Min förlamade fot

Hela min uppväxt har jag hört: Gå ordentligt! Lyft på fötterna! Se dig för! Som barn klarade jag mig bra och snubblade bara lite. Det var nära till marken och jag föll för det mesta mjukt även om jag har flera ärr som minnen av fallen. Mina föräldrar, framför allt min mamma tog mig till läkare och sjukgymnast. Alla diagnoserna var olika. Klumpfot? Plattfot? För kort hälsena? När jag var tio månader hade jag blivit väldigt dålig med hög feber och nackstelhet. Jag blev frisk igen men när jag började gå gick jag på tå med högra foten. Tårna hjälpte inte till i steget och fotleden fungerade inte som den skulle. Ingen träning hjälpte även om åtskilliga gymnastikprogram prövades idogt av min mamma och mig.

I skolan blev det lite mer besvärligt. Värst var gymnastikämnet. Allt som innehöll balansmoment var mycket svårt. Jag hade också smärtor när jag växte som mest under tonåren. Hemma var det viktigt att dölja handikappet så mycket som möjligt. Jag var sned i kroppen och haltade lite och övades en del i att göra det nästan omärkligt. Jag blev skicklig. Läkaren som undersökte mig inför körkortet upptäckte inte min hälta och jag sa ingenting.

Första spåret på vad som hänt mig kom när jag var 11 år och alldeles själv i ett undersökningsrum på Bodens lasarett. Läkaren tittade på mina fötter och frågade: Har du haft polio? Oh, nej, sa jag och mer hände inte den gången. Men någonstans i minnet gömde jag undan hans ord och jag kom ihåg dem senare.

Jag studerade vid universitet, träffade min blivande man och vi bildade familj. Sex barn har vi som alla är vuxna idag. Jag hade delvis svåra graviditeter, på grund av de smärtor jag utstod. När den yngste var liten hörde jag en dag ett radioprogram om polio. Jag började undersöka den sjukdomen. Idag har jag genomgått alla undersökningar som man vill göra när man misstänker postpolio. Dessa gav inte entydigt utslag. Läkarna tycker jag är för stark och duktig, men alla symptom stämmer så antagligen är diagnosen helt riktig. Jag har ont i leder och muskler, förlamningen i foten sprider sig upp i benet och jag är otroligt köldkänslig för att bara nämna några. Undersökningarna har haft det goda med sig att andra svåra diagnoser är uteslutna.

I fyrtioårsåldern började jag använda käpp (krycka) för att avlasta. Numera, i femtioårsåldern, använder jag rollator. Jag har tre, en utomhus, en inomhus hemma och en på jobbet. De är mina egna. Jag började med att köpa min egen att använda till resor eftersom jag har så svårt att bära samtidigt som jag går. Mitt dagliga arbete är det som gymnasielärare på en stor skola. Jag arbetar heltid. Ett tag lånade jag en rollator av landstinget till att ha på jobbet men nu har jag ett annat märke som är mycket bättre.

Det är viktigt för mig att rollatorerna är en förlängning av mig och lika omärkliga som mina fungerande ben hade varit om de båda hade varit friska. Om rollatorn är tung och osmidig fungerar den som ett träben! Dessutom är rollatorerna jag skaffat själv vackra och det betyder mycket för mig. Det förbryllar mig att tillverkare och inköpare inte tänker mer på det estetiska. Att vara 52 år och använda rollator är tungt nog och då behöver minsann inte hjälpmedlet till råga på allt vara klumpigt och fult. Jag har det bra, jag har pengar till att betala med. Det är också bra att vissa kommuner och landsting låter människor välja själva på marknaden och betalar ut vad ett standardmärke kostar. I andra delar av landet är man utlämnad till den som förskriver och det kan uppstå kränkande situationer ibland. Dessutom är mina rollatorer inte dyrare, bara vackrare och mer funktionella!

Jag reser mycket eftersom jag vid sidan om arbetet håller på med forskning vid ett universitet långt från min bostadsort. Dessutom har våra barn flyttat till tre olika länder. Jag är stark och kan jag bara stå still orkar jag lyfta mycket. Det är lite intressant att se konduktörer och andra, först nästan protestera när jag kommer med min välpackade rollator och sedan spricka upp i ett leende, när jag fixar allt själv. Jag avskyr när de ropar ut spårändringar sent eller när hissar är trasiga. Det är stressigt att resa. Ett par gånger har jag använt ledsagare. Vissa är bra, men de flesta är överbeskyddande och vill beskäftigt blanda sig i mitt liv för att de ska hjälpa mig med att lyfta ombord väskor och rollator. Min egen självständighet är mycket viktig och framtiden med mer värk och större handikapp skrämmer mig lite. Kommer tid, kommer råd!

Kommentarer: (1)

  1. Det var mycket jag tänkte på när jag läste din berättelse. "Det förbryllar mig att tillverkare och inköpare inte tänker mer på det estetiska" skriver du om hjälpmedel. Och det är verkligen viktigt.

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?