Mitt händelserika liv. - Site Display Name

Mitt händelserika liv.

År 1938 i mars såg jag dagens ljus. Jag föddes i min mammas och pappas säng, på den tiden var det Inte brukligt att åka till BB. En barnmorska skulle vara närvarande. Hon hette fru Mäx som var hos mamma, som fick en mycket svår förlossning. Då fru Mäx såg att det skulle komma ett barn till sa hon till min bror, som är fyra år äldre än mig, som också var inne i rummet. Kanske du kan gå ut ett tag? Ja, jag kan gå ut till mormor i ladugården och hjälpa henne, svarade min bror. Jag är alltså tvilling, men min syster var död vid födelsen. Jag vägde bara 1,6 kg. Min stjärt rymdes i min mammas hand. Jag orkade inte suga mjölk ur brösten på mamma första gången, de fick ta en tesked och trycka ur mjölk och ge mig. Efter tredje gången som de gjorde det tog jag emot den. Sedan gav jag upp mitt första skrik. Då visste de att jag skulle leva.  De lade min syster i en låda ute i en bod. Jag fick ligga i en vagga omlindad av varmvattensflaskor och filtar för att hållas varm. Fru Mäx fick bud per cykel att en annan mamma skulle föda måste hon ju åka. Där fick mamma ligga. Hon tycktes höra hur korkarna gick ur flaskorna och jag brändes upp. Min pappa arbetade då som resemontör vid Motala verkstäder och kom bara hem varannan helg. Naturligtvis föddes vi på en helg, då han inte kom hem. När han kom hem nästa helg möttes han av sin son som berättade vad som hade hänt. Denna helg snickrade Morfar och pappa ihop en kista av bräder i boden, där hon låg. De begravde henne på Garpenbergs kyrkogård, innan han åkte tillbaka till Motala. Mamma orkade inte vara med.

Jag föddes på en gård som hette Smetmatsbo, utan el utan vatten inomhus. Men djur hade vi. Vi hade tio kor. Höns och grisar hade vi också. Det var rena rama bondgården. Det var ju under andra världskriget som detta hände. Vi led ingen nöd för vi hade ju djuren som vi slaktade. Det var bara socker och kaffe vi saknade. Men det kunde vara grannar som kom, köpte t.ex mjölk och ägg av oss. Då kunde det hända att de hade kvar av sina socker och kaffekort, som vi köpte av dem. Det var rena rama köphandeln hemma. Då jag var 10 månader gammal och inte kunde sitta själv. Jag satt i ett hörn med stöd på båda sidorna förstod mamma, att det måste vara något fel. Hon for då med buss till Hedemora och uppsökte en läkare vid sjukstugan som undersökte mig. Efteråt sa han till min mamma. Hon lider av CP, en förlossningsskada. Lämna bort henne, det finns anstalter för sådana, som hon. Nej, sa min mamma, jag sköter min flicka själv så länge jag lever och det gjorde hon, fast hon gjorde det på sitt sätt. Jag fick gå på bio, jag fick gå varannan helg. Kom det någon film dessemellan fick jag inte gå.

Vid tre års kom mamma in i köket och fann mig mitt på golvet, sittande alldeles själv. Då hon lyfte upp mig så att jag stod upp framför henne. Sedan gick vi så länge, jag bodde hemma. Jag fick inte följa med mina föräldrar någonstans. Det kan ju brinna hemma, när jag bad att få vara hemma ensam, någon gång. Morfar ropade in en gåstol till mig och glad var jag. Men den glädjen som får vara beständigt. En dag fick Jag för mig att jag skulle ta mig ut på gården, till mamma som höll på att rensa sina blommor. Hon hade blommor överallt, ja, t o m utanför vårt dass, Vi hade ingen toalett inomhus. Jag hade en hink som jag fick sitta på och göra mina behov på. Nåväl, ut kom jag med gåstolen och detta med fart. Jag stupade nedför en trapp, jag hamnade i en av mammas blomsterrabatter. Jag kunde ju ha slagit ihjäl mig. Sedan efter denna vurpa högg morfar sönder gåstolen till ved, till min stora sorg. Jag kom ju inte fram., fick sitta på farstubron.

En annan gång när jag var ute på gården och hasade mig fram såg jag hönsen. Jag tänkte att jag skulle hasar mig fram och hälsa på hönsen och kycklingarna. Det var bara det att det var en massa brännässlor på sidan om och där ramlade jag. Det kändes som hela jag skulle brinna upp och skrek för fulla hals. Min morfar var ute vid vedboden och högg ved och hörde mig. Han rusade till mig och ville ta upp mig, men då dög bara mamma så han fick vackert gå in och hämta henne.

Då jag var sju år kom ju skolan på tal för mig. Men vad skulle jag gå? En dag kom min brors lärarinna hem till oss och frågade min mamma, om hon inte hade tänkt låta mig gå i någon skola. Jo, fick hon till svar, men jag tänkte att hon kunde spara ett år. Jag var så klen som liten så mamma tyckte att jag kunde ”hoppa” över ett år. Jag kunde ju både läsa och skriva, sen var jag inte. Fru Pettersson kom med ansökningsblankett till något som hette Eugeniahemmet. Det låg i Stockholm, i Solna kommun. Det kom ett svar att jag var välkommen. Jag förstod inte varför mamma grät hela dagarna. Jag skulle ju få läxor, få lära mig saker och ting.

