Vi kan fylla luckor i samlingarna

Sedan några år tillbaka har vi museer arbetat målmedvetet med att implementera mångfaldsperspektivet i verksamheten. Varje museum med självaktning har en aktuell mångfaldsplan. Genus och etnicitet har av olika skäl fått särskilt stor uppmärksamhet, vilket bidragit till att aspekten funktionsnedsättning fått en undanskymd plats i mångfaldsarbetet.

Det går självfallet att rätta till men vi har en stor utmaning – funktionsnedsättning i mångfaldssammanhanget handlar inte om tillgänglighet, lokalernas utformning, ramper och lättlästa texter. HAIKU-projektet utgår från museernas mångfaldsmål medan våra strävanden att vara tillgängliga sköts i andra sammanhang. En ständig sammanblandning av dessa olika mål skapar förvirring och otydlighet.

När Upplandsmuseet stod som värd för den första av de fyra regionala konferenserna förstod jag verkligen vilket stort och nyväckt intresse det finns hos alla parter som berörs av projektets syfte. Museets hörsal var fullsatt. Med stort intresse har jag följt projektet HAIKU, dels som ledamot i referensgruppen, dels som museichef med möjligheter att påverka den egna organisationens synsätt på museerna och handikapphistorien.

Att museisamlingarna faktiskt innehåller föremål och bilder som speglar livssituationen för personer med funktionsnedsättningar, visade jag vid konferensen med några exempel hämtade från Upplandsmuseet. Jag hade bland annat valt en motionscykel från tidigt 1900-tal som tillhört en synskadad kvinna som inskaffade cykeln för att kunna motionera utan andras hjälp. Det är svårt att hitta dessa föremål vid en sökning i databasen, man får tillsvidare förlita sig på några tjänstemäns förtrogenhet med samlingarna. Det gäller också föremål som är knutna till de övriga mångfaldsperspektiven. Frågan är komplex och måste lösas inom överskådlig framtid.

När museerna idag samlar föremål, bilder och andra uttryck för människors liv, ska det vida mångfaldsperspektivet vara en av utgångspunkterna. När det gäller handikapphistorien behöver det inte handla om hjälpmedel som rullstolar, hörapparater och vita käppar. Nej, vilka föremål som helst kan med bra kontext förmedla kunskap om livssituationen för personer med funktionsnedsättningar av olika slag. Det är nu vi kan fylla luckorna i våra samlingar.

Som museiman slås jag av att Livsbild är vår tids version av den gamla frågelistverksamheten, som bland annat bedrivits av Nordiska museet. Många berättelser om människors livsvillkor har samlats in genom att utvalda personer runt om i landet besvarat frågelistor med olika teman som museer och arkiv skickade ut med jämna mellanrum.

Det stod klart för många av konferensdeltagarna från museer, handikapporganisationer och studieförbund att just vi kan inspirera personer med funktionsnedsättningar i vår närhet, att lämna sin berättelse till Livsbild. Jag kan tänka mig att det i studieförbundens verksamhet finns stora möjligheter att stimulera berättandet i grupp för att enskilda personer sedan verkligen ska ta steget att ge sin personliga livsbild till Nordiska museet. 

En utgångspunkt som borde prägla det mesta vi gör inom mångfaldsfältet är att välja relationen med framför om och för de grupper vi vill synliggöra och inkludera i verksamheten.

Håkan Liby