Funktionshinder saknas i utbildningen

För ett och ett halvt år sen började jag mina studier på masterprogrammet i kulturarvsstudier vid Stockholms universitet. Utbildningen har ett tvärvetenskapligt perspektiv med ämnen som arkeologi, etnologi, historia, konstvetenskap, kulturgeografi och nordiska språk och kan leda till jobb inom länsstyrelser, museer, arkiv och kommuner. Jag har jobbat som personlig assistent och ville kombinera mina arbetserfarenheter med mina nya förvärvade kulturarvskunskaper. Det var så jag kom att bli praktikant på Nordiska museet inom HAIKU-projektet.

När jag tänker tillbaka på föreläsningar och fältarbeten under studietiden måste jag tyvärr säga att funktionshinderperspektivet lyst med sin frånvaro. Tillgänglighet är det enda som har diskuterats i någon nämnvärd grad – precis som det verkar vara i samhället och i museivärlden i övrigt. Att göra moderna tillägg för att öka tillgängligheten i k-märkta byggnader har ofta setts som att något av det ursprungliga kulturvärdet går förlorat. Den rådande värderingen tycks vara hämtad från Antikrundan: ju mindre som gjorts med objektet desto bättre!

Vi gjorde ett fältarbete på Årsta holmar i Stockholm och diskuterade hur man kunde utveckla och tillgängliggöra de kulturvärden som finns på holmarna. Området är ett outnyttjat rekreationsområde i Stockholm med rikt djurliv och stor biologisk mångfald. Men det är svårt att ta sig till dit, eftersom det inte finns gångbroar eller regelbunden färjetrafik. Det hördes många negativa röster om att natur- och kulturvärden skulle förstöras om holmarna gjordes tillgängliga och anpassade för funktionshindrade. Hade jag vetat då vad jag vet nu kunde jag ha invänt och sagt att det går att anpassa varsamt – och att det till och med kan vara skonsamt för miljön att det finns ramper och gångtrallar som används av alla. Ur ett rättviseperspektiv är det oförsvarbart att inte tillgängliggöra för alla om det faktiskt är möjligt.

Andra viktiga teman i studierna har varit vems historia det är som berättas och bevaras. Men det har mest handlat om kön, klass och etnicitet. I förbigående har det man kan kalla besvärliga kulturarv tagits upp. Hur kan historien fortsätta leva när exempelvis mentalsjukhus läggs ned och byggnaderna tas i bruk för annan verksamhet? Här kunde frågorna om hur man förhåller sig till besvärliga och många gånger smärtsamma kulturarv ha problematiserats mycket mer.

Utbildningen har inte heller riktigt hängt med i utvecklingen vad det gäller immateriella kulturarv. Det som handlar om de sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter som samhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Min förhoppning är att utbildningsinstitutionen så snart som möjligt ger lika stort utrymme till de immateriella kulturarven som till landskaps- och byggnadsvård.

Att praktisera inom HAIKU på Nordiska museet har verkligen lärt mig mycket. De kunskaper och insikter jag fått är av sådan art att de borde ingå i utbildningen för alla som läser kulturarv, museipedagogik och museologi. Alla borde få grundläggande kunskaper i att det inte bara handlar om tillgänglighet, utan också om representation då vi berättar vår historia och då vi värderar och skapar framtidens kulturarv. Genus, etnicitet, klass är perspektiv som finns med som självklarheter, men funktionshinderperspektivet saknas fortfarande.

Ann-Christin Högnabba
Student och praktikant i HAIKU-projektet