Nåväl, den fjortonde november 1946 började jag skolan på Eugeniahemmet. Den dagen glömmer jag aldrig. Mamma och jag åkte tåg, första gången som jag gjorde det, det var ju spännande. När vi kom till Stockholms Central tog vi taxi till Eugeniahemmet, där syster Anita, föreståndarinnan tog emot oss. Mamma talade om att Jag brukade hasa mig fram på golvet hemma. Det får hon inte göra här, sade syster Anita, jag ska genast gå och hämta en rullstol till henne, in kom hon med en stor rullstol som jag inte nådde ned med benen till fotstöden. Det viskade jag till mamma. Vad säger flickan? Frågade föreståndarinnan? Mamma sa vad jag hade sagt. Jag ska gå och hämta kuddar och bädda om henne. Fem kuddar kom hon med och stoppade om mig. Sedan gick vi in till mina nya kamrater, jag hörde de viska till varandra, där kommer den nya. Jag började att känna mig orolig. Jag frågade mamma. Du ska väl stanna här hos mig? Nej, det fick jag till svar, det finns andra som tar hand om dig här. Då gav jag ut ett skrik som kunde höras troligen hem till Garpenberg. Så kände jag ett stick i armen, jag vaknade på natten och var kissnödig. Visste inte hur jag kallade på hjälp. Det kom i sängen.  På morgon efter då det upptäcktes blev det tal om att sätta på mig blöjor på natten. Jag hade det ett par nätter men klarade att vara torr, sedan fick jag vara utan dem.

Jag som var så rörlig förut, blev allt sämre och sämre. På sommarlovet efter var jag så dålig, jag kunde knappast sitta. Men då hade mamma haft kontakt med en klok gumma som gav henne tips om hur hon skulle försöka bada mig i vatten med örter i. Vad det var för örter? Det minns jag inte nu, men bra var de i alla fall. På hösten då jag började skolan var jag pigg som en nötkärna, men jag blev åter sämre till nästkommande sommar var jag dålig igen. Mamma fick göra samma procedur igen och det med samma verkan som förra året. Vattnet var alldeles svart som jag badade i, och luktade inte gott.  Det var många somrar som jag fick göra om denna procedur. Ett kärlekslösande ställe än Eugeniahemmet har jag aldrig varit med om, aldrig någon kärlek om så man mycket längtade hem. Gudtjänst varje söndag som vi måste vara med på. Om någon gjorde bus under gudstjänsten så fick vi gå och lägga oss. Jag var på Eugeniahemmet i sju år.

Jag fick komma hem jul, påsk och sommarlov. 1953 konfirmerades jag i Solna kyrka. Vi satt på balkongen och tittade efter våra anhöriga när de kom. Döm om min förvåning då jag såg en bil komma, med pappa vid ratten. De hade köpt bil för att jag skulle få komma ut mera, nu när jag hade slutat skolan. Jag blev besviken även denna gång.  Ut och åka skedde på deras villkor. inte mina. Mamma och pappa började bli till åren, de orkade inte så mycket. Mamma gick upp halv fem varje morgon för att rusta ut pappa och min bror till arbetet. Pappa hade då bytt arbete, han jobbade vid gruvan I Garpenberg som är en mil från Hedemora. De kom från arbetet, åt sin middag och lade sig på varsin soffa, läste tidningen och somnade. Innan vi drack kvällskaffet och tittade på TV:n. De hjälpte inte till i hushållet mycket.

Till julen 1952 ringde Lions club i Hedemora och frågade om de fick ta mig med till Borlänge på en fest som någonting som hette DHR hade. Ja, om ni kan sköta henne, svarade min mamma. Hurra, jag skulle komma ut på egen hand. Du skulle inte behöva ha några pengar med dig, sade hon till mig. Mamma proppade i mig gröt och smörgåsar, innan de kom och hämtade mig. Det första vi såg då vi kom dit vi skulle vara i Borlänge var alla julens läckerheter. Jag var ju inte hungrig. Efter det att vi hade ätit kom det en tomte med en säck på ryggen, han sa. Det finns ett paket till var och en i säcken. Men ni måste ropa, in dem, annars går inte julfesten ihop. Alla ropade in en, utan jag, jag hade ju inga pengar med mig. Milde tid. jag får väl vara utan då, tänkte jag, jag satt bredvid en flicka som hette Monika som sa, jag vet att det är du som inte har ropat in något paket, Om du lovar att bli medlem hos oss, får du låna pengar av mig. Hur mycket vill du ge för det? En krona, sa jag. Så blev jag medlem i DHR. Först i Borlänge, sedan i Hedemora, Avesta. Nu har jag varit det i Uppsala under de trettiosex år som jag har bott här. Jag har varit ordförare här i lokalavdelningen två omgångar. Jag sitter i styrelsen fortfarande.

Jag tjatade mig till en kattunge för jag tyckte det blev så långsamt. Mirjam fick hon heta. Hon var alldeles kritvit och var angorakatt vilket innebar att jag fick kamma och borsta henne i ett enda kör. Det finns de som brukar säga att vita katter brukar vara döva, men Mirjam hörde då mer än vad hon borde göra. När jag satt på golvet och grät över något som hade hänt, kom allid Mirjam, och strök sig omkring mig och tröstade mig Vi fick ju kattungar som bara den, men vi sparde ingen av dem. En gång när hon skulle ha ungar var vid midsommartid. Vi brukar åka till midsommarfirande någonstans på midsommaraftonen. Mamma hade sina finklänningar på vinden i en skrubb. Hon gick upp dit och bytte om, stängde dörren och vi åkte iväg. Då vi kommer hem hittade vi inte Mirjam, varken ute eller inne. Mamma gick inte upp med klänningen förrän dagen efter annandagen och ingen Mirjam har vi sett, då förstod vi att hon hade fått ungar någonstans. Men vart?

