Att vandra på äggskal eller att leva med borderline

Hej alla läsare!

Jag heter Hans Bergström och ska försöka berätta hur det är att leva ett långt liv med en psykiatrisk diagnos. I mitt fall med en personlighetsstörning som heter borderline. När man har diagnosen borderline så skall man uppfylla ett tiotal kriterier för att kunna klassas som borderline. Här kommer några av dessa kriterier, man målar hela livet i svart eller vitt, man idealiserar eller demoniserar sina medmänniskor, man har snabba humörsvängningar, man upplever tomhet, man har svårt med gränssättningar, kastar sig gärna in i stormiga kärleksrelationer osv. Det här stämde på mig och mina begränsningar.

Låt oss börja från början.

Jag föddes i Eskilstuna för snart 67 år sen och växte upp i en traditionell arbetarfamilj där de manliga förfäderna arbetat inom industrin alltsedan industrialismens genomförande i Sverige.

I vårt hem var det ganska mycket av bråk och osämja mellan mina föräldrar och mellan mig och min 4 år äldre bror. Det fanns inga som helst studietraditioner i min släkt, men mina föräldrar uppmuntrade min vilja att studera vidare. Jag hade lätt för mig i skolan. Det gjorde att jag sökte till det som på den tiden kallades Högre Allmänt Läroverk. Från det jag var 13 år så gick jag i en fyraårig realskola och tog realen med goda betyg och sökte därefter in till gymnasiet. Där någonstans började problemen. Jag gick på något som kallades reallinjen och som idag motsvarar naturvetenskaplig linje. Det gick inte så bra, hade problem med både matte och fysik så redan efter en termin bytte jag till allmän social linje, en treårig ganska bred utbildning. I årskurs 1 på hösten började mina problem. Jag minns en traumatisk händelse där jag på kvällen när jag gått och lagt mig kände att jag höll på att kvävas. Jag hyperventilerade och ropade på pappa som var ensam hemma med mig den kvällen. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och min far blev naturligtvis rädd. Så småningom gick det hela över och jag förstod flera år senare att jag drabbats av en panikångestattack.

Mina föräldrar såg till att jag kom till en läkare som förstod att det var ett psykiatriskt problem. På den tiden fanns ingen barnpsykiatri i Eskilstuna så jag lades in på stadens lasarett. Under en vecka utreddes jag på den barnmedicinska avdelningen och fick bland annat lugnande medicin så att jag fick sova. Efter det remitterades jag till ett samtal med en äldre manlig psykiatriker på den vuxenpsykiatriska kliniken. Sen efter en vecka ficka jag gå hos stadens enda skolpsykolog och prata. Livet gick vidare och på våren 1963 dog min pappa endast 53 år gammal i cancer. Trots att jag var förberedd på att det kunde sluta så blev allt en chock för mig. Efter pappas begravning bodde jag och mamma som hela tiden varit neurotisk ensamma, min bror hade påbörjat sin utbildning till fältflygare på Ljungbyhed. Jag tog mig igenom gymnasiet och tog studenten med bra betyg 1965. Under gymnasieåren började jag träffa tjejer och hade en del kortare och längre relationer alla med mycket storm och starka känsloutbrott mot de stackars tjejerna.

Jag fullföljde min militärtjänstgöring under13 månader som militärsjukvårdare.

Hösten 1966 kom jag till Uppsala och började plugga sociologi, pedagogik och socialantropologi som ledde till en fil kand-examen

Mina psykiska tillkortakommanden accentuerades där med sömnsvårigheter, dåligt självförtroende och depressioner. Jag hade upprepade kontakter med studenthälsan och började äta antidepressiva tabletter. Samtidigt fortsatte jag att träffa tjejer och förlovade mig med en tjej från Skåne som jag kom att leva med i mer än fyra år. Fyra år av många känsloutbrott från min sida och också av fysisk misshandel. Mitt inre kaos gjorde att jag inte kunde behärska mig. Till slut fick hon nog och lämnade mig just när jag skulle ut på arbetsmarknaden och få mitt första jobb efter min examen.

Mitt första jobb blev på en statlig ungdomsvårdsskola, idag motsvarar den de institutioner som Statens institutionsstyrelse driver. Där vårdades 16 tvångsomhändertagna flickor 16 – 21 år med en lång historia av omhändertagande, missburk och kriminalitet. Mycket fester hölls på skolan och ganska snart hamnade jag i en passionerad kärleksrelation med en gift kvinnlig kollega. Det blev en katastrof, våra hemliga möten avslöjades och jag kände mig mer misslyckad än någonsin. Svårigheter att sova, depressioner som sedan ledde till själmordstankar. Kaos med andra ord.

En natt i december körde jag min bil ut i skogen och tog med alla tabletter jag hade. Tog tabletterna, ett 30-tal antidepressiva tabletter, och hoppades att lidandet skull få ett slut. Men ett dygn senare vaknade jag i den nollgradiga kylan. Omtöcknad tog jag mig hem där min hyresvärd hittade mig och sedan kördes jag till sjukhuset där intensivvård sattes in.

