service för vissa funktions-hindrade) infördes 1994.
En av de främsta påskyndarna av denna reform var Adolf Ratzka, som redan tidigare börjat en försöksverksamhet under namnet Stockholms Independent Living. Adolf hade erfarenhet av Independent Living rörelsen i USA, då han tidigare bott där under några år. Bengt Westerberg (fp), som då var socialminister hade också ett avgörande inflytande på att denna reform genomfördes.
I linje med detta demonstrerade DHR Göteborg 1992 för att ge mera makt åt funktionshindrad under devisen ”Låt oss leva inte bara överleva”. En av de ledande för denna demonstration var Håkan Högberg.
Den fysiska miljöns tillgänglighet är av väsenlig betydelse för att människor med funktionsnedsättningar skall kunna integreras. Om man studerar de gamla Vanförevårdsutredningarna från 20-talet och 40-talet är 60-70-talets formuleringar om den fysiska miljöns anpassning till de funktionshindrades villkor avlägsna. Det gällde istället att förändra den vanföre att passa in i samhället. En bild som etsat sig fast i mitt minne är bilden på den lilla puckelryggiga flickan med kryckorna vid Eugeniahemmets trappa som illustrerar detta. Inte ens de institutioner som var speciellt avsedda för rörelsehindrade planerades efter deras behov. Här gällde samma villkor som i samhället utanför anstalten.
Därför var införandet 1966 av § 42a i Byggnadsstadgan - med krav på att allmänna lokaler i skälig omfattning skulle utformas så att blev tillgängliga för och kunde nyttjas av personer med nedsatt rörelseförmåga - av revolutionerande betydelse för människor med rörelsehinder. Denna lag kom till utifrån en DHR-inspirerad proposition som lades fram av Olof Palme (dåvarande kommunikationsministern).
1977 kom § 42a att även omfatta bostäder och arbetslokaler samt tillgänglighet för personer med nedsatt orienteringsförmåga och formuleringen i skälig omfattning togs bort. Detta i enlighet med en av DHR:s förbundsordförande Börje Nilsson väckt motion 1974.
1982 skrev DHR Tillåtakatalogen som gick ett steg längre i kravet på mått än vad SBN Svensk Byggnorm föreskrev.
Tyvärr var redan så mycket byggt som inte var tillgängligt och ombyggnadsparagrafen 48a var betydligt mindre bindande eftersom det i den fanns en skälighetsbedömning – dvs. om det av tekniska eller ekonomiska skäl var möjligt.
En viktig fråga var hissfrågan och från början gällde att hiss endast behövde installeras i nybyggnation i byggnader över tvåvåningar och vid ombyggnad i byggnader över 3 våningar. Detta har förbättrats och i PBL dikteras att hiss måste installeras i byggnader över 2 våningar både vid nybyggnad och ombyggnad. Tyvärr har detta lett till att kommunen alltmer har byggt tvåvåningshus tom när det gäller seniorbostäder för att slippa hissen.
DHR har också försökt bevaka och påverka ombyggnaden av gamla bostäder så att de skulle bli tillgängliga för rörelsehindrade. Bl.a. var vi påtryckare när det gällde att få fram ett hissbidrag, eftersom man många gånger fick dispens från hisskravet av bl.a. kostnadsskäl.
Jag minns särskilt ett ärende där vi blev kontaktade. Det gällde ett ett område där man hade hiss schakt men inga hissar och man var rädd att barnen skulle kunna ramla ner i schakten. Hyresgästerna fick då välja mellan att få in en hiss eller bygga för schakten och då valde man att bygga för schakten på grund av en hyreshöjning. Hyresgästföreningen var inte heller särskilt aktiva för att få in hissar.
Fortfarande år 2003 fanns det alltför många kryphål för byggherrarna när det gäller att få dispens från hisskravet. Exempelvis åberopade man den sk varsamhetsprincipen som säger att äldre byggnader inte får förvanskas från ursprungligt skick, vilket man då hävdar att hissinstallation kan innebära. (exempel på detta vissa fastigheter i Vasastaden i Göteborg).