När Mamma kom ner och hade varit upp med klänningen och kom ned, då satt Mirjam och åt för glatta livet, Då var hon hungrig, hon har inte fått mat på tre dagar. När hon hade ätit färdigt sa mamma åt Mirjam att hon fick vackert följa med mamma och visa ungarna. Mirjam traskade upp för trappen till vinden och fram till en låda som mamma hade kläder efter min bror och mig, sedan vi var små. Mamma fick ha småbarnstvätt. Vi fick ha henne i fem år. Mirjam fick en ond bråd död. Hon var så rädd att gå ut när det var kallt. Men jag tyckte att hon kunde gå ut en gång om dagen. En dag då mamma skulle gå till affären. Kastade hon ut Mirjam, det var sista gången jag såg henne. Jag hörde hur hon skrek ute på gården och jag kunde inte hjälpa henne. Så hjälplös jag kände mig. Då mamma kom hem såg hon på en gång vad som hade hänt, det var blod överallt. Hon hittade henne söndertrasad i vedboden. Hon hittade mig storgråtande i köket. Då pappa och Sven kom hem från arbetet ringde någon av dem till en jägmästare som vi kände. Han sa att han visste att det hade varit en elev med två hundar ute den dagen. Han skulle genast skicka upp honom till oss. En timme senare knackade det på dörren och in kommer det en ung blyg man, han fann fyra gråtande personer som inte ens bad honom stiga fram. Mamma fick först fram det. Han ville skaffa mig en ny kattunge, men då blev det liv i mamma. Hon sa, det kommer aldrig mer en katt i detta hus. Om det inte är era förbaskade hundar som biter ihjäl dem, så är det räven. Vi hade förlorat tre stycken förut. Jag fick tjugofem kronor för Mirjam. Det var mycket pengar på den tiden, år 1958. Men det tog tid innan jag tog igen mig riktigt efter detta.

1960-66 var jag på Tranåsbaden, i Småland på två veckors semester på somrarna. Det var roligt att få åka dit. Mindre roligt att åka hem. Jag hade en grannfru med mig. Sista gången 1966 var inte mamma med i bilen, pappa kom ensam och hämtade mig. Mamma hade blivit sjuk och låg på Avesta lasarett. De som styrde i Garpenbergs kommun ordnade ett rum på ålderdomshemmet åt mig. Där var jag kelgrisen, för jag var yngst. Där trivdes jag.

Pappa och Sven som min bror hette åkte ned och hälsade på mamma varje söndag och tog mig med. Men med in till henne fick jag inte följa. Det var för känsligt för henne, sa de. Hur det kändes för mig som fick sitta i bilen på parkeringen, tänkte ingen på. Mamma opererades i underlivet, repade sig och kom hem. Hon förbjöds dock att ha mig hemma, av läkarna. Hon kunde komma och hälsa på mig, Jag såg hur hon mådde också.

På hösten 1966 var mamma, pappa och jag till Hedemora på ett av DHR möten, Där var förbundordföraren av DHR Kerstin Denkert och föreläste om DHR. Det var där som hon talade om att de skulle starta på försök en folkhögskolekurs, uppe på Forsa Folkhögskola i Hälsingland, så tittade hon på mig. Ett par veckor senare fick jag ett brev från henne att jag var välkommen till kursen. Hon hade pratat med mamma om det, hon blev inte så glad, hon ville att jag skulle vara där jag var så hon kunde hälsa på mig.

Nåväl, hon gav med sig med tiden. Den 18 september 1966 bar det iväg till Hälsingland, till Dellenborg som ligger tre Km utanför Delsbo. Dellenborg tillhörde DHR på den tiden. De hade fyra sådana ställen. Vejbystrand i Skåne, Tranåsbaden i Småland, Årevidden i Norrland och så Dellenborg i Hälsingland. Rekreationshem kallas dem. Folkhögskolekursen bedrevs av Forsa folkhögskola, lärarna fick åka från Forsa till Delsbo för att undervisa oss. Där fick jag heta vill inte, får inte eller vågar inte. Sedan fick jag upp mitt självförtroende och upptäckte att det Inte var så farligt att vara själv. Det var riktigt roligt. Inte åkte vi i säng om vi gjorde något bus heller, som på Eugeniahemmet. Jag gick där fyra terminer.

Under den tiden kände jag att jag fick mer och mer kramper i hela kroppen. Till sist togs det kontakt med Akademiska sjukhuset i Uppsala, jag undersöktes, de beslöts att skicka mig till lasarettet i Lund. Jag åkte ambulans dit, med en sjuksköterska vid min sida. Jag opererades i huvudet, låg där en vecka så återvände jag till Uppsala, till Akademiska. Kramperna upphörde en tid. Sedan tog de i med oerhörd styrka och då beslöt de att de skulle operera mig där, denna gång i nacken, När jag vaknade ur narkosen kände jag att jag var lam efter hela vänstra sidan. Både vänstra armen och benet. Jag fick bad och gymnastik varje dag. Så småningom blev jag så stark så jag började ge mig katten på att till hösten 1970 kunna börja folkhögskolan på Forsa igen. Jag kom in igen, skrev rektorn Åke Törnvik. Det var svårare att börja denna gång, mina som jag gått med första och andra året, gick tredje nu, jag fick gå om andra året, jag hade varit så mycket sjuk.