Jag kom tillbaka till livet. Med skuld och skam mötte jag mina anhöriga som hade en massa obesvarade varför i sina ögon. Det var en hemsk tid. Efter en vecka och psykiaterkonsultationer bestämdes att jag skulle skrivas in för heldygnsvård i psykiatrin i Eskilstuna. Jag hamnade på en veckoavdelning där vi var patienter dygnet runt måndag – fredag. Lördag – söndag var vi hemma. Avdelning sågs som modern och experimentinriktad. Den drevs miljöterapeutsikt med minimala mediciner. Vi hade enkelrum och skrev delvis våra egna journaler. I tre månader var jag där och fick under tiden kontakt med en kurator som berättade att det fanns en patientorganisation som den patientförening som jag varit med och bildat kunde ansluta sig till. Den hette RSMH – Riksförbundet För Social och Mental Hälsa. Vi anslöt oss dit och RSMH blev min resa tillbaka till livet. Jag fick inte komma tillbaka till mitt jobb på ungdomsvårdsskolan. Det ansågs inte lämpligt av min chef och huvudmannen Socialstyrelsen.

I stället fick jag arbetspröva på andra arbetsplatser under tiden som jag sökte jobb. Ekonomsikt var det inga problem eftersom jag fick behålla min lön. Jag sökte 75 arbeten på knappt 3 år men ingenstans fick jag jobba. Jag berättade nämligen på de intervjuer jag var på vad jag varit med om. De jobb jag sökte var samtliga inom socialt arbete och jag ansåg att min bakgrund skulle göra mig speciellt lämplig att arbeta med människor som hamnat i utanförskap. För 40 år sen delade inte mina presumtiva arbetsgivare min uppfattning.

Under tiden fick jag återfall igen. Jag försökte återigen ta mitt liv och hamnade igen på psykiatriska kliniken i Eskilstuna. Nu fanns en viktig person vid min sida. Det var min kvinna som så småningom blev min fru och mor till vår två pojkar födda 1974 och 1978.

1975 sökte jag jobb på RSMH som just beslutat att de skulle söka en kanslichef för första gången. En heltidsanställd person som kunde hålla ihop den lilla organisationen med 6 lokalavdelningar, placerad i Stockholm. Jag fick jobbet i ädel tävlan med 30 andra. Den merit som inte mina medtävlande hade var att jag hade varit patient inom psykiatrin.

Nu började en spännande tid med att bygga upp RSMH till en riskomfattande organisation. RSMH var medlemsorganisation i HCK, nuvarande HSO och jag kom att engagera mig även där.

Efter något års tufft arbete började jag sova dåligt igen. De svarta själmordstankarna smög sig på samtidigt som jag bedrog min fru med andra kvinnor.

Nytt självmordsförsök och inläggning på psykiatrisk klinik. Så här fortsatte det i flera år i princip fram till 1999.

1990 skilde jag mig från min fru och mina barns mor och flyttade ihop med en arbetskamrat som skilde sig från sin man. Hon hade tre barn varav en vuxen son.

Även den nya kvinnan fick uppleva mina enorma humörsvängningar som kan liknas vid dr Jekyll och mr Hyde. Till slut orkade hon inte längre utan flyttade från Stockholm1999 där vi bodde ner till Skåne. Vi fortsatte att vara ett par och träffades under ett par veckoslut per månad.

Totalt var jag med om 5 längre sjukhusvistelser, ett tiotal olika antidepressiva preparat och 6 års psykodynamisk terapi med 4 olika terapeuter. Inget hjälpte. I början på 2000-talet läste jag en bok av Görel Kristina Näslund, Borderline personlighetsstörning. Där fick jag plötsligt svaren vad det var för fel på mig. Där hittade jag alla de kriterier som stämde på mig. Terapin under de 6 åren hade varit bortkastad liksom alla olika antidepressiva preparat. Det lugnade mig och samtidigt tog kanske ålder och ev visdom ut sin rätt.

2005 bestämde min nya fru som jag hunnit skilja mig ifrån och som var min särbo att vi skulle flytta ihop igen. Den här gången i Eskilstuna i vår sommarstuga som min farfar hade byggt 1923 och där mina föräldrar också haft sommarstuga. Vi byggde ett nytt fint hus och nu äntligen fungerade livet utan dessa enorma kast mellan hopp, förtvivlan och ilska.

Det har varit smärtsamt att leva med denna diagnos, för mig själv för mina kvinnor men mest av allt för mina pojkar. De har trots allt inte tagit allt för stor skada. Min äldsta son har en fast relation sedan flera år och jag har två underbara barnbarn som jag försöker vara en bättre farfar för än jag lyckades vara far till mina pojkar. Min yngsta son lever sedan ett par år tillbaka med en trevlig kvinna och håller så sakteliga på att etablera sig i samhället även han.

Trots mina svårigheter har jag haft en lyckad karriär. Fem år som kanslichef på RSMH, 4 år som heltidspolitiker i Järfälla, 6 år på Landstingsförbundet (nuvarande SKL), 2 år på HCK 17 år i RSMH som projektledare för olika projekt.

De sista 10 åren har jag arbetat som enhetschef i socialpsykiatrin i Eskilstuna kommun.

Jag är föreningsaktiv och ordförande och styrelseledamot i fler föreningar och kyrkofullmäktige ordförande i en landsortsförsamling utanför Eskilstuna. Jag sjunger i 2 körer och har ett rikt social liv med min kvinna, våra två hundar, våra sammanlagt 5 barn och 6 barnbarn.

Jag har ett stort projekt kvar att genomföra och det är att skriva en bok om mina upplevelser av att leva med en svår psykisk funktionsnedsättning. Det är viktigt att även män skriver böcker om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Jag vill med en sådan bok förmedla hopp och drömmar till all de som tror att livet är slut när det känns som svartast inombords. Jag tror också att det är viktigt att bryta skam, tabu och fördomar mot oss som lever med psykiska funktionsnedsättningar. 

/Hans Bergström