Dyslexispilror


Nu igen tårarna bränner bakom ögonlocken. Hörde ju suckarna, och inte blev det bättre för det. Dum stämpeln var total, försökta verkligen ta mig förbi hindret. Jag var som ¨Stackas Lilla Q¨ i Maria Gripes bok. Jag fick heller aldrig vara med;
Aldrig vara med och leka,
Aldrig högläsa i skolan
Aldrig känna klassgemenskap
Alltid försöka gömma sig ute på skolgården och längst bak i klassrummet. Utanförskapet vart totalt.
Det var ju lilla Q som alltid hoppade och dansade för mig på ett oförklarligt sätt, i skolboksraderna. Jag fick ingen ordning på honom eller hans andra 27 kamrater, det bara gick inte.
Och mina föräldrar var aldrig närvarnade. Till dem kunde man inte gå med läxläsning. Den fick man sköta själv, förstod man då inte läxan, ja då struntade man iden.. Ganska så logiskt eller hur? Jag klarade mig på att vara tyst och foglig i skolan. Läskoden den knäckte min farmor den dagen hon gav sitt älskade barnbarn mina drömmars stad, jag tragglade och grät, grät och tragglade mig igenom texten. Henning var det ju synd om, men hur var det med mig själv då? Var det inte synd om mig, som inte fick bära glasögon, för mamma! Det var ju så fult med glasögon! Vilket ju inte gjorde skolsituationen bättre! Och min klumpighet gjorde att jag inte blev vald på gymnastiken.
Tårarna brände som eld, men fick inte visa klasskompisarna den förnedring jag kände när klasskompisarna åter igen suckade när jag tragglade mig igenom de dansande bokstäverna. Varje dag var det lika dant, tillsist frågade inte fröken alls, hon hade givit upp när det gällde min läsning.
Jag vet inte vilket som var bäst jag försökte ju men såg liksom inte de dansande små krumelurerna. Så när jag var ca nio-tio år stack så min farmor mina drömmars stad i näven på mig en regning dag när jag klagade på att jag inte hade något att göra…
Det blev min räddning. Det förstår jag idag mycket väl. För hela den stockholmsserien slukade jag, och jag var ohjälpligt fast i litteraturen. Vilket har gett och ger mig så otroligt mycket.
Och idag 45år senare kan jag inte förstå, när folk säger att de inte har läst en bok i hela sitt vuxna liv. Vad mycket de har gått miste om då…

/ Christina Holmin

Kommentarer: (2)

  1. En sorglig start för dig, men fint det du berättar om Fogelström. Precis i den åldern började jag läsa den serien också. Minns att jag var helt tagen. Min mormor hade tillhört medelklassen och gått i samma skola som de fattiga barnen som beskrivs i böckerna under 1880-1890 talen. Hon utropade förskräckt när hon läst det att hon inte haft en aning om hur de fattiga haft det i klassen. Där grundlades mitt politiska intresse!
  2. Känner igen så mycket du beskriver. Har också dyslexi och min skolgång var hemskt pga det, fel hjälp, mobbning som förstörde hela självkänslan som jag är får jobba med i dag. Nu är jag snart 30 år gammal.

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?