På så vis gick jag fyra år på folkhögskolan. Men dagen kommer alltid när det roliga tar slut. Meningen var att det skulle finnas en egen lägenhet någonstans i Sverige när vi hade slutat skolan. Det fanns det även för mig, i Umeå. Även denna gång stötte jag på patrull, från min mamma. Hon tyckte att det var för långt . Vi kan ju aldrig komma och hälsa på dig, sa hon. Det hjälpte inte hur lärarna på Forsa pratade med henne. Jag var förlovad ett år från våren 1971 till våren 1972 med en mane. Han var ledsagare till en kille på en kurs. Han var rar och trevlig till i början. Han var från Handen utanför Stockholm där bodde min bror och svägerska också. Vi var hos dem en gång och hemma hos mina föräldrar en gång. Över julen 1971 var hans föräldrar hos oss på Dellenborg.

I början av januari 1972 ringde föreståndaren på Dellenborg Lars-Erik Logård till Hedemora kommun för att höra om det fanns någon tillgänglig lägenhet för oss att flytta till när jag slutat skolan i Juni när jag slutat skolan. Jo, de hade just byggt om ett kvarter och fått fyra lägenheter, som var tillgängliga. Var vi intresserade? Om vi var. Vi var dit och tittade och både han och mina föräldrar var med. Vi pratade vid varandra när vi kom hem, han och jag och han verkade lika glad och lycklig, liksom jag var. Vi planerade att gifta oss i Delsbos vackra kyrka. Något giftermål, blev det inte av, som tur var kom vi inte till Hedemora heller. En kväll då jag kom in på vårt rum, hittade jag en tom tablettburk på golvet, på sängen låg han närmast okontaktbar. Jag förstod ju direkt vad som hade hänt. Jag larmade och en ur personalen ringde efter ambulansen, han fördes till sjuhus, Han var hemma igen dagen efter. Ett par dagar efter var det samma visa igen. Vi pratade igenom det hela och då kom det ur honom det han hade undanhållit mig hela tiden när vi haft sällskap att han var tablettmissbrukare, Men nu hade ju inte jag tid med honom, (jag hade ju skolan) hade han tagit till det gamla igen med tabletterna. Jag ringde till hans föräldrar som sa: Skicka hem honom, detta har vi väntat på. Jag skickade hem honom. Hå ja ja, då var jag ensam igen och förkrossad som bara den. Tänk om vi hade flyttat till Hedemora hemska tanke. Jag törs inte tänka tanken. Jag har inte sett honom, sen dess.

Mina föräldrar kontaktade Långvårdskliniken i Avesta och rådfrågade dem hur jag skulle kunna komma dit. Jodå, det var bara att skriva under ett papper att jag var intagen där, så var det klart. Det var inte roligt, ska jag tala om. Jag fick eget rum, som tur var, där fick det inte rum mycket. Det var nästan så inte jag fick rum själv, med min rullstol. Till dess jag kom på att jag skulle fråga översköterskan om jag fick flytta sängen emot väggen, emot nu att den stod rakt ut på golvet. Inte vet jag om hon hade en bra dag, den dagen, eller var det var. Hon sa ja i alla fall, så hjälpte hon till att flytta sängen. Det blev bättre. Men det blev så tomt vid fönstret. Det var ett litet bord och två stolar. Då jag hade besök fick de gå ut i dagrummet, för att hämta stolar. Hur det var att vara där? Förfärligt rent ut sagt. Skrikande människor hörde jag både dag och natt. De skrek i sin dödsångest.                                                      

En eftermiddag skrek en tant i högan sky, jag höll på och läste. Då brast mitt tålamod, jag åkte ut till översköterskan och sa som det var, jag sa också, antingen ska hon ut, eller jag anmäler jag er till DHR. Jag såg henne aldrig mer. Antagligen dog hon den natten. På kvällarna då personalen hade fikapaus brukar jag åka och titta till patienterna. En kväll var en tant på väg ur sin säng. Jag åkte ut till fikarummet och talade om det för personalen. De sa är det du eller någon annan besökare som har sett det?  Det gör väl detsamma skrek jag. Om ni inte skynda er dit ramlar hon ur sängen. De gick till hennes rum, men för sent. Hon hade ramlat och slagit i huvudet i nattduksbordet så illa så hon dog den natten. Det fick jag reda på av hennes dotter dagen efter. Jag åkte på världens korsförhör av henne, av vem som hade yttrat orden om vem som hade sett vad. Men jag fick även en stor vacker blombukett av den anhöriga, till den döda, som personalen gick och tittade snett på så länge den stod sig.

Det var nog efter den episoden som styrande i Avesta började fundera på att försöka att skaffa mig en egen lägenhet. Det började med att några åkte till Krylbo, till ett nybyggt servicehus med personal dygnet runt. Det var bara att larma, då man ville ha hjälp. Det var alla med på, utom de på kommunen. De sa: inte kan du klara dig här. Tänk om det händer något när du inte kan larma. Jag hade mycket goda vänner också. De hette Birgit och Anders Persson, nu döda båda två. De plus att det hade kommit en ny kurator vid namn Mårten Frövik till Långvården som var mänsklig.

