Varför kan inte folk förstå?

Förenings möte i Västerås oktober 2002)

Varför tror skolfolk att vi dyslektiker är lika, att man ska kunna utarbeta någon generell plan som ska täcka våra behov men vi är INTE lika. Lika lite som ni ¨vanliga¨. Vilka som nu är vanliga och ovanliga???

Det blir mycket folk på mötet ca 100stycken sade Sofie från FMLS (förbundet mot läs och skrivsvårigheter). Här sitter jag och blir bara mer och mer uppretad. Tillsist är jag riktigt förbannad de förstår ju inte ett j..a dugg. Han Martin Nuclair, dyslektiker och författare är jättebra. Han kan verkligen svara skolfolket riktigt bra. Han svarade just att ingen dyslektiker är den andra lik så det finns inget generellt svar.                                                                                                               

De som är här på mötet, av dem är nog 90% skolfolk. Jag blir ännu mer uppretad när jag tänker på det. Ska inte skolans folk veta bättre, de som ska veta vad det rör sig om för att stötta oss.

Hur kan FMLS bjuda in en specialpedagog, som ska vara duktig inom sitt område, och det var hon säkert teoretiskt men hon kunde absolut inte föreläsa. Hon hade inte förberett sig med tiden. Det gick fort, overheadbilderna fick bara ligga några sekunder på overheadapparaten.

Som dyslektiker hade man inte en chans att hinna anteckna eller läsa det hon visade. Jag kommer inte ihåg det hon sade efteråt men jag minns vad Martin Nuclair sa. 

De pratas här om hur viktigt det är att man tidigt ska upptäcka våra behov. För att kunna sätta in resurser, men hur ska man kunna det, när det bara är en liten del som upptäcks. Det är många elever som slinker emellan, man blir väldigt bra på att dölja sina problem som dyslektiker. Och dessutom undrar jag hur många som vet vad det rör sig om. Hur många har förståelse hemifrån. Jag bara undrar…..

För fortfarande är det många föräldrar som inte riktigt vet vad det handlar om. Eller vägrar inse att ens dotter/son har några problem.

De vet/förstår inte hur detta handikapp yttrar sig. Och gemene man vet absolut inte vad det handlar om. Nu börjar jag dessutom undra hur många lärare som vet vad det rör sig om. Hur kan dom ställa så korkade frågor……………

Samtidigt som jag vet att lärarutbildningen innehåller bara en ytterst liten del specialpedagogik.

Olika kommuner har olika resurser.  Resurser som de ska fördela olika, även i skolans värld prioriteras det olika. Men om de som bestämmer kunde inse att det är billigare i längden att satsa på de små eleverna, annars är det stor risk att de hamnar i riskzonen, struntar i skolan och dras till droger och kriminalitet.

Och så byggs det på hela tiden till sist kan man inte stoppa det. Man slutar skolan utan att kunna läsa och skriva. Idag så går det inte de får inga jobb! Specialpedagogen på komvux i Nyköping jobbade två dagar i veckan på fängelset.   Hon sade att 98% av de intagna i fängelset inte kunde läsa eller skriva. Att många av de intagan aldrig får höra en saga som barn.

Om föräldrarna vet eller kan inse vad det är för fel på deras barn och tar upp det med läraren, lyssnar då inte läraren och skolan kan man gå vidare som förälder, tjata och göra sig obekväm för skolledningen. I vissa delar av landet lyssnar inte skolledningen ens.  Då finns det andra metoder exempelvis pressen. Men i vissa delar lyssnar dem.

Om dessa föräldrar orkar och är tillräckligt påstridiga kan det ge resultat.

Nu igen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag stakar mig igenom ytterligare ett par meningar, känner hur alla i klassen suckar och pustar och viskar sinsemellan ska hon nu läsa igen. Den förnedringen skedde dagligen i småskolan tills fröken gav upp, för till sist fick jag inte läsa alls.

Jag försökte verkligen, men det var som jag inte såg orden, bokstäverna som de var. Jag vet inte vilket som var bäst, men ett är säkert jag slöt mig inom mitt skal. Pansaret som jag bildade utåt blev min mask. Men inom mig grät jag floder. Mina mindervärdes -komplex blev enorma. Jag dög inte till någonting. Jag gömde mig längst ner i ena hörnet på klassrummet, försökte göra mig osynlig.