Det fanns dock också bra lösningar i Vasastaden som en av arkitekterna vid stadsbyggnadskontoret som hade hand om ombyggnadsärenden presenterade för BoS, där man bland annat på vissa ställen hade löst hissfrågan med loftgång till en utanpåliggande hiss på gårdssidan. Vidare hade man på vissa ställen satt in s.k. smalhissar under 80-talet då det fanns ett särskilt . hissbidrag s.k. rotavdrag.
Denna fråga är högaktuell i mitt arbete i nätverket Grå Pantrarna med tanke på att många äldre personer blir funktionshindrade och för att kunna bo kvar i sin bostad behöver hiss. I tur att renoveras är nu 60- och 70-tals husen som ofta saknar hiss. För att få in hissar krävs att någon betalar och bostadsbolagen anser att det blir för dyrt. Så risken är stor att det inte blir några hissar om man inte får bidrag till installation av hissen. Bland annat har Äldreboendedelegationen i sitt slutbetänkande tagit upp vikten av att man anslår pengar till tillgänglighetsskapande åtgärder såsom hissar. Tyvärr har man dock inte fått gehör för detta i riksdagen.
2000 DHR kräver att äldre offentliga lokaler som inte skall byggas om skall göras tillgängliga inom en snar framtid. Länge krävdes handikappanpassning vid ombyggnad i den del som berörs av ombyggnaden och enbart om en ombyggnad skall göras däremot finns alltså inget krav på att befintliga lokaler skall göras tillgängliga.
2001 kommer ett tillägg i PBL – lagen om ”enkelt avhjälpta hinder” som innebar att i publika lokaler och vid allmänna platser skall ”enkelt avhjälpta hinder” mot lokalernas och platsernas tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga undanröjas.
Detta var mycket positivt men tyvärr har vi funnit att det finns många kryphål för att undgå att åtgärda dessa hinder. Exempelvis handlar det bl.a. om mindre nivåskillnader som skall utjämnas och som stadsbyggnadskontoret i Göteborg i flera fall när det rör sig om ett trappsteg in i butiker eller restauranger bedömt som ej enkelt att avhjälpa. Dels anger man kostnadsskäl och dels byggnadstekniska skäl. Vi har också överklagat flera sådana ärenden men utan framgång.
Dessutom tar inte fastighetsägarna sitt ansvar och åtgärdar de hinder som finns. Förändringen av den redan byggda miljön har således gått mycket långsamt. I den handikappolitiska planen som kom år 2000 ”Från patient till medborgare” var målsättningen att alla ”enkelt avhjälpta hinder” skulle vara åtgärdade till år 2010 vilket inte uppnåddes på långa vägar i Göteborg.
DHRG respresentanter i stadsdelsnämndernas handikappråd, där jag själv varit representant i Tynnereds råd sedan stadsdelsreformen infördes, har deltagit i kartläggningen av kommunala lokaler i syfte att åtgärda de enkla hindren. För att påskynda denna förändring dvs. att få bort dessa enkla hinder har DHRG även uppmanat sina medlemmar ett flertal gånger att komma in med anmälningar till stadsbyggnadskontoret när de påträffar sådana här hinder.
Stadsbyggnadskontoret har enligt vår mening intagit en mycket passiv hållning i denna fråga och det behövs tydligen en diskrimineringslag för att påskynda detta.
Här framkommer det problem som jag tycker i många fall gällt vår bevakning - att man utfört ett lovvärt arbete med kartläggningar men tyvärr saknas ofta resurser till åtgärder.
Skall här bara kort ta upp några projekt som vi bevakat under min aktiva period:
Frölunda Kulturhus och därvarande bassäng och där vi hade åtskilliga sammanträden. Där blev vissa missar men i stort har det fungerat bra. Bl.a. uppfördes en anropsmöjlighet vid handikapp parkeirngen för den som kom med egen bil och behövde hjälp med rullstolen. Där skrevs en artikel angående handikapporganisationernas bevakning och där jag framhåller att det är viktigt att följa hela byggprocessen.
