Självbestämmande och integritet stort arv att föra vidare

Assistansreformen, som trädde i kraft 1994, har inneburit ett revolutionerande framsteg för oss som lever med omfattande funktionsnedsättningar och stora assistansbehov. Med den tog vi steget från vårdobjekt till subjekt i vårt eget liv – och från patient/klient till medborgare.

För vår del är alltså medeltiden inte mer än knappt tjugo år avlägsen. Då levde vi instängda på boendeservicens institutioner eller ofta i fullständigt beroende hemma hos anhöriga, kanske åldrande föräldrar, alternativt var vi hänvisade till inspärrningen i handikapplägenheternas livslånga husarrest. En grå, torftig, ovärdig tillvaro i total avsaknad av personlig integritet och självbestämmande.

Sedan har vi börjat leva, levt.

I dag ser du oss med stora funktionsnedsättningar ute i samhället, formande sin tillvaro, myndig över sitt självförverkligande, precis som du. Du kan inte längre se oss som en anonym människoklump av vårdtagare. Vi är levande mänskliga individer, återigen precis som du.

Du möter någon av oss på teaterföreställningen, en annan i din förening, en tredje du möter ser du komma med sina barn. Vi har möjlighet att leva som andra.

Vi är oerhört glada för denna förändring. Men den är ingen nådegåva. Den representerar inte någon tillfällig politisk välvilja – utan utgör ett framsteg som uttrycker att vi för första gången i historien bemöts med respekt, som vår medborgerliga rättighet.

Nu, hösten 2012, känner vi stor oro för att man ska våldföra sig på denna respekt. Bedrägerierna som riktats mot assistansreformen måste bekämpas med största beslutsamhet. Men genomförandet av dessa åtgärder måste också ske med den precision och varsamhet som bevarar vår personliga integritet och vårt självbestämmande.

Där har dagens politiska beslutsfattare ett stort
arv att föra vidare!

Vilhelm Ekensteen
mångårig debattör
på det funktionshinderpolitiska området

Läs också Vilhelm Ekensteens livsberättelse Min dotter och jag