Så använde jag Livsbild i utbildningen

Jag går ett program på Södertörns Högskola som heter Samtid och kulturarv. Nyligen fick jag min kandidatexamen i etnologi. När jag skrev min c-uppsats hade jag kommit i kontakt med HAIKU-projektet och Livsbild.

Uppsatsen heter Anpassad identitet – om kvinnor med affektiva diagnoser och deras kontakter med psykvården. Min utgångspunkt var den amerikanska interaktionisten Erving Goffman, som menar att kategoriseringarna in i psykiska och fysiska funktionshinder blir till ett stigma som man själv och samhället förhåller sig till. Det står i skarp kontrast till den antagna normaliteten.

Verklighetsskildringarna, empirin, hämtade jag från djupintervjuer och från forum på internet. På Livsbild fann jag en berättelse om bipolär sjukdom – Att utveckla bipolär sjukdom. Dessutom använde jag mig mycket av Livsbildsberättelserna för att få en insyn i det vardagliga livet för människor som tilldelats en diagnos. De erbjöd nya sätt att tänka runt självbilder och samhällets förväntningar och föreställningar. När man som etnolog ska undersöka ett sådant här ämne så är det vardagliga intressant. Livsbild ger ju insyner i just det som är vardagen – där både små och stora händelser drabbar var och en.

Nordiska museet har en lång tradition av insamlingar som är ovärderliga för studenter och forskare. Livsbild ser jag som en fantastisk tillgång för alla som är intresserade av människor egna beskrivningar hur ett liv med ett funktionshinder kan te sig. I berättelserna kan man få syn på personliga, historiska och samhälleliga förändringar som borde vara givande för flera forskningsdiscipliner.

Berättelsen jag använde visar på hur ett liv med bipolär sjukdom kan utspela sig på ett personligt plan. Man får följa skribenten från barndom och ungdom, där hon hela tiden måste förhålla sig till någon antagen normalitet. Som vuxen får hon sin diagnos, bipolär typ II, och från det får hon börja omvärdera sin självbild. Berättandet är ärligt och reflekterande – något som jag tycker är ett generellt drag för livshistorierna på Livsbild. Att skribenterna har gjort ett medvetet val i att publicera sina historier på hemsidan tycker jag vittnar om att man känner att man vågar stå för vem man är.

Själv har jag relativt stora egna erfarenheter av psykvården. Förutom att ha varit ordförande i ÅSS, Ångestsyndromsällskapet, i Västerås har jag har själv varit en patient i psykvården. Dessutom har jag flera nära vänner som blivit inlagda, tvångsvårdade och bältade. Flera av dessa har diagnosen borderline eller bipolär. Jag bor tillsammans med en man som har bipolär typ I, och har med andra ord många personliga erfarenheter av sjukdomen när jag skrev uppsatsen. Sammantaget innebar mina förkunskaper att jag hade en generellt negativ bild av hur man blir behandlad inom psykvården. 

Att kunna bortse från dessa fördomar, och skriva om ämnet med ett öppet sinne, var en av de största utmaningarna i uppsatsskrivandet. Tyvärr kan jag dock säga att många av mina fördomar bekräftades. Syftet var dock egentligen inte att redogöra för de övergrepp som begås innanför psykavdelningarnas låsta dörrar, utan istället se hur självbilden formas av en diagnos och föreställningarna runt den.

Jag känner att historieböckernas skildringar av kungars och starka mäns erövringar genom tiderna är för ensidiga och avlägsna för att engagera människor idag, 2013. Det behövs flera perspektiv på det förgångna för att känna sig som en del i en kontinuitet och för att förstå att det som sker idag är det som formar framtiden.

Behovet av att berätta sin historia tror jag är något allmänmänskligt. Att läsa alla de fantastiska livsredogörelser som kommit in via plattformen har fått mig att både skratta och bli alldeles blank i ögonen. Det är så viktigt att ALLA känner sig delaktiga i historien, och att man genom denna inser sin betydelse i samtiden. Det är också därför jag tycker att Livsbild är så oerhört viktig för oss och kommande generationer. 

Anna Wallsten
Student och praktikant i HAIKU-projektet