Sedan började nästa helvete, det var engelskan som började i 4e klass. Jag begrep ingenting, förrän i mitten av 5an då började det lossna. (mina föräldrar kan inte engelska) Då var jag ohjälpligt 1 ½ år efter. Det var ingen i skolan eller hemma som förstod mina problem. Föräldrarna hade fullt upp med att träta på varandra och jag skulle vara tyst och foglig. Det speglade mig till den grad att jag blev det i skolan också.

I alla teoretiska ämnen var jag ordentligt efter, jag gömde mig eller smet undan så fort jag kunde för här dög jag aldrig. Det gjorde jag däremot i de praktiska ämnena, hemkunskap, tekning och slöjd var jag duktig på.

När jag så gick ut 9an hade jag ett snitt på 2,5. Det tyckte fröken var märkligt, för i ordning och uppförande har jag alltid haft A.

Varken lärare eller jag visste vad det var för fel, kanske hade det varit bättre om jag fått gå i OBS-klass, jag börjar tro de. Men jag bråkade aldrig och i obs-klassen satt bara de bråkiga, stökiga eleverna.

Psykiskt mobbades jag också, genom att jag aldrig sade ifrån, så hittade mina klasskamrater på allt möjligt att reta mig för, exempel mina ¨stora¨ framtänder.

Varje lov var jag hos farmor som lärde mig att älska skönlitteraturen. En regning dag satte hon ¨Mina drömmars stad¨ i min hand och jag var ohjälpligt fast i litteraturen. Där kunde jag drömma mig bort. Fast jag läste dåligt, så gav jag mig inte. Det var författare som Per-Anders Fogelström, Bernard Nordh och Birgith Sparre.

Efter nian började jag vårdskolan. Jag fick vänta en termig för jag kom inte in på mina dåliga betyg den första terminen.

Det var samma helvete i vårdskolan. Då, jag hoppas verkligen att det inte är så idag, var det så att i en klass skulle en viss % ha 5or lika många skulle ha 1or, och lika många % av klassen skulle ha 4or och 2or. Medlet skulle ha 3or. Jag hade lika taskiga betyg i vårdskolan, fortfarande var det ingen av skolans folk som såg/förstod vilka problem jag hade vid inlärningen. Men som alla människor som saknar något, eller har någon defekt, så utvecklar man något annat som man är bra på.

Pappa som då körde en av Stockholms tre blodgivarbussar fixade in mig på landstinget. Där trivdes jag bra och fick beröm för att jag var noggrann och snabb när jag jobbade.

Men så sommaren 1975 blev jag placerad på SABB (Sabbatsbergs sjukhus) blodcentral där hade vi en liten transfusionspoliklinik. Det var ett helt annat jobb än det jag var van vid från blodbussarna och SÖS (Södersjukhuset)

Alla prover som skulle märkas, det skulle göras journalanteckningar p¨å alla patienter. Och alla olika testmetoder som jag måste lära mig. Men det gick bra eftersom det mesta var praktiskt jobb. Men så fort vi fick något nytt material, nya blodtappningspåsar, eller någon ny testmetod, slog jag bakut.

Jag, tänkte inte lära mig något nytt. Men jag hade en underbar föreståndare ¨mamma Berith¨ Syster Berith var mamma för hela sin personal.

  Troligtvis visste hon vad jag hade för problem. Men hon aldrig att hon under mina 17 1/5 år  där sa något åt mig. Utan antingen skickade hon mig till någon som kunde, eller så fick denne någon exempelvis en labbingenjör, special-labbass, läkemedelsföretags representant kom till SABB och instruerade oss. Jag fick nästan alltid vara med när det var något nytt på gång antagligen för att jag aldrig var borta och i min tur kunde lära ut metoden vidare till kollegorna oftast gjorde jag även en handskriven och illustrerad manual till den nya metoden.

Detta trots att jag alltid sade att jag inte ville lära mig en ny metod, för jag visste att jag inte klarade av dessa tekniska luntor som följde med de nya metoderna/apparaterna. Men när någon visade mig hade jag aldrig några problem (tekninska problem klarar jag fortfarande inte av)

Så nästa problem, Cissi äldsta dottern visade sig ha samma bekymmer men fortfarande förstod jag inte vad det röde sig om. Hur vi tragglade med hennes läsning, hon slogs och jag trätte på henne när hon skulle lära sig läsa. Jag trodde att det skulle vara så. Jag hade ju haft lika svårt. Matte och språk var inte heller hennes grej. Hon var alltid på kant med lärare och skolan. Hon klarade sig bra tack vare sitt munväder. Bara engelskan hoppade hon av. Eftersom hon hela tiden var på  kant med den lärarinnan.