I övrigt bevakade vi även tillkomsten av Angereds centrum, Blå stället och Kärra centrum. Framförallt handlade det om att se till att toaletterna och hissarna blev tillräckligt stora etc.
Vi kartlade också de offentliga toaletterna i olika omgångar i stan och man kom fram till att de ofta var mycket bristfälliga. De krav vi ställde med bla. höj- och sänkbar toalett, taklyftar etc. ansåg man inte möjligt att tillmötesgå på grund av att de offentliga toaletterna blir värmestugor för löst folk. En diskussion fördes på förbundsplan om man skulle kunna ha speciella lås där enbart funktionshindrade hade tillgång till dessa toaletter med speciella kort el dyl. Detta förslag förkastades emellertid eftersom man inte ville ha särlösningar för funktionshindrade. Vi var också inne på att lösa det genom att se till att det i varje fall fanns lämpliga väl anpassade toaletter i varje stadsdel i någon institution. Samtidigt är ju inte dessa toaletter tillgängliga dygnet runt.
Under förra året genomförde en arkitekt och jag ett projekt ”Tillgänglig toalett i offentlig miljö”, där vi bland annat intervjuade medlemmar i DHRG med olika funktions-hinder och olika krav på utformningen av de offentliga toaletterna. Vi har även haft kontakt med Park- och Natur förvaltningen som idag ansvarar för denna fråga i kommunen och enligt uppgift håller man på med en översyn och upprustning av de offentliga toaletterna för funktionshindrade. Vi hoppas våra synpunkter i projektet kan komma till användning.
Där hade kommunen i många år ett anslag till handikappanpassningsåtgärder. Samtidigt ville man ha in förslag på åtgärder från handikapporganisationerna. Dessutom gjorde DHRG en överenskommelse för många år sedan med Synskadades förening här i Göteborg om att ha en 4 cm kant. Numera finns det andra bättre lösningar där man använder sig av en nedsänkning på del av övergångsstället och kant i övrigt. Denna modell har införts på många platser i Göteborg. Svårare är det vid de otaliga mindre övergångsställena, där man ofta lägger en asfaltsklack, vilket de synskadade inte tyvcker är så bra.
Överhuvudtaget är Trafikkontoret den myndighet som varit mest lyhörd när det gäller att göra miljön så tillgänglig som möjligt. Detta har också varit med i det s.k. Kollaprojektet, ett projekt som framförallt försökt ta fram bra lösningar när det gäller tillgängligheten till allmänna kommunikationer. Gatumiljön är en del, dvs. vägen till och från hållplatserna. DHRG har haft representation i detta projekt genom Robert Kindberg, ombudsman som bevakar tillgänglighetsfrågorna.
BoS hade en särskild grupp för bevakning av sjukhusplanering En sammanställning av riktlinjer för olika anpassnigsåtgärder med tanke på funktionshindrade gjordes. (Denna sammanställning utgick delvis från ett arbete som jag utförde tillsammans med arkitekt, arbetsterapeut och läkare i en kurs jag gick på 70-talet om Byggd miljö.
Fortfarande finns stora brister på sjukhusen framförallt på äldre avdelningar men även när man planerar nytt. Vi har därför så sent som föregående år sänt en skrivelse med olika krav till sjukvårdsledningen genom de dialogmöten som vi deltar i tillsammans med de olika Hälso- och sjukvårdsnämnderna, där jag representerar DHRG i en av nämnderna. Vi har även ett nätverk där vi tar upp hjälpmedelsfrågan och övriga sjukvårdsfrågor som jag lett under ett antal år.
Som en röd tråd genom DHR:s intressepolitiska arbete går integreringsfrågan.
Speciellt framträdande har den varit i utbildningssammanhang.
Från att många funktionshindrade var hänvisade till institutioner såsom Vanföreanstalterna, Eugeniahemmet – och senare Bräcke Östergård började krav höjas från DHR:s sida att handikappade barn skulle ha rätt till skolgång på hemorten.
Först 1962 fick funktionshindrade barn skolplikt.
