Förståelsens blinda territorier - Site Display Name

Förståelsens blinda territorier

”jag förstår.” Orden fälls som för att avsluta samtalet. Arbetet kallar. De fälls av någon på arbetsplatsen. Det spelar egentligen ingen roll vem som fäller dem eller i vilket sammanhang, de fälls ofta, av många. Jag funderar på vad orden betyder. Jag vet nämligen en sak: de betyder i varje fall inte att personen förstår. Att säga ”jag förstår” är att lägga en våt filt över alla seriösa ansatser att närma sig en annan människa. Det är att upprätthålla och bevaka en distans. Det är att frånta en annan person hennes erfarenhet och närvaro. Saleem Sinai, protagonisten i Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” säger, vid återkomsten från en sexårig exil i Pakistan, att för att världen ska förstå honom måste de svälja en hel värld. Mänskligt och sympatiskt, förvisso, men jag tvivlar på att denna förståelse finns - i världen, för världen, av världen.

Jag beger mig till det gemensamma fikarummet. Belysningen är högst dämpad. Det är mycket folk i lokalen. De verkar inte ha några problem med den dåliga belysningen. Det har jag. Jag registrerar detta faktum genom ljudnivån, sönderbrutna konversationer som kastar sig mot mina ögon – jag ser genom mina öron, hör genom mina ögon – från flera håll i den stora lokalen. Genom svarta skepnader vilka reflekteras i skenet från stearinljus noterar jag att det lär bli svårt att finna en ledig plats. Jag har tänkt på detta när jag promenerar från kontoret till fikarummet. Jag tänker på det varje gång jag promenerar från kontoret till fikarummet. Hur ska jag på bästa sätt hitta en ledig plats utan att jag ställer till en scen. Det är att konstant vara belastad av sin egen medvetenhet.

En liten kö har bildats vid kaffeautomaten. Där är det lite ljusare, men den dager som strömmar in från det stora rummets enda fönster bländar, varför jag inte kan identifiera dessa människor heller. Ljus och mörker, ständigt dessa närvarande totaliteter. Rösterna är dock vagt bekanta, jag har hört dem förut, de tillhör folk från andra avdelningar, dock utan att jag förmår placera dem. Jag känner igen mina grannar, så länge de befinner sig på sina rum och förväntade platser. Men när jag tar mig från kontoret till fikarummet, en bra bit, några korridorer och trappor ska passeras, dyker skepnader på mig och sveper förbi. Känner jag dem? Borde jag säga hej? Har jag inte precis nyss sagt hej till den personen? Nu är det för sent, personen är redan bakom mig. Min hjärna är inställd på att ta mig till fikarummet – man tar sig ut genom min korridor, passerar glasdörren ut från avdelningen, tar trapporna, svänger hundraåttio grader, in i en ny korridor, förbi en servicedisk, passerar ett par hissar, in i en ny korridor och snart är man där - och min tankeverksamhet är belamrad av alla omständigheter som eventuellt försvårar eller förenklar att hitta en ledig plats där, men när mina ögon ändå uppsnappar en person som sveper förbi och mina öron ett ”hej” som utstöts, vad betyder det? Förvirring. Jag hade inte räknat med att springa på någon som jag känner; för att rationalisera min energi och de begränsade synresterna måste jag arbeta endimensionellt: nu tar jag mig till punkt B, sedan letar jag en plats, gör mitt ärende, först därefter räknar jag MED ATT TALA MED MÄNNISKOR. Det förutsätter att inget naggar kalkylen i kanten, som att en person uppenbarar sig.

Framme vid kaffeautomaten tvingas jag fråga den vagt bekanta rösten, innan hon försvinner in i den mörka dimman, om hon kan hjälpa mig att ordna en kopp kaffe. Kaffeautomaten har en pekskärm och jag orkar inte tjata. Ofta löser sig faktiskt saker och ting, bara man exponerar sin otillräcklighet inför främmande människor. Det är väl inte så farligt? De gånger folk hjälper till – många gör faktiskt det – kan jag samtidigt känna viss stimulans i att vara sedd, att ha blivit betrogen med dyrbar tid. Priset för att vara självständig är att göra sig beroende av andra människor.