De gemensamt spånade efter en lämplig och en anpassad lägenhet åt mig. Det gick dåligt i början, men till sist hittade vi en på Åsgatan 8 som Anders trodde att han skulle kunna göra om. Om han kunde. Han gjorde om badrummet helt, slog upp dörrar, så jag kunde komma in. Hiss fanns och goda grannar. Den 6 Mars 1974 flyttade jag från Långvården. Gissa om jag var glad. Bara att få gå på staden och köpa vad jag ville, det var en lycka utan dess like. Birgit kom nästan varje dag och tittade till mig. Det fanns bara en hake i det hela. Jag skulle ligga kl 21.00 och upp kl 08.00 morgonen efter.  Natten blev för lång. En hake till fanns det och det var att jag inte var mantalsskriven i Avesta. Ingen släkting ville att jag skulle bli det hos dem. Birger Myrsell, kommunchefen var den som var mest hopplöst.

En dag när Kjell Grönberg, Östra distriktets man i DHR ringde till Birger för att fråga om när och inte om han fick komma och prata med honom röt Birger i. Nej, du får inte komma, jag har hört nog av namnet Siw Eriksson. Det ska vi bli två om, röt Kjell tillbaka. Så Kjell åkte från Wästerås till Uppsala. Han sa att han inte skulle ge sig. Det gjorde inte han heller Kjell var ett mycket god vän och stöd under den tiden. Jag vet ärligt talat inte hur det samtalet förlöpte. Föresten gör det detsamma. Birger sa att skyll inte på mig, om det går illa för henne. Jag var ju redan inflyttad. Köpt möbler hade jag gjort också och allt i hushållet har jag skaffat, Jag kunde ju inte flytta en gång till.

Om jag ville ut på kvällarna, på bio eller någon danstillställning ställde alltid någon vän eller släkting upp, men då fick de lägga mig, när vi kom hem. Jag köpte en bekant som ställde upp resten på nätterna. Hon bodde en halv trappa nedanför mig. Jag hade ett larm ner till henne, som Anders gjorde. Mamma och pappa kom varje söndag och hälsade på mig, vilket retade mig något. De var ju lediga varje dag i veckan, men om jag hade annat för mig på en söndag, så hette det att du vet ju att vi kommer ner till dig på söndag. Om jag sa att ni är ju lediga i veckan, då hade de annat att göra. Jag kände mig aldrig fri. Om jag var borta någon gång i veckan och fick besök annat besök ringde de till mamma och pappa och frågade vad jag var. De ringde till mig och frågade var jag hade varit. När nyfikenheten hade lagt sig för mina bekanta, kom de inte mera, Utom Birgit förstås, hon var trogen.

På höstkanten 1975 fick jag ett brev från Forsa som ville att vi som hade gått på folkskolan där skulle samlas, de ville höra hur det hade gått för oss. Alla utan jag hade fått lägenhet. Kuratorn tog in mig på sin exp och frågade mig om jag trivdes som jag hade det nu, eller om jag ville att hon skulle ringa och kolla som hon hade hört att det var en Fokuslägenhet ledig i Uppsala. Jag visste inte först, om jag skulle kunna göra Anders och Birgit så besvikna. De hade ju gjort allt för mig där jag bodde. Jag ringde till dem och frågade dem. Visst ska du flytta, lät det där. Vi har ju bil och kan ju komma, och hälsa på dig. Jag ska sy gardiner åt dig, som jag har gjort här. Det sa jag till kuratorn. Nu hade jag bestämt mig och hon sökte lägenheten. Sedan gick det så fort. Jag höll inte på att hinna med allt, som måste ordnas. fick ett brev från Uppsala. De sa att jag var hjärtligt välkommen, de ville att jag skulle flytta ned till julen. Men jag ringde att det hinner jag inte. Dels det, och dels ville jag fira julen hemma.

Mina föräldrar godtog att  jag flyttade denna gång. Det godtog de. Julklappen det året av min bror och svägerska och deras små söner var en stor dalakista, att packa mina pinaler i. Det behövdes, det hade samlas en del, som jag kunde packa ned i kistan. Den kistan har jag kvar, den är överfull vid det här laget. Sista kvällen i Avesta ringde det på dörren, när jag öppnade stod mina två väninnor Elisabeth och Anita utanför utklädda till flyttkarlar, som hjälpte mig att packa det sista. Det var Elisabeth som skulle följa med mig till Uppsala, hon fick sova över hos mig den natten. Vi var uppe tidigt morgonen när flyttlasset skulle gå till Uppsala. Det var den 20 januari 1976 det skedde. Jag har varit Uppsalabo under 36 år vid det här laget. Jag var glad att få flytta just till just Uppsala, där var det så många skolkamrater som jag har haft på Forsa Gun Strömvall, Per Hyllander, Doris Angeria bl. a. vilka var roligt att få återse. Då vi anlände till adressen Kungsängsgatan 48 som vi blev hänvisade till av en tant. Vi åkte med färdtjänst, vi hade fått adressen, men var det låg, visste vi inte. Vi blev varmt mottagna av föreståndaren Håkan Högström, han visade oss lägenheten, som jag skulle bo i. Men vad var flyttlasset?