Idag går de flesta funktionshindrade elever integrerat. Endast ett fåtal går fortfarande vid specialskolor. I en intervjustudie om integrering "Annorlunda men inte främmande", som jag genomförde 1981, fann jag att intervjupersonerna, funktionshindrade elever. ofta gav uttryck för en lokalmässig men inte en socialpsykologisk integrering, vilket framförallt berodde på olika problem, som bl.a. bottnade i dåliga resurser och otillgängliga lokaler.
Fortfarande är tillgängligheten mycket dålig. Enligt en nyligen gjord kartläggning av handikappombudsmannen är endast hälften av alla skolor tillgängliga för rörelsehindrade.
I Göteborg drev vi ett projekt ”Goda råd” där man tittade på tillgängligheten till skolorna och tog kontakt med ansvariga för skolan i de lokala handikappråden. Projektledare för detta var Håkan Högberg.
I ett annat sammanhang där integreringsfrågan blev aktuell var när Dalheimers hus, ett allaktivitetshus för personer med olika funktionsnedsättningar stod färdigt 1974 och där bl.a.
DHRG hade bevakat planeringen. Syftet med huset var framförallt att de olika handikapp- organisationerna skulle samlas under ett tak. Huset var väl anpassat och för min egen del var det mycket positivt då DHRG flyttade in i de moderna lokalerna från att ha varit inhysta i relativt omoderna lokaler. Bland annat kunde man ta sig i och ur bilen under tak, då man kunde köra in bilen i ett garage, där man också kunde få hjälp av vaktmästarna med att lasta i och ur rullstolen från bilen. Emellertid höjdes röster framförallt från DHR förbundet då man ansåg att detta hus kunde leda till segregering och förhindra integrering av funktionshindrade.
Göteborgsavdelning inbjöd då Mats Denckert, dåvarande redaktör för SHT (Svensk Handikapptidskrift) till en debatt i Dalheimers hus, där jag utsågs till att försvara Dalheimers hus och där jag bland annat framhöll att detta hus kunde vara en plattforsm för en del handikappade, om man exempelvis inte orkade eller vågade ta sig ut i samhället. Det kunde vara ett första steg att ta sig ut. Dessutom försvarade jag huset utifrån bekvämligheterna för funktionshindrade. Fortfarande var ju alltför många byggnader inte särskilt tillgängliga ex.vis vad gällde toaletter etc.
Många reformer inom detta området som DHR aktivt arbetat för togs upp i riksdagen av Ingemund Bengtsson, dåvarande ordförande, såsom fria tekniska och ortopediska hjälpmedel. En konsulent för tekniska hjälpmedel tillsattes av DHR och samtidigt bildades en teknisk kommitté. En permanent utställning ordnades i förbundshuset. 1968 tog landstingen över DHR:s förmedling av tekniska hjälpmedel.
1967 kom handikapputredningens betänkande "Bättre hjälpmedel för handikappade" med förslag om inrättande av Handikappinstitutet, vars huvudsakliga uppgifter blev utveckling av tekniska hjälpmedel, testning, information och utbildning om tekniska hjälpmedel. Handikappinstitutet ändrades sedan till Hjälpmedelsinstitutet och idag skall en stor del av det arbete som HjälpmedelsInstitutet utfört avvecklas.
Under många år hade vi representation i ett hjälpmedelsråd (förutom jag själv satt Ants Tomson, en av ombudsmännen i DHRG i detta råd) där olika frågor behandlades inom området.
Vid budgetunderskott fanns flera gånger risk för indragning av hjälpmedel från hjälpmedels-listan och vi fick hela tiden försvara de redan uppnådda positionerna. Vid ett tillfälle drog man plötsligen in utomhus el.stolarna och vi gjorde åtskilliga skrivelser för att få tillbaka detta hjälpmedel på hjälpmedelslistan. Så småningom lyckades vi med detta och idag kan man återigen få dessa utomhus el.stolar som tekniskt hjälpmedel.
Tidigt kom jag också i kontakt med färdtjänstfrågan, då jag hade vänner som var helt beroende av färdtjänsten. Lyckligtvis hade jag då själv en anpassad bil.
Färdtjänsten startade med att en person på eget bevåg startade en blygsam färdtjänstverksamhet 1967 med fyra specialbussar. Verksamheten växte och så småningom tog kommunen över färdtjänsten och ytterligare bussar inköptes 1973.