Kvinnan försvinner efter att ha tryckt på kaffeknappen. Jag kastar ett öga ut mot rummet, fullsatt och mörkt. Hur i helvete, tänker jag, ska jag hitta en plats utan att dra hela rummets uppmärksamhet till mig? Ingen annan bakom mig i kön. Jag plockar upp mobilen, tittar ned på skärmen, som för att skapa föreställningen om att jag har fått ett SMS, som om jag skulle kunna läsa det som vilken annan människa som helst - samtidigt som jag känner hela rummets blickar i ryggen – i syfte att dra ut på tiden, i hopp om att någon mer ska komma in genom dörren och ansluta sig och bygga på den icke-existerande kön, så att jag kan be någon diskret om hjälp. Jag vill inte gärna gå bort och slå på strömbrytaren till taklamporna. Inte nu. Jag borde ha gått hit tidigare och tänt dem, innan alla andra anlänt. Nu är det för sent. ”Oj, vad ljust det plötsligt blev” brukar det låta från mumlet, följt av lite skratt, de gånger jag tänder lampan i något mindre fikarum. Nu skulle det som kanske skulle möjliggöra för mig att hitta en ledig plats på egen hand samtidigt leda till att allas blickar definitivt skulle vändas mot mig. Det är en paradox. Jag är en paradox.

Jag räddas av att kön plötsligt byggs på, folk har anslutit sig medan tiden står still och tankar ned kaffet i min kopp. Kögrannen och jag pratar plötsligt om kaffe, hon har fått en ny kaffemaskin på sin avdelning. ”Hur mycket ser du egentligen?” frågar hon. En värld öppnar sig. En avgrund likaså. Marken skälver under mina fötter. Inte nu igen. Visst, jag vill att människor ska fråga – det visar i bästa fall en viljeinriktning och det är en förutsättning för att jag ska kunna förklara praktiska detaljer som kan underlätta vårt umgänge, och tystnaden negligerar min varelse. Jag vill samtidigt att människor inte ska fråga, varför ska de alltid ställa den frågan till mig? Jag både är och inte är min synnedsättning. Jag är en paradox. Var ska jag börja? Varför ställer hon en sådan fråga i en kaffekö? Varför bjuder hon inte in till ett tre timmars seminarium där jag kan få lägga ut texten om hur mycket eller litet eller hur varierat jag ser? Vad spelar det för roll vad jag säger? Vad kan göras rättvisa i en kafekö mer än att interpunktera livet – jag har haft det sedan födseln, blev feldiagnosticerad under uppväxten, det blev ironiskt nog betydligt värre när jag för det dryga tiotalet år sedan fick min korrekta diagnos, hur korrekt en sådan nu kan vara när det handlar om en familj om uppåt 200 diagnoser inom samma näthinnesjukdom. Jag har slutat vara konkret, det går inte att vara konkret, jag säger att jag ser sämre än vad folk tror att jag ser, och även sämre än vad jag själv tror. Jag rabblar några symptom, som aldrig gör rättvisa, inte ens i en kaffekö. Och jag önskar att hon ska säga att hon förstår, så att det blir slut, så att jag kan få sitta ned och dricka mitt kaffe. Men kanske ännu mer önskar jag att hon ska förstå.

Jag passar på att fråga henne om det finns någon ledig plats. ”Visst, många. Tillsammans med vilka vill du sitta?” frågar hon. Va? nästan stöter jag ur mig, men kväver skriet. Jag vill bara sitta bredvid någon, jag har inte större önskemål än så. Varför måste jag välja? Att få sitta bredvid någon är fint nog.