Elisabeth hann ut för att köpa borste, trasa och skurmedel och började torka golv och damma av det värsta. Lägenheten hade stått tom länge, därför var det ostädat, talade Håkan om, då han kom med larmanordningar och visade mig hur de fungerade. Håkan var föreståndare för Fokus. Det var Lennart Hyland som i sitt program stora famnen på 60.talet samlade in pengar till hus runt om i Sverige som funktionshindrade kunde få bo i, med personal, dag som natt. Flyttlasset kom sent omsider. Saken var den att jag hade glömt i min iver adressen, som de skulle till. De hade fått frågat och frågat sig fram. Nu blev det bråttom för att lasta av allt pick och pack. Det blev sent den natten att komma i säng. Saken var den dagen därpå skulle det komma ett tv-team, med reporten Tom Alandh i spetsen och göra ett reportage om funktionshindrade som inte fick något arbete. Tom var upp till Avesta innan, för att bekanta sig, med mig. Vi är bekanta ännu och brukar träffas på travbanan Solvalla.

Jag är jätteintresserad, av allt vad trav heter. Ibland vinner jag lite, men för det mesta förlorar jag. Jag spelar under 100 kr jämt, ibland mindre. Tom gjorde även ett TV-program om Livets ord rörelsen som gjorde sitt inträde under 80-talet. Jag blev påhoppad två gånger på staden av dem som sa att jag måste ha syndad mycket, Så handikappad som jag var. Jag hade ju hört talas om deras åsikter, Jag frågade, Hur kan jag ha syndat så mycket jag var ju född så här. Då var det mina föräldrar som hade syndat.                                                      

Min första hemsamarit hette Kerstin Herelius, hon arbetar hos mig ännu, men mer om detta senare. Vi två har varit ute och rest mycket. Första sommaren 1976 som jag var Uppsalabo var vi hem till Garpenberg. Vi åkte tåg till Krylbo. Där mötte min pappa upp med sin bil. Kerstin fick bevisa att hon kunde köra bil, hem till gården, det gick bra. Dagen efter åkte vi till Leksand, dels för att se himlaspelet. Teaterspelet som Rune Lindström skrev. Före det hade vi ätit en god lunch hos min bror och svägerska, de ägde en restaurang i Leksand på den tiden. 1980 dog min svägerska i cancer. Hon efterlämnade 2 små söner, Urban och Mathias, sju och nio år gamla. Min bror arbetade hemma som telefonförsäljare. Han kunde vara hemma hos pojkarna då.  Pojkarna har artat sig bra i livet. Urban arbetar inom restaurang branschen som sin mamma, Han och hans fru bor i Handen utanför Stockholm.

De har en flicka som är 9 år. Mathias bor med familj i Habo som ligger i Småland. Han är något inom kyrkan. De har trebarn. De båda familjerna har jag sett bara två gånger sedan de gifte sig. På deras bröllop var jag på. De har varit hit en gång. Jag har varit till dem en gång var. Jag är mycket barnkär och sörjer över att jag inte får träffa dem. Min bror och jag har inte heller den bästa kontakten, missämjan började då pappa dog 1987 och arvet skulle delas. Det var rätt mycket pengar. Det är ju så att arvet skall delas lika, men Sven skulle ha det mesta, påstod han. Han hade skött pappas bankpapper. Dessutom hade han påstått att jag var förståndshandikappad. Jag fick koppla in en advokat, som redde upp det hela. Kerstin och jag har rest och farit en hel del. Jag tycker om mycket att resa och se de stora byggnaderna. Vi har varit till London, Paris, Nice, Portugal, Leningrad och Italien. Utomlands tog vi flyget.

Det gick bra, om flygpersonalen lydde mig hur de skulle göra, de hade lärt sig att flytta över på ett sätt, vilket inte alls passade mig. Det är mer än en gång som jag har fått ryta i åt dem. Lyssna på mig. Det var en härlig känsla att sitta och äta middag på tredje våningen vid Eifeltornet, högre upp vågade vi oss inte. Jag fick nypa mig i armen för känna att det verkligen var jag, som satt där. Colosseum i Italien var så mäktigt. Tyckte jag. Där höll inte Kerstin på att få mig ifrån, Hon hade ju varit där förut.  Ingenting var omöjligt, för Kerstin. Vi gick mycket på dagarna. Då vi kom hem på kvällarna till hotellet, mötte vi de andra gästerna som frågade om vi inte skulle följa med dem ut på dans, vi stupade i säng istället.

I Sverige har vi också rest en hel del, men då har vi hyrt en bil. Mer eller mindre hela Gotland körde Kerstin på fyra dagar. Där bodde vi på Toftagården, ett mycket fint hotell. Vi besökte Sonja och Tomas van Stokkom, som hade sin sommarstuga där. Nog har jag varit ute och rest. Det är ingen som tror om jag berättar det, så det är bäst att tiga.

Ett arbete sökte jag också här i Uppsala. Jag trodde att det skulle gå bättre här än i Avesta. Jag var till arbetsförmedlingen där och ville ha ett kontorsjobb. Jag fick höra av den som jag fick tilldelad. Vad tror du folk skulle säga om de kom in på ett kontor och fick se dig sitta och skriva med en penna i mun? Jag svarade honom att jag fick förklara varför jag gjorde det. Ja, det blir svårt att hitta något, svarade han. Det gick inte bättre här i Uppsala. Jag var till arbetsförmedlingen och skrev in mig. Det var då som Tom Alandh gjorde reportaget i ett program som hette 20.00 om funktionshindrade och arbete. Han ringde både till Avesta och Uppsala och fick höra samma sak, att jag inte var värd, något på arbetsmarknaden. Ett par veckor senare ringde de från arbetsförmedlingen, de kallade mig för att tala om det har blivit en plats ledig på DHR lokalavdelningens kontor på Kungsängsgatan 48 5 tr. De hade hört att jag var medlem i DHR och frågade om jag var intresserad att få börja där. Det var en herre vid namn Sven Sundin som arbetade på arbetsförmedlingen men han satt med i DHR styrelsen också.