DHRG agerar mot att färdtjänstresenärerna endast har fyra resor per månad för fritids-ändamål. Undertecknad och Bertil Karlsson skriver en debattartikel i GP, där vi frågar ”Är färdtjänsten endast en nådegåva?”
1990 lyckas DHRG och övrig handikapprörelsen få igenom kravet på samma avgift och samma antal resor för färdtjänst som övriga resenärer, dvs. fritt resande till månadskortspris. Tyvärr blev detta inte bestående utan 1997 kom en begränsning av månadskortet till 40 resor i månaden på grund av ett budgetunderskott
1999 försämrades färdtjänsten drastiskt då nytillkomna resenärer endast skulle få 120 fritidsresor per år. Månadskortet gäller således inte dessa resenärer.
Detta infördes 2003 för alla resenärer Månadskortet sattes på så sätt ur spel. Då är vi således tillbaka på 70-talet. I viss mån kommer man ifrån begränsningen då man kan få tilldelat sig extra resor om man motiverar varför man behöver dem. Det leder i sin tur till onödig byråkrati.
Handikapprörelsen har länge arbetat för att göra allmänna kommunikationer tillgängliga, och det har tyvärr inte gått särskilt fort. HAKO -utredningen formulerade redan 1975, att alla kommunikationer skulle vara tillgängliga för.
Under senaste åren har man i Göteborg satsat en hel del på att göra spårvagnar och bussar tillgängliga för rullstolsburna. Genom det s.k Kollaprojektet har handikapprörelsen varit delaktig när det gäller denna fråga genom Robert Kindbergs (ombudsman) representation.
Rehabiliteringsfrågan är en annan fråga som vi arbetat mycket med bl.a stöttade vi medicinsk rehabilitering när man under 20 år utredde en samordning av de olika klinikerna till en enhet. Vi gjorde många skrivelser där vi framhöll vikten av att personer med olika skador fick en initial rehabilitering. Därvidlag var mina egna erfarenheter också vägledande, då jag fått en förnäm rehabilitering initialt och visste vad det betyder för att anpassa sig till de nya förhållandena.
Vi har även försökt påverka sjukvårdshuvudmännen att utöka anslaget till s.k. återkommande rehab.perioder. Många av våra medlemmar med bestående funktionsnedsättningar kanske inte kan förbättras nämnvärt, men om man får återkommande träningsperioder kan man förhindra försämringar. Trots åtskilliga påtryckningar och skrivelser har pengarna till denna rehabili-tering inte utökats på många år vilket innebär att allt färre personer får möjligheten att åka på sådana här rehab.perioder.
Arbestmarknadsfrågan var en annan angelägen fråga där DHRG har haft representation i olika samarbetsorgan och utredningar. Den som framförallt bevakat denna fråga i Göteborgsavdelningen är Lennart Svensson och Bertil Karlsson, båda har också varit yrkesverksamma inom området. De har även representerat DHR på förbundsplanet i olika sammanhang. Det skulle dock leda för långt att närmare gå in på denna omfattande fråga här.
För den som är intresserad av denna fråga hänvisar jag till en rapport som jag skrivit i sociologi ”Från tärande till närande samhällsmedlemar” som skildrar utveckling från början av 1900 talet till år 2000 inom detta område. I de intervjuer jag gjorde med ett antal funktionshindrade personer, de flesta medlemmar i DHR, fick jag en bild av de svårigheter som många av intervjupersonerna mött när det gäller att ta sig in på arbetsmarknaden.
Under 80-talet aktualiserades frågan om andningshjälpmedel för olika grupper av funktionshindrade, såsom personer med muskeldystrofi, scolios, polio. DHR tog initiativ till en kommitté som sammanträdde med läkarna vid lungkliniken, neurologläkare, representant från sjukvårdsförvaltningen, tekniker från hjälpmedelscentralen samt representanter från NHR och RTP. Hitintills hade man inte alltid satt in något andningshjälpmedel för vissa grupper trots att de hade problem med andningen.
