Jag gestaltade låtar i melodifestivalen

Tommy Krångh, teckenspråksartist, berättar om melodifestivalen och gestaltningen av tävlingsbidraget Mystery.

Allt började 2010, samma år som Örebro kommun utropade sig till Europas Teckenspråkiga huvudstad, en viktig markering av kommunen. Samma år skulle melodifestivalens andra chansen sändas från Örebro. Genom Teckenspråkiga kulturskolan som då var ett projekt, beslöt Örebro kommun att ordna att sändningen från Örebro skulle gestaltas live och sändas på SVT:s hemsida så att teckenspråkig publik kunna följa melodifestivalen på teckenspråk.

Produktionsbolaget frågade mig och frågade även Helena Wästborn om vi var intresserade att göra gestaltning. Vi fick stå mitt i webbredaktionens rum på liten yta, men vad gjorde det?! Det blev ju sändning! Två dagar efteråt fick vi förfrågan av SVT att komma till Globen och även gestalta finalen. Allt detta pga av det enorma gensvar vi fick av genom många ca 150 000 unika klick på sidan. Jag och Helena Wästborn fick alltså tre dagar på oss att förbereda alla låtar samt allt programledarsnack och mellannummer.

När vi kom till generalrepetitionen så fick vi oss en överraskning, det fanns mer att översätta! Vi fick jobba dygnet runt praktiskt taget. Det hela gick bra ändå. Ni kanske tror att vi stod i en flott studio när det sändes, men ack vad ni bedrar er! Eftersom beslutet togs sent fick vi stå i det duschrum som var i anslutning till webbredaktionens lokal som var ett omklädningsrum. Toaletten där fick inte användas pga av att någon med magsjuka hade använt den. Man kan lugnt säga att det var trångt där inne! Efter detta beslöt SVT att sända melodifestivalen igen och igen och då kommer vi till årets melodifestival. Detta år bestämdes det att jag och Helena Wästborn skulle gestalta musiken och Pia Nygårds skulle ta programledarnas snack.

Jag och Helena diskuterade snabbt låtfördelningen och det var ganska enkelt. Kön och favoritlåtar styrde våra val. När jag jobbar med låtar brukar jag lyssna på låten upp till två veckor och känna in, lyssna efter budskap, hur låten känns. Vilka bilder dyker upp i skallen och hur ser det ut på originalspråket och hur förmedlar jag samma upplevelse till en teckenspråkig publik? Jag brukar sjunga sångerna så att familjen får lida. Ibland har jag kontakt med låtskrivaren och får då direkt veta vilken bild de hade när de skrev låten. Det är ju två olika språk så det går ju inte ha ett ord till ord förhållande i texterna. Även takten och hur det låtar ska teckenspråkiga få uppleva och där kommer resten av kroppen. Parallellt med detta repeterade jag Fame-Visukalen och jag fick använda många timmar till textrep och låtrep inför finalen.

När man tolkar sånger är man mer fyrkantig och mer låst till att innehållet ska fram. I gestaltning är man friare och kan laborera mer med språket. I år fanns det olika typer av låtar, disco, mer dramatisk musik och hårdrock. När det stod klart för mig att jag skulle tolka en hårdrockslåt med growling visste jag inte direkt hur jag skulle göra för att få fram skillnader och hur growlingen skulle kunna se ut. Utrymmet i rutan gjorde att det blev begränsat med utrymme.

Vi åkte upp dagen innan sändning för att förbereda oss och repetera. Det var först då jag hittade sättet att gestalta Mystery, genom att använda kamerans avstånd. Jag kunde ha avstånd och sen komma närmare när growlingen kommer. Sången har två karaktärer, en ljusare, och en mörkare som upplevs smärtsam, ledsen och arg. Utanför studion passerade artisterna och kommenterade vår insats. Jag åkte tillbaka till repetitionerna av Fame.

Några dagar efteråt började det ringa i telefonen. Mystery med min gestaltning hade blivit en nätsnackis och var uppe i många klick. SVT och TV4 hörde av sig och ville att jag skulle prata om teckenspråk och det genomslag gestaltningen hade fått. Tidningar ville göra intervjuer.

Mina tankar kring detta är att jag är otroligt stolt över att teckenspråket har fått ett genombrott bland folk som inte visste så mycket om det. Att det är ett häftigt språk och att det är en egen konstform på scen. Det blev en intensiv period med repetitioner och flängande fram och tillbaka till Stockholm, men det är ju ett världsligt problem, för visst var det kul för mig personligen men också för teckenspråket för det finns krafter som anser att teckenspråket är ett sista alternativ och ett nödvändigt ont. Att vara pionjär är ett roligt arbete och jag hoppas eller jag vet att det kommer andra efter både döva och hörande som kan visa vägen.

Tommy Krångh