Egentligen tyckte jag inte om att idrotta

Jag minns hur min pappa brukade köra mig till och från träningen när jag var liten. Av någon anledning ägnade jag mig mycket åt organiserad idrott då, det är inget jag gör idag och något som nu känns enormt främmande för mig, som jag hade en annan människas minnen.

Det har tränats bandy. Bågskytte. Bordtennis. Basket. Kort sagt har jag utövat många sporter som börjar på B, men även friidrott och simning. Detta höll jag på med från att jag var runt sju till jag var runt fjorton-femton år. Därefter förstod jag att jag egentligen inte tyckte om att idrotta och hellre ville ägna mig åt mitt största intresse – att sitta inomhus och läsa, skriva och rita.

Alla dessa idrotter utövades tillsammans med andra människor med olika former av funktionshinder, ofta folk jag aldrig hade träffat förut. Jag minns fortfarande hur malplacerad jag kände mig när jag började spela basket; jag var rätt fel för det där laget över huvud taget. De andra ville spela på allvar, åka på tävlingar och så vidare – jag ville mest ha kul. 

Förmodligen var det ingen som tvingade mig att testa alla de här idrotterna. Tanken bakom det hela var troligtvis att jag skulle umgås med andra funktionshindrade. En hedervärd tanke, men på litet fel sätt. Jag hade ju mer gemensamt med kompisarna i skolan eller där hemma. Nästan alla killar i mitt område spelade fotboll och tränade friidrott tillsammans på vår lokala idrottsplats, medan jag skjutsades ut till Solnatrakten för att spela basket med folk jag inte kände, och upplevde inte den där kamratskapen som är så viktig om man ska utöva lagsport.

Det jag bär med mig från den här tiden, då jag testade många sporter som börjar på B, är hur pappa hämtar mig och lämnar mig på träningen. Hur det var att kliva ut från idrottshallen och se pappa sitta i bilen och vänta. Det kvävda sorlet från radion, pappa som läste tidningen och kliade sig i skägget. Bilfärden hem över Essingeleden och doften av dubbeldusch.

Fredrik Granath
Krönikör

Foto: Albert Martinsson