Vid de sammanträden som hölls diskuterades organisation av vården, samarbete tekniker-läkare, servicens utformning, testning av olika andningshjälpmedel samt viss utvärdering av olika metoder, service och stöd i hemmet, sk oblodig provtagning nattetid mm.
Tack vare andningsklinikens läkares intresse för frågan byggdes en väl fungerande vård så småningom upp med kontinuerlig testning av funktionshindrade med olika typer av andningsbegränsningar. Idag testas dessa personer kontinuerligt vid lungkliniken, som även har en medicintekniker knuten till kliniken, som enbart servar denna grupp.
1986 anordnade DHRG tillsammans med NHR och RTP en konferens i Göteborg där den samlade expertisen på området deltog och höll föreläsningar från sina respektive områden tillsamman med flera brukare bland annat jag själv, som själva hade erfarenhet av olika andningshjälpmedel.(En dokumentation av konferensen gjordes av Margareta Andersson, NHR och Gulli Kohlström DHRG ”Andningskonferens samt organisationen av vården i Göteborg för patienter med s.k. neuromuskulära sjukdomar”)
En tillgång för DHRG har föreningens sommarhem på Grötö varit under många år.
Redan i slutet av 30-talet väcktes tanken på ett eget sommarhem men det skulle dröja ända till 1948 då man inköpte en villa på Grötö. Att det låg på en ö var för den tiden ingen nackdel då det inte var så vanligt att funtkionshindrade hade bil utan många använde sig av s.k spakvagn och kunde ta sig ut till Grötö på båtar som gick centralt från Stenpiran.
När bilismen gjorde sitt intåg även bland funktionshindrade på 50-talet blev det en diskussion om sommarhemmets läge på en ö och röster höjdes för att skaffa en anläggning på fastlandet istället. När jag kom med i föreningen i början på 60-talet minns jag att det bland annat skrevs en artikel i Mötespunkt som starkt ifrågasatte Grötöanläggningen. Så småningom kom man dock fram till att bygga ut Grötöanläggningen och framförallt göra anläggningen mer tillgänglig för personer med stora funktionshinder och där kom jag med i bilden. Jag var med och tog fram inredningen till de stugor som byggdes med bl.a. traverslyftar, (lyftar som via en travers tar personen från rum till toalett etc), höj- och sänkbara toaletter i de offentliga utrymmena, höj- och sänkbara kök mm. De som lagt ner ett mycket stort arbete genom åren på Grötöanläggningen är framförallt Lennart Svensson och Tore Holm.
Redan tidigt som handikappad förstod jag vikten av att få ett välutrustat bad för funktionshindrade. När jag var nysjuk försökte mina föräldrar och jag hitta en plats vid havet och vi fick erfara att det var mycket svårt att hitta någon plats där man som rullstolsburen kunde komma ner till havet. Därför var det mycket glädjande när jag så småningom fick möjlighet att komma ut till handikappbadet vid Lilla Amundön. Vid mina första besök i mitten på 60 talet fanns det dock inte mer än en trappa ner i havet och en liten hytt för omklädning.
1958 åkte Lennart Svensson (dåvarande ordf. DHRG) tillsammans med Bo Bierner (överläkare vid neuro. rehab.) som själv var funktionshindrad pga polio ut till Barnsjukhusets konvalescenthem på Lilla Amundön för att med föreståndarinnan diskutera om vuxna handikappade skulle kunna få tillträde till badet. Detta resulterade i att ett fåtal personer under rigorösa former började bada sommaren 59 vid konvalescenthemmets strand.