Sedan flyttade jag till Öland, och Cissis lillebror Pelle började i skolan, han det teoretiska geniet, kunde allt på en gång, han behövde bara höra, eventuellt läsa sakerna en gång så kunde han dem. Då började tvivlet gnaga i mig. Hur kunde han ha så lätt, när vi tyckte det var så svårt.

När sedan Nilla började skolan då började helvetet igen, så som det hade varit med Cissi. Jag rannsakade mig själv och kom ihåg hur Cissi och jag hade tragglat och tragglat. Nu var det alltså Nillas tur.

  Jag började i den lokala hem och skolaföreningen, för att få lite hjälp. Jag började tjata på lärarna när Nilla började i andra klass att hon behövde extra hjälp. Men fick då bara höra att han var sent läsmogen.

Jag tjatade och tjatade, och skam den som ger sig. Men det fanns andra i hennes klass som också behövde hjälp vars föräldrar inte insåg det.

Då fick man höra: ¨Jag orkar inte traggla med henne jämt¨. Den flickan var äldst i en syskonskara på tre. Och mamman förstod inte eller visste inte vad det rörde sig om. En dyslektiker behöver massor med tid för inlärning. Och det måste väl vara väl vald tid att satsa på sitt barn.

Jag började själv på komvux och började leta fakta och kom till den slutsats att jag ärvt mina problem av pappa, samtidigt som jag fick veta att mina problem var klassat som handikapp. Att jag var dyslektiker och att mina problem hade ett namn var skönt att få veta. Jag kastade mig över alla fakta jag kunde hitta om dyslexi, bland annat foldern från FMLS och Sigrid Madisons bok Dyslexi och hoppande bokstäver. Där stod det vad man som dyslektiker hade problem med; alla dessa punkter stämde på mig. På Borgholms komvux fick jag hjälp ett par gånger i veckan med svenskan. Det var som en helt ny värd öppnade sig.

Jag insåg att jag var som en lågstadieelev i svenskan, men att där fans andra med samma problem som lärde mig mycket. Framförallt lärde jag mig vilka rättigheter vi har som dyslektiker.

Vi ska ha samma möjligheter till undervisning som andra.

Men samhällets myt lever kvar att vi inte har samma intelligens som ¨valiga¨. Ofta blir man idiotförklarad, ett exempel från min komvux tid:

Jag sitter i klassrummet och har samhällskunskap A, då två grabbar bakom mig kommenterar hur dåligt läraren stavar. Läraren gör typiska dyslexifel exempel använder d istället för b. Då vänder jag mig om och säger:

-Jag är säker på att han är dyslektiker.

Då säger Henrik ca 30år,

-Kan en sån vara lärare.

Jag blev stum, visste de ingenting.

I samma veva försökte jag peppa en jämnårig kille att börja på komvux. Han jobbade på Samhall bara för att han var dyslektiker. Men han vågade inte ta steget på grund utav sitt dåliga självförtroende. Vilket de flesta utav oss har. Och jag har aldrig varken förr eller senare träffat någon som varit så effektiv som han.

Byskolans lärare lyssnade inte på mig, när jag tröttnat på att tjata gick jag till skolledningen i kommunen. Men då när jag vänt mig till ledningen tog det bara en vecka, så skickade de en av byskolans lärare på kurs. För i den lilla skolan fanns ingen speciallärare. De trodde väl att inga av barnen där behövde extra hjälp. En månad senare hade flera barn på skolan henne i specialundervisning en till flera gången i veckan.

När Nilla började trean fick jag skriva av texterna för att hon skulle förstå. Korta ner, ta ut kärnan och skriva ner med 2 neonfärger ex grön och orange. Det var jobbigt men det hjälpte henne.

Naturämnena och språk har för oss tre varit svårast i skolan, kemin framförallt.

När Nilla skulle börja i 7an flyttade vi till Nyköping där blev det pankaka utav alltsammans. Här fick hon ingen hjälp alls, och det var ingen som lyssnade på mig. Borgholms kommun hade mer resurser till dessa elever. Även på högstadienivå. Tur att Nilla är så stabil psykiskt, annars skulle hon inte ha klarat högstadiet. Men något bra förde alla fall Nyköpingstiden med sig, både hon och jag blev testade utav en logoped under högkostnadsskyddet. Så nu har vi papper på att vi är dyslektiker. Däremot Cissi som även då bodde i Stockholm skulle då få betala ca 5000 för sin diagnos.

Varför ska det vara så olika. Det borde ju vara en självklar rättighet.