Sitter omgiven av människor. Försöker finna teman att ta fasta på, utrymmen att flika in i, samtidigt som jag söker placera människorna runt omkring. Vilka är dessa människor jag sitter bredvid? Jag kan inte gärna fråga: ”vem sitter bredvid?” Hur skulle det låta? Det är folk jag borde känna, eller åtminstone känna till. Att se och att vara sedd hänger intimt samman. Att inte se är att inte veta på vilket sätt man är sedd. Att inte kunna ta ögonkontakt med människor men samtidigt obehindrat springa omkring medför att min trovärdighet som synskadad urholkas och att grunden för förståelse rämnar. Att befinna sig på ena sidan av en fasad, i en bubbla, på vars motsatta sida suddiga skepnader rör sig innebär att vara alltför medveten om sina egna förnimmelser. Men det innebär också att flyta utanpå, , ovanpå, under. Är det jag eller dem som är vålnader? Jag är en paradox. Om jag själv inte kan förstå mig själv, hur kan då människor säga och därmed göra anspråk på att förstå mig? Hur kan jag i så fall någonsin förvänta mig något slags förståelse? Jag tror inte att människor kan förstå. Men att säga det till dem vore oförskämt, därför försöker jag undvika situationer som medför att min egen och andra människors förståelse sätts på prov. Det är lättare att vika undan, min blick gör ju det redan nu, utan att jag själv rent fysiskt eller existentiellt gör det. Någon har sagt att ha Retinitis Pigmentosa är som att vara nysynskadad varje dag. Det går inte att fixera sin blick, sin syn – ens blick, ens syn. Att se i ena stunden men inte i den andra är att inte vara begriplig. Mänsklighet är begriplighet.

Jag sluter ögonen. Jag går längs en stadsgata, en novembersol håller på att sänka sig, arbetsdagen är över. Tomas Tranströmer berättar i ”Minnena ser mig” om när han bara några år gammal kommer bort från sin mor i ett folktätt centrala Stockholm. Efter ett paniskt och förgäves letande, börjar han promenera hemåt Södermalm, på egen hand, Drottninggatan nedåt. Han blir dock uppskärrad vid en starkt trafikerad korsning, varpå en okänd man tar honom i handen och leder honom över. Väl på andra sidan släpper mannen den lille Tomas hand och försvinner bort. Tranströmer reflekterar över att ingen av alla okända människor runt omkring honom tyckte att det var något märkligt med att en liten pojke gick där på egen hand, en mörk kväll. Händelsen var hans första upplevelse av döden, skriver han. Att leva med Retinitis Pigmentosa är att förhandla med döden. Långsamt, långsamt förtvinar fotoreceptorerna. Jorge Luis Borges talade om sin blindhets erfarenhet och önskade inget hellre än att få vila i det svarta, i mörkret, och José Saramago gestaltade den vita blindheten som ett epidemiskt straff. Detta bör tolkas bokstavligt och bildligt, tror jag. Mörker är vila, men det svarta, det definitiva, är också något som lättare kan förklaras, både inför sig själv och andra. Du kan sätta en siffra, en procentsats på blindheten, eller på den oföränderliga, fixerade synnedsättningen. Retinitikerns lott är att hon inte kan göra det. Att ha RP är att förhandla med sin identitet.

Tillbaka på gatan. Tidigare på dagen hade jag ringt en människa. Hon lovade återkomma en kort stund senare, vi skulle avtala en tid. Så skedde ej. På eftermiddagen ringde jag ånyo. Hon hade då gått för dagen. Att dechiffrera mänskligt agerande förutsätter fasta faktorer att utgå från. Vad gör man när dessa inte är tillgängliga, när kroppsspråk, blickar, ansiktsdrag är en grå massa av rörighet hos den andra, och det enda man har att hålla fast vid är intonation och det bokstavliga uttrycket? Medan jag går förbi affärer som är på väg att stänga för dagen och fönster i hyreshus varur det lyser tänker jag att närhet förutsätter jämlikhet och en förståelse av vem man själv är. Jag är på väg hem från jobbet, hem till överblickbarheten, och jag lämnar stadskärnans ljus bakom mig. Minnena ser mig, men jag ser också mina minnen. Samspelet mellan öga och hjärna, oftalmologi och neurologi, visualitet och intellektualitet, balanserar på en skör men sofistikerad tråd. Med minnena målar jag min egen värld. Fenomenet kallas ifyllnad – eller, med Oliver Sacks ord, visuell utbredning. När du förlorar synen kompenserar hjärnan med sin logik, i rummet och i tiden, fyller ut döda vinklar, blinda fält, men återskapar också en visuell medvetenhet som en gång fanns, vilket gör att du inte ser att du inte längre ser. den seende blicken måste vara uppriktig för att förstå, och man måste förstå för att kunna förstås.

/Karl-Fredrik Ahlmark

Kommentarer: (1)

  1. Jag tror att jag förstår, eller förstår att jag inte riktigt kan förstå...

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?