Emellertid började DHRG undersöka möjligheten att få fram ett handikappbad. Under letandet efter en lämplig badplats upptäckte bl.a. Lennart Svensson och Tore Holm att det fanns en del av Amundön som var avskiljd med ett stängsel och som en badförening förfogade över. Tillsammans med en inspektör från Idrottsförvaltningen besökte man denna del av Amundön och konstaterade att det skulle vara en lämplig plats för ett handikappbad. Inspektören framhöll då att det var utanför hans befogenhet att upplåta denna mark, då den tillhörde sjukvårdsförvaltningen. Organisationerna , DHRG, MS föreningen (nuvarande NHR och CP-föreningen, (nuvarande RBU) gjorde då en skrivelse till sjukvårdsförvaltningen men fick avslag på sin begäran utifrån ett yttrande av dåvarande överläkaren vid Barnsjukhuset. Föreningarna gick då vidare med önskemålet till politikerna och uppvaktade ordförande i sjukvårdsstyrelsen samt ordf. i stadsfullmäktige, ( två s-politiker), som fick igenom ett positivt svar i respektive styrelser.
1965 togs frågan om utvidgning av handikappbadet upp vid Idrottsnämnden, som i sin tur gick in till stadsfullmäktige med ett förslag på byggnation av en bassäng samt omklädningsrum. I ett protokoll från stadsfullmäktige 1965 finns beslut om att tillstyrka Idrottsnämndens förslag om att utvidga handikappbadet till en beräknad kostnad av 384.000, vilket skulle bestridas av medel ur allmänna investeringsfonden och upptagas i Idrottsnämndens stat för 1966.
1976 började planeringen av utbyggnaden av Lilla Amundön och efter ett antal sammanträden med handikapporganisationerna, där Bertil Karlsson och jag representerade DHRG, och Fritidsförvaltningen stod den nya byggnaden klar inför säsongen 1977.
En fråga som blev angelägen för oss och som jag arbetade med under många år på 70 talet fram till 1984 var att försöka få mer av stranden där Ågrenska konvalescenthemmet för barn hade större delen av stranden trots att de hade en mycket blygsam sommarverksamhet på den tiden. I en skrivelse betonar vi just att konvalecsenthemmets sandstrand på ca 200 m var mycket obetydligt utnyttjad medan handikappbadets besöktes av ca 1000 personer fina högsommardagar. Senare utvecklades Ågrenskas verksamhet till ett hälsocenter. vilket också innebar att den sidan av staketet utnyttjades betydligt mera.
De uppvaktningar och skrivelser som vi gjorde i många år ledde fram till att staketet flyttades i ett par omgångar och 1985 kom man fram till en acceptabel lösning för handikappbadet. Detta var till stor del Marianne Fagbergs förtjänst, dåvarande ordförande i Östra sjukvårdsstyrelsen, tidigare HCK ombudsman. Då Ågrenska hälsocentra för barn utrereddes kände hon väl till vår kamp för att få ett utökat område för handikappbadet. Därför tog hon i samband med utredningen upp denna fråga och framhöll att handikappföreningarna skulle inte nöja sig innan man uppnådde en lösning för handikappbadet. Denna lösning befästes vid ett sammanträde vid Amundön 1985, där representanter för sjukvårdsstyrelsen både centralt och vid Östra, läkare från Barnsjukhuset deltog tillsammans med Ågrenskas verksamhetsansvarig samt handikapprörelsen bland annat DHRG.
xxxx
Detta var ett axplock av olika frågor inom olika områden som jag under mina år som aktiv inom DHRG har varit med och försökt bevaka och påverka.
Om man en gång blir indragen i detta arbete är det svårt att sluta för man finner hela tiden gamla och nya områden som behöver förbättras – förändras. Mycket har hänt under den tid jag varit aktiv men mycket återstår fortfarande att göra.
Att jag kom med i DHRG har också gett mig en fin gemenskap med många medlemmar som i likhet med mig själv arbetat aktivt för att påverka samhället.
Till sist skulle jag vilja lägga in en brasklapp när det gäller olika benämningar av personer med funktionsnedsättningar, som det skall heta idag. Jag har i viss mån försökt använda de beteckningar som passar in på den tidsepok jag skildrar, men jag har långt ifrån varit konsekvent dävidlag.
Gulli Kohlström
tidigare vice ordf. i DHRGtidigare vice ordf. i Sommarsols styrelseNätverksledare för DHRGs Hälso- och sjukv.nätverk samtför nätverket Grå Pantrarna
Berättar du på uppdrag av din förening? Klicka här. Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med bilder.
Berätta föreningens historia
Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?
Är du med i en förening?