Jag var en "försökskanin" för Curare

Som liten fick jag alltid höra att jag var "ofärdig". Undrade ibland när jag skulle bli färdig. Det ofärdiga bestod i att jag ramlade av alla tänkbara ljud, till exempel bilar som tutade eller någon som ropade oväntat.
Läkarna "fick för sig" att testa ett nytt preparat som man kallade "Indianskt pilgift". Något som indianerna sades använda när de jagade och dödade djur.
Mina föräldrar gick med på detta och jag lades in på Vanföreanstalten i Solna (nuvarande Norrbackainstitutet). Jag var då 8 år.
Samtidigt lades tre barn till in för att delta i experimentet. Ett barn i Helsingborg, ett i Göteborg och ett i Härnösand. Alla på Vanföreanstalter.
Vi genomförde testet i 45 veckor som var uppdelade i 9 perioder (2 resp. 3 veckor långa). Vissa veckor fick vi tabletter (en eller två per dygn), vissa veckor fick vi absolut inte ta någon tablett.
När jag legat inne en vecka fick jag komma hem och gå i skolan som vanligt de resterande provveckorna. När jag hade tabletterna i kroppen levde jag som "fullt frisk". Brydde mig inte om någon form av ljud, men de veckor jag inte fick medicinen var jag "hopplös". Min mor fick gömma tabletterna på ett sådant sätt att jag inte hade en chans att få tag i dem.
Efter detta försök konstaterades att vi alla fyra blivit vad man idag skulle kalla "knarkberoende".
Resultatet av det hela blev att "pilgiftet" som nu kallades Curare istället kom att användas som bedövningsmedel vid operationer istället om jag fattat rätt.
För mig personligen innebär det ännu, 60 år efter experimentet, att jag är rädd för nya mediciner och väntar i det längsta med att till och med ta Magnecyl mot vanlig huvudvärk. Okay visst kan man skratta åt det sistnämnda, men spåren av medicinförsöket sitter hårt i min kropp.
Då i början på 1950-talet fanns inte diagnosen CP i Sverige ännu. Man sade CMR (CentralMotorisk Rubbning) om vår skada (Hjärnblödning vid födseln). Sommaren 1956 ordnades t.ex det första scoutlägret i Sverige som tog emot handikappade barn. Lägret hölls i byn Ramkvilla i Småland och kallades CMR-lägret.

Lars-Erik Widell

Foto: Harry Grip, 1951

Kommentarer: (5)

  1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. just dessa erfarenheter med att leva i Sverige med funktionsnedsättning och hur samhälle, åsikter, (o)kunskap och bemötande var då är av största vikt för att samhället ska kunna gå framåt. Tack
    den 13 mars 2013 17:08 av: Stefan Balogh
  2. Tack kära Lars-Erik (Max) för att jag får ta del av din historia. Du är helt fantastisk! Jag ska erkänna att jag var litet rädd för dig i början, innan jag ens hade träffat dig. När jag började på SL var du ledig och Lilian varnade mig för att vara väldigt försiktig när du var i närheten för annars kunde du ramla. Jag visste inte att du hade kommit tillbaka förrän jag hörde ett brak i korridoren och där var du, på golvet! Jag insåg med detsamma att jag inte behövde vara rädd för dig när vi väl fick hälsa på varandra! :-) Det är en ynnest att få ha varit en del av ditt arbetsliv! Kram från Eva
    den 14 mars 2013 17:19 av: Eva
  3. Jag har provat Botox som vuxen och har aldrig mått sämre! Kunde knappt gå 100 meter och var jättetrött. Undrar hur de barn egentligen mår som proppas fulla med detta gift från späd ålder??? Behandlingen ger dessutom inte någon bestående effekt på spasticiteten!
    den 14 mars 2013 22:23 av: Rosie Kihlblom-Baudou
  4. Hej Max! Intressant historia, himmel vad du har fått gå igenom som barn. Mitt första möte med dig var i korridoren på 4 trappor.
    Hej, hej sa jag när vi sågs och så vandrade jag vidare. Fick höra ett brak bakom mig, och där låg du.
    Jag rusade in till Sigge Johansson och skrek, han dör. Vi tillbaka till dig, och där låg du och skrattade. Vilken lättnad.
    Kommer du ihåg när vi var ute på en promenad på lunchen, kommer inte ihåg ifall Sigge Jo var med, följande hände: på någon av gatorna nära Tegnergatan, tror att det var Kungstensgatan, vi skulle i alla fall gå över gatan, när vi var mitt i gatan signalerar en bilist, varvid du faller och nästan jag också, bilisten stannade och skrek åt oss att vi var förstås "såna där demonstranter mot bilism."
    Vi skrattade, och när vi väl var över gatan och med hjälp av en lyktstolpe kom på benen, gick vi tillbaka till SL.
    Du har alltid tagit ditt handikapp på något vis med en klackspark och lärt oss andra att man kan ta det mesta med ett glatt humör,
    jag beundrar dig verkligen.
    Kommer du ihåg att det var Ingrid Blomberg som döpte dig till Max? Önskar dig allt gott i fortsättningen. Lillemor Ritare
    den 17 mars 2013 17:51 av: Lillemor Blomberg
  5. Jo, nog minns jag vår första träff, men det var på 3 trappor det hände. Det var väl nära att Ni ringde 90000 (nuvarande 112) och visst minns jag att det var Din syster Ingrid som under min semester 1965 kom på smeknamnet Max. Man skulle ju då ha smeknamn som appelerade till arbetsuppgifterna och jag skötte om trafikanträkningar då. Räknade fram "MAXbelastningssträckor för resp. busslinje etc.
    Så många Spårvägs-och SL-minnen bär man med sig
    den 17 mars 2013 18:19 av: Lars-Erik Widell
Svartvit bild på skribenten som barn

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?