30 år med Hortons huvudvärk.

Efter en trafikolycka i 8-års åldern började jag drabbas av svår huvudvärk i "halva huvudet" Det var godtyckligt vilken sida det skulle bli. Smärtan koncentrerades så småningom till en punkt bakom ena ögonloben. Efter 2-3 år hade smärtan stegrats till en nivå då jag inte längre var kapabel till att ta hand om mig själv. Våldsamma kräkningar uppstod efter ca 30-60 minuter och den konstanta smärtan bortom alla gränser innebar total utslagning. Detta var på -60 talet och vare sig de läkare vi kontaktade eller mina föräldrar begrep någonting. Diagnoserna var många. Migrän, spänningshuvudvärk, hjärnskada etc, etc. Mediciner provades. Den ena med värre bivärkning än den andra. Huskurer, akupunktur, dieter etc avlöste varandra men huvudvärken var konstant. 1-2 anfall i veckan under ca 3-4 timmar. När som helst på dygnet. Jag skulle ta det lugnt, inte oroas. Inte utsättas för det ena och inte det andra. Jag blev på något sätt stämplad som bräcklig och ömtålig och sakerna jag skulle akta mig för var många. Inte nog med att jag skulle dras med huvudvärken jag var även på gränsen till ett vrak både fysiskt o psykiskt enl vissa. Detta blev för mig ett dolt handikapp. Huvudvärken var som att bära med sig en apterad granat som när som helst kunde explodera. Vidare hade jag blivit itutad att inte göra si eller så. För en tonåring var detta ingen bra situation.
Huvudvärken satt där på axeln genom åren som en liten djävul och teorierna hur den skulle botas blev fler och fantasifullare. Det enda som var konstant i ekvationen var de djävulska attackerna. Smärta är svår att beskriva. Jag har senare i livet brutit både armar o ben, haft njursten, hjärnskakningar, blivit opererad för diverse etc, etc. Men den smärtan som är under ett Hortonsanfall går utanpå allt. Att folk påstås tagit livet av sig kan jag förstå för man kommer liksom inte undan. Det spränger o trycket lättar inte. Inget ger med sig. Ingenting förändras. Som en svetslåga som bränner och aldrig stängs av. Som ett hammarslag som inte är momentant utan fortgår utan att ta slut.
Under gymnasiet lärde jag mig en form av självhypnos som faktiskt tog udden av många anfall. Inte jämt men kunde jag få lite lugn o ro direkt då tecknen visade sig var chanserna goda att jag klarade av skoldagen med hjälp av denna metod.
Militärtjänsten närmade sig och jag måste nog säga att jag hade mina dubier hur det skulle gå. Dock visade sig mina farhågor vara ogrundade. Här tog man itu med allt som inträffade vad det än månne vara på bästa sätt med dom förutsättningar som fanns. Inget snack och inget tjafs. Själv var jag utan huvudvärk i 15 månader och mådde som en prins bortsett från en bruten fot. Synen jag hade fått med mig från ungdomen att jag på något sätt var bräcklig försvann. Trots en tillvaro med stundtals hög fysisk belastning o stress samt total misär fanns det aldrig tillstymmelse till huvudvärk. Jag trodde jag var botad men icke. Huvudvärken kom tillbaka om än inte i lika stor grad som tidigare när jag började jobba. Läkarbesöken fortsatte, undersökningarna och råden blev fler men inget hjälpte. En läkare föreslog t o m att jag borde gifta mig. Jag reste mig och lämnade rummet innan han avslutat sin mening.
Så kom revolutionen. Jag blev kallad till Västerås C-lass. Där skulle jag få träffa överläkaren på medicinavdelningen. Utan någon förhoppning kom jag dit och blev inkallad i hans tjänsterum. Jag slog mej ner på en stol under massiv tystnad. Han bläddrade i journalen som var tjock som en roman, tittade upp på mig och sa, -jag ser i journalen att du brukar ha ont i huvudet. -Det stämmer, sa jag. Sen började han berätta i detalj hur han trodde anfallen var och kändes. Jag satt bara och gapade. Karln var en expert utan motstycke. -Stämmer det? frågade han. Jag nickade tyst. -Det du lider av kallas Hortons huvudvärk. Jag tycker du skall prova TREO COMP, ta en tablett så fort du känner något och vidtag de åtgärder du finner bäst. Vi utvärderar om 6 månader. Sköt om dej. Adjö.
Det var omtumlande. Jag har efter detta inte haft ett fullt utvecklat anfall. En TREO COMP och 30 min i lugn och ro. Sen är det över. Jag började vidare träna och motionera så ofta jag hann och detta har nog bidragit till att jag numera aldrig har ont i huvudet. Dock får jag passa mig för vissa mediciner.
Anti-inflammatoriska preparat samt något de med förkärlek ger vid njursten utlöser granaten. Att få njursten och Hortons samtidigt är min själ ingen lek. Tack och lov har det bara hänt en gång och då hade jag tillgång till morfin rektalt så det löste sig det också. Fick jag välja mellan njursten och Hortons tog jag utan tvekan njusten. Ett benbrott är som en frisk fläkt. Vad jag lärt mig av detta är att tillvaron kan ändras på en sekund. Man skall spela med de kort man har på hand inte med dom man tror sig få.
//53 år gammal och utan symptom numera.