Han bad att få prata med mig i enrum. Han bad mg att ta den platsen, men först på försök 14 dagar. Om jag ville. Jag började direkt på halvtid. Då var det många medlemmar. Det gick bra, nära och bra var det också. Åkte ned med hissen till källaren, gick i en kulvert in i grannhuset och tog hissen till femte våningen, där kontoret låg. Jag hade en ledsagare som hette Vivi-Anne. Jag skulle ha henne 20 timmar i månaden till att gå på bio. Teater eller något annat nöje. Men det räckte aldrig till. Jag föredrog hellre att ha henne till arbetet än att gå på nöjen. Det var också märkligt att då det blev övertid för henne väntade jag mig en rejäl skopa ovett från kommunen, men det kom aldrig. Tvärtom berömde de mig. Det var i samma veva vi med funktionshinder fick lönebidrag när vi arbetade. D V S det togs bort litet av pensionen och så fick vi lönebidraget lagt på pensionen. Då levde jag glada dagar. Det var därför jag kunde resa så mycket då. Det var bara det att jag var ordförare då, det fick jag inte vara. Reglerna var sådana, Jag överlämnade klubban till en herre vid namn Janne Werkelin. Han var Gotlänning och bra att hålla reda på oss. Men tyvärr dog han, han fick bara vara ordförare ett år. Janne hann skaffa mig den här lägenheten, som jag bor fortfarande bor i före han dog.

Jag bodde ju på femte våningen förut. Nu flyttade jag ner på första våningen där Jag såg allt, från att inte sett något alls förut. Jag såg ju bara tak att titta på. Det var på våren 1993 som jag flyttade. I samma veva kom det en information om att en ny lag skulle träda i kraft 1 januari 1994, LASS lagen. (lagen om stöd och service till gravt funktionshindrade) Den lagen skulle innebära att vi funktionshindrade skulle få intervjua personer via en annons t ex i UNT, eller arbetsförmedlingen skulle vi också få de som sökt arbete som personlig assistenter. Vi var 6 personer som bildade ett kooperativ som hette kooperativet Kärnhuset, de som var med i kooperativet var Carin, Catharina, Maide, Esbjörn, Alf och så jag. Till vår hjälp hade vi Raine Svensk och Anette Ternerot som satt på kontoret, som låg i Södertälje. De hjälpte oss med diverse saker i början det var mycket papper som, skulle fyllas i och skickas åt olika håll. Vi hann inte starta till den 1 januari. Jag trädde in i kooperativet den första Maj 1994. Då hade jag intervjuat och hade anställt fem damer som hette Inga-Britt, Gun-Marie, Ann-Charlotte, Jenny och Kerstin som jag hade varit ute och rest med. 

Hon är förresten kvar ännu, hon arbetade som personal på Fokus och var den enda som vågade följa med mig till kooperativet, från kommunen. Mycket tufft gjort av henne, tycker jag. Ingen annan än Kerstin ä kvar, de som började 1994. Många nya ansikten har jag intervjuat under de här åren, få har fått gått eller slutat på egen hand. Det har gått 18 år sedan jag har haft personlig assistent. Jag har aldrig haft det så bra. Jag får bestämma allt vad och hur jag vill ha det. De ska lyda mig, Jag har sex assistenter nu. Malin, Maria, Marja, Eva-Lena, Elaine och Kerstin som går på schema, som jag har satt ihop själv, alltefter de procenten de vill arbeta. Malin arbetar 98 procent, alltså nästan heltid. Hon är här på sitt fjortonde år. Det är det som är bra för jag behöver aldrig tjata om hur jag vill ha det gjort, det vet hon. Föresten det vet alla mina assistenter nu.

Naturligtvis har jag några vikarier som kan rycka in, om någon av de ordinarie är sjuka eller har semester. Då gäller det att jag få ihop schemat, under semestern. Jag har dygnetruntassistans. Två timmar på eftermiddagen är jag själv, då sover jag middag.

2007 talade Anette om att hon hade fått ett annat jobb. Det var ju det sista jag hade tänkt mig. Vem skulle jag få som var lika bra, som hon var. Först kom hon hit med en ny assistent, men henne sa jag nej till. En vecka senare kom hon med två herrar från Hudiksvall, de var från ett annat företag. Jag hade hört talas om dem. Men inte att de var så trevliga. Det var chefen Leif och han som hade hand om pengarna Daniel som kom. Det dröjde inte många minuter förrän jag hade bestämt mig, att där hörde jag hemma. Sedan var det bara för Anette att plocka mina ihop papper hos henne och föra över dem till Hudiksvall. Det är tolv personer som jobbar i företaget. Det är tre, som jag har som mina, som jag får prata med. Leif som jag skriver till nästan varje dag. Daniel som håller reda på min handkassa bland annat, Så Frida som är Leifs hjälpreda. Han kan ju inte hinna med allt. Jag har personalmöten, höstfest. Så kommer Leif ner till mig, närhelst jag kallar på honom.