Vi tre, har lika, men, ändå olika svårigheter. Cissi till exempel, hon har aldrig läst en skönlitterär bok om hon inte måste. Medan Nillas läsförståelse utvecklades med hjälp av bok och band. En eloge till Ulla med personal på Borgholms bibliotek som var till ovärderlig hjälp.

Det utvecklade hennes läsförmåga så idag är hon mycket lik min. Hon älskar böcker och att skriva. Men vi båda har fortfarande fruktansvärt dålig stavning.

I Nyköping upplevde jag många gånger hur ¨vanligt¨ folk reagerar när man säger att man är dyslektiker. Av en kommunsamordnare fick jag bland annat höra att:

-Hur kan du vara undersköterska då………………..                                                                Eller som när jag jobbade i den personalgruppen då hade vi en som hette Sussanne och jag undrar hur många gånger jag har stavar hennes namn fel. Och hur snabba folk är med att kommentera det. Konstigt nog inte personen själv.

JO visst kan vi också bara man är tillräckligt envis. Och då menar jag verkligt envis för jag själv exempelvis lägger nog ner dubbelt med tid som en vanlig elev. För mig har all min skolgång inneburit mycket gråt och tandagnissel.

  Och nu sitter jag alltså här och hör på dessa ¨skolfolk¨ som tror att vi kan behandla oss lika. Att alla kommuner är lika, att alla elever som ska ha hjälp får hjälp men så är det ju inte.

Det vet jag. Den här specialpedagogen talar så fint om hur dom gör där hon jobbar men så fungerar ju inte i verkligheten.

Dyslexi fakta: sedan 1999 är dyslexi klassat som ett handikapp. Och det är vårt vanligaste handikapp.

Dyslexi innebär att man har en grav specifik läs och skrivproblematik. Det är en perceptionsstörning vilket innebär att man tar in bristfälliga eller felaktiga intryck från omvärlden. Eller så kan man inte tolka sina intryck rätt. Ca 20% av alla som går ut nian har läs och skrivsvårigheter, så grava att de inte får godkända betyg. Samtidigt som man vet att om de grundläggande kunskaperna i svenskan är bristfälliga då har man inte en chans på arbetsmarknaden idag.

Orsaker: kan vara många men vi dyslektiker har ett större antal gråa cellkärnor mitt i den vita simmiga hjärnsubstansen, som orsakas av förvärvad hjärnskada, stress, alkohol, men det vanligaste är arv från tidigare generationer. Men arvsavgången är inte könsbunden. Det är tre gånger mer pojkar som drabbats av dyslexi än flickor.

I oförstående miljöer känner den som har dyslexi sig dum och oduglig. Hur mycket omgivningen vet har en enorm betydelse. Det är bra om så många som möjligt men framför allt lärare förstår vårt dilemma.

Historik: På 1800-talet påträffades det märkliga problem av en läkare som hade en patient som kunde se bokstäverna men inte läsa orden.

Att kunna läsa och skriva är ju ett måste i dagen samhälle men gå tillbaks till 50-60 talet, då klarade amen sig utan att kunna läsa och skriva. Men i och med industrin och datorns framväxt blev det allt svårare och i dagens samhälle utgår man ifrån att alla kan läsa och skriva.

Vanliga problem: Varianter av problemet är stor, man kan se hoppande bokstäver man kan ha en bristande förmåga att komma ihåg vad man har hört. Man har ofte problem med att höra rätt ljud till rätt bokstav, vänder b p, b d, ä å, ä e, etc. Man förvränger ofta bokstävernas ordningsföljd i ordet vilket markant försvårar läsningen.

Som dyslektiker missar man mycket av skönlitteraturens underbara värld.

Dyslektiker finns i alla samhällsklasser och kulturer.

Exempel på kända dyslektiska personer är; Kungen, prins Carl-Philip, Tom Cruise,  

Sif Ruud, H-C Andersen, Ingvar Kamprad, Carl-Gustaf Lindstedt Lars Widding.

Några punkter på våra svårigheter

Svårigheter att uppfatta lång och kort vokal.

Svårigheter att uppfatta och upprepa ljud och långa ord

Förväxlingar, auditivt och/eller visuellt

Omkastning av bokstäver och siffror, ljud, ord, i skrift och vid läsning.

Uteslutningar av bokstäver, ljud, ändelser, ord.

Svårighet att forma bokstäverna jämt

Svårighet att avkoda och tolka text

Svårighet att följa raderna vid läsning.

                                                                                                              Christina Holmin