Vad DHR har betytt för mig

Jag lärde mig tidigt att kamp lönar sig. Redan som barn – faktiskt. Jag bodde stora delar av min barn- och ungdomstid på institution för barn med rörelsehinder. Ett av mina första minnen handlar om när jag som tolvåring kände obehag inför att den manlige föreståndaren alltid lyckades pricka in som godmorgonhälsning i flicksalen när vi stod halvnakna och tvättade oss vid de tre tvättställen som var placerade längs ena sidan av rummet.

Jag tog upp frågan med min mamma. Hon kunde valt att vifta bort min känsla av obehag med att ”farbror X-sson” inte bara var far till tre barn utan även en högt placerad ”soldat” i Frälsningsarmén, men det gjorde hon inte. Istället sa hon att vi ska se vad vi kan göra åt saken. Och – det tog bara några veckor så hade det kommit upp en skena i taken och ett rejält draperi runt vår tvättplats så vi flickor kunde sköta vår morgontvätt utan att vara beskådade.

Jag minns själv den tillfredsställelse jag kände över att det hade gått att förändra, att jag faktiskt hade haft rätt att reagera och att resultatet kom så snabbt.

Sen gick åren. Jag var engagerad som elev i elevråd och kamratföreningar. Fortsatte som hyresgäst att påverka i det lilla, i min egen och mina närmaste ”brödrars och systrars” vardagstillvaro i de olika boendeserviceverksamheter jag bodde i. Men där var det stopp.

Till en dag. En mycket nära, god vän till mig – en ”syster” från institutionstiden sa plötsligt en dag att nu fick det vara slut med att bara påverka i det lilla – nu skulle jag absolut gå med i DHR och påverka i större sammanhang.

Just vid den tiden var jag och mina grannar vid den boendeserviceverksamhet vi då bodde i involverade i en av många kamper för förbättrade villkor. Jag minns inte nu vad den handlade om, vi stred mest hela tiden i försöket att kapa oss lite till av egenmakt. Just den här gången hade vi kört fast och kom inte längre.

Den frågan tog jag med mig in i mina första engagemang i DHR. Upptäckte att vi var ju många som delade samma erfarenheter och som drev samma kamp. Inte bara det, genom att ha DHR i ryggen upptäckte jag att kampen blev lättare att bedriva – vi var ju plötsligt så många fler än bara de 8 – 10 hyresgäster vi var vid varje verksamhet. Det är klart att vi nådde ju inte alltid ända fram bara för att frågorna drevs genom DHR, men skillnaden mot att bedriva den egna kampen i det lilla blev påtaglig för mig.

Jag kom sedan att hamna in i arbetsgrupper, styrelseuppdrag och inte minst olika anställningar som projektledare och ombudsman som kommit att prägla mitt liv både som yrkesmänniska och privatperson. Mina tre barn har genom åren bevistat en mängd olika tillställningar tillsammans med mig – avdelningsmöten, styrelsemöten, kurser, konferenser, kongresser och förbundsmöten, dels som barn ”för mamma hade ingen barnvakt för tillfället” dels som vuxna som min assistent.

De erfarenheter de därigenom fått vill jag tro har bidragit till att de idag är fina, kloka, samhällsintresserade vuxna människor.

Jag har också haft förmånen att genom mitt DHR-engagemang bli involverad i flera internationella uppdrag. Under en tid var jag deltagare i ett europeiskt kvinnonätverk för DHRs räkning och medverkade i – för den tiden – spännande konferenser och intressanta möten med människor – och inte minst – möjligheten att resa och se nya platser, platser som jag troligtvis annars inte kommit att besöka.

På senare år har jag som ombudsman haft visst internationellt ansvar inom min tjänst. Genom de uppdragen har jag fått besöka länder långt borta och haft förmånen att möta människor med funktionsnedsättning som lever under helt andra livsvillkor än vi i Sverige. Resor och utbyten som varit mycket givande både utifrån ett funktionshinderpolitiskt perspektiv och ett personligt.

Överhuvudtaget har mitt yrkesliv präglats av mitt arbete inom DHR. Jag har haft några andra anställningar under resans gång men huvudsakligen har jag arbetat med intressepolitik ur ett DHR-perspektiv. Det har varit ett yrkesliv i vilket jag aldrig har kunnat ”luta mig tillbaka” utan ständigt utmanas att driva på och följa utvecklingen kring de frågor som berör oss som lever med nedsatt rörelseförmåga.

Min mamma sa för några år sen att det nog var tur att jag som ”arbetarflicka” fick min funktionsnedsättning eftersom hon menade att utan den hade jag kanske inte fått de möjligheterna till personlig utveckling som jag fått. Det kan möjligen låta aningens cyniskt – fast jag tror ändå att det ligger lite i den analysen särskilt sett utifrån den familj jag kommer ifrån och de värderingar som präglade den. Jag är den enda av oss tre syskon som läst vidare på universitetsnivå och det är ingen slump. Det fanns inget praktiskt yrke som jag kunde hantera utifrån min funktionsnedsättning utan studier var en ”nödvändighet” tror jag mina föräldrar ansåg.

Nu närmar sig pensionen med stormsteg och när jag tittar tillbaka så kan jag konstatera att DHR har kommit att ta väldigt stor plats i mitt liv och har kommit att ge mig möjligheter till stimulerande arbetsuppgifter och många möten med fantastiska människor. Det betyder inte att det alltid varit en dans på rosor. DHR har genom åren genomgått processer och skeenden som påverkat mig därför att de frågor vi arbetar med berör mig så djupt. När vi då inte är överens inom organisationen och beslut tas – eller inte tas – så har det betytt mera för mig än vad kanske en motsvarande situationer i ett annat yrkesval skulle betytt. Periodvis har också DHR fått ta för stor plats på bekostnad av annat i livet – och det ämnar jag ändra på om jag får bli pensionär. Det är i alla fall min plan – och jag förstår inte varför människor i min omgivning ler överseende när jag säger det.

Sist, men inte minst, genom DHR har jag fått många av mina käraste och bästa vänner – vänner för livet.

Wenche Willumsen