Första dagen på Manilla

Loading the player ...

 

Hej!

Jag heter Lolo Danielsson, och jag vill berätta att många av oss som gått på dövskolor under 1900 -talet har upplevt hur det känns att lämna sin familj för att börja skolan på en annan ort. Många bär med sig starka minnen och jag skulle vilja berätta om min upplevelse.

Jag hade inte fått något språk på den här tiden och mina föräldrar kunde inte förklara vad det skulle innebära för mig att börja skolan på en annan ort. Men jag har många minnen från det här. Ett minne är att mamma började märka mina kläder med mitt namn och jag kunde inte förstå varför hon gjorde det. Sedan packade mamma och pappa mina kläder och jag förstod inte varför de bara packade mina kläder och inte sina egna. De försökte förklara för mig, men jag förstod inte.

Den dagen då vi skulle åka körde pappa bilen, mamma satt på passagerarsätet och jag satt där bak. Jag minns det som om det var igår. Jag hade en röd klänning med vita prickar på mig och vi åkte långt innan vi kom fram. När vi kom fram såg jag en stor grå byggnad och pappa svängde upp på gården. På gården såg jag en massa barn som tecknade med varandra. Jag såg också några damer med vita kläder och med en vagn och jag kände igen dem från sjukhuset. Jag hade varit där tidigare eftersom jag haft blindtarmsinflammation. Jag sa till mamma att jag inte var sjuk genom att lägga min hand på min panna och skaka på huvudet. ”Nä det är du inte”, sa mamma. Det där var konstigt tyckte jag.

Vi gick in i byggnaden och där fanns det en stor trappa som ledde upp till nästa våning. Där träffade vi en man som välkomnade oss in i ett rum. Han gav mig ett pussel och under tiden jag pusslade pratade han med mina föräldrar. Det visade sig att det var rektorn på Manillaskolan, rektor Nils Malm. Sedan gick vi vidare in i flickornas sovsal och där träffade vi en vårdare, Signe Lagerstedt. Hon visade mig en säng och vid sängen fanns en lapp där mitt namn stod skrivet. Jag pekade på sängen och sa nej. Mamma lugnade mig och pratade med Signe som tog bort lappen där det stod Louise och satte dit en ny lapp där det stod Lolo. När jag pekade på sängen menade jag inte att det stod fel på namnlappen. Jag menade att jag inte ville ligga i den sängen, men de trodde att jag pekade på lappen.

Sedan gick vi till badrummet och där fanns det en hylla med muggar och tandborstar och på en av muggarna stod det mitt namn, Louise. De bytte namnet Louise till Lolo och likadant gjorde de på klädskåpet som också var märkt med mitt namn.

Därefter gick vi ner igen. Vad som hände sedan kommer jag inte riktigt ihåg. Vad jag däremot minns är att senare på eftermiddagen, mot kvällen, fick jag se en TV-apparat för första gången i mitt liv. Barnen satt och tittade på något på Tv:n. Mamma och pappa såg att jag fascinerades av Tv:n och passade på att vinka ”hej då” och jag vinkade tillbaka, men fortsatte titta på TV. Senare på kvällen när vi skulle gå upp till sovsalen för att sova var det två flickor, Åsa och Inger, som skulle ta hand om mig. Det fanns ett faddersystem på skolan där de äldre barnen tog hand om de yngre så att vi skulle vänja oss vid den nya skolmiljön. I vilket fall, när jag gått och lagt mig såg jag plötsligt att det låg andra barn som jag inte kände igen i de andra sängarna och då kom jag på att mamma och pappa var borta. De hade åkt iväg utan mig! Jag var förtvivlad och grät och Signe försökte trösta mig. Jag glömmer aldrig den första natten, i en helt ny och främmande miljö. Det är en händelse som jag alltid kommer bära med mig.

Det är Lolo Danielssons son som tolkar hennes berättelse på filmen.

Kommentarer: (2)

  1. Det är viktigt det Lolo berättar! Tyvärr finns den än idag 2012 både döva och hörselskadade barn som inte har en fungerande kommunikation med sina föräldrar. Jag har t ex träffat barn som inte förstått varför man går till tandläkaren och vad man gör där. När jag har förklarat att: du måste gapa för att tandläkaren ska kunna titta på dina tänder, om du inte gapar så kan inte
    tandläkaren hjälpa dig och då kanske du får jätteont i tänderna. Senare kom samma barn och berättade att de varit hos tandläkaren och att de varit duktiga. Det är så viktigt att föräldrarna och barnen får lära sig teckenspråk så de har ett språk som fungerar i alla situationer. Sedan ska barnen förstås lära sig svenska också och idag kan många anv mer eller mindre talad svenska, men om man är hörselskadad eller döv så måste teckenspråket vara med och sedan kan man lära sig svenska på det sätt som passar bäst. Tvåspråkighet alltså!
  2. Din berättelse handlar ju om både avsaknaden av ett språk och att bli lämnad som barn. Två alldeles grundläggande saker för en människa. Oerhört viktigt att din och andras berättelser som handlar om det här kommer fram.

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?