Det är bättre att prata mellan fyra ögon, än att emaila. Varje år som jag har haft personlig assistent har jag varit på semester, i Sverige har jag varit då. Kalmar, Malmö, Halmstad, Umeå och Göteborg med min assistent Malin. Med min assistent Eva-Lena har jag åkt med båt och i hennes bil till Estland, lättland, Finland. Så hela Gotland har fått ett besök av oss som jag har skrivit om förut. Med Maria har jag varit ute och åkt buss, som hon har kört. Vi har varit till Borlänge, Hedemora och Avesta. Mina hemkrokar med omnejd.

Så fri som jag känner mig nu med personliga assistenter har jag aldrig känt mig förut. Men nu börjar de på att skära ned på personliga assistenterna undan för undan. Vi som är funktionshindrade får inte ha med dem med när vi ligger på sjukhus. Fattar inte de som bestämmer att vi är nog nervösa att bli sjuka, mycket mindre att ligga inne på sjukhus och bli omhändertagen av ovana personer som arbetar där, som inte vet, hur jag funkar. Jag kan ju inte trycka på ett larmknapp, för att kalla på, då jag behöver hjälp. Jag är helt hjälplös då jag ligger i sängen. När jag sitter i rullstolen kommer jag framåt, tack vare att jag kan sparka mig fram, med ena foten.

Ända sedan jag bodde i Avesta har jag haft fåglar. När jag flyttade till Uppsala hade jag två undulater med mig, De fick jag överta av en kille som jag träffade på långvården. Han hade varit med om en bilolycka och låg medvetslös sex veckor på långvården. Jag satt och pratade med honom fast han inte kunde prata och svara mig. En vacker dag vaknade han ur medvetslösheten. Hans första kommentar var. Där är du som jag har hört hela tiden. Jag hade hört att man inte skulle prata över huvudet på någon som är medvetslös. Detta fick jag bevis för nu. Sedan var vi oskiljaktiga på Långvården Sedan fick även han egen lägenhet i Krylbo. Han kom till mig nästan varje förmiddag. Han kokade kaffe till oss. Vi satt och pratade och spelade spel. Han gifte sig med en av mina hemsamariter som var med mig hit till Uppsala, Men det varade inte länge. Nu har jag inte kontakt med någon av dem.

Mina föräldrar tog en fågel, då jag flyttade till Uppsala. Vickan och Valle flyttade med mig. När de dog, köpte jag nya. Jag har haft fåglaralla åren, som jag har bott här. Undulater och nymfparakiter om vartannat. Nu har jag 4 fåglar, 2undulater och 2 nymfparakiter, Jag har haft namn på alla. Namnen på mina nuvarande fåglar är Tina och Tony (nymfparakiter) och Lina och Linus (undulater) . Jag har haft oerhört tama fåglar. En var så tam, så att han åt ur mun på mig och satt i mitt knä. Det blev stor sorg då han dog.

Jag tänkte när jag flyttade till Uppsala att jag skulle ha en hund. Men det fick jag inte, fick jag höra. Hemsamariterna skulle göra annat, än att gå ut och rasta hundar. Då blev det fåglar istället. Många tycker att jag borde ha en permobil att köra med, nu får assistenterna skjutsa mig, vilket kan bli drygt för dem, om vi går långt. Jag vägrar att sätta mig i en permobil, efter det att jag har haft en.

Det var i mitten på 80-talet som jag provade en permobil. Det gick bra, jag blåste mig fram med ett rör, jag hade i munnen. Bromsen hade jag i den hand som inte var opererad. Jag tyckte att jag blev så fri, komma fram var jag ville. Ända till en dag när jag skulle till turistbyrån för att köpa en minnessak, vi inom DHR skulle ha en bussutflykt till Sala DHR dagen efter. Då jag kom och kör Västra Ågatan fram, där trottoarkanten var som smalast vickade permobilen åt sidan och där låg jag, till råga på allt, mitt i gatan. Jag trodde att min sista stund var kommen. Det var väl 10-15 bilar som kom, körde runt mig, utan att stanna. Till slut kom en ambulans som stannade. De ville ha mig med till Akademiska. Men jag kände att jag inte ha gjort mig illa. Jag kom upp. Jag lovade ambulansmännen att kontakta dem om jag skulle börja känna mig dålig. Jag köpte det som var tänkt. Sedan körde jag hem. Men väl hemma kom chocken. Jag fick ont i huvudet och kräktes som bara den. Jag ringde inte till någon och talade om vad jag hade varit med om. Dagen efter kände jag mig omtumlad, jag var med till Sala i alla fall.

En annan gång kom jag körande Östra Ågatan fram, då kom tre ynglingar fram och ryckte röret ur munnen på mig, vilket gick sönder. Jag bad någon vänlig själ ge mig röret i munnen igen. Jag visste att om jag bara kunde hålla det i så Jag kom hem. Sedan fick jag lämna in permobilen på lagning. Jag ringde polisen och talade om vad jag hade varit med om. Polisen var vänlig och snäll och frågade allt. Ett par dagar efteråt ringde han igen. Han frågade om han fick komma hem till mig med tre

Ynglingar, som han hade fått att erkänna dådet mot permobilen. Ja, svarade jag, om du kommer civilklädd. Jag tyckte det för det skulle väcka så uppseendeväckelse om det kom en polis till Fokus, Tio minuter senare kom han med tre pojkar i 13-14 års ålder som var mycket skamsna när de fick se mig. Polisen kände jag också igen, från TV. Han arbetade på ungdomsroteln då. Han är kvar ännu i Uppsala, har jag sett, Men nu måste han ju närma sig pensionsåldern.

En dag hade jag varit och lämnat in travet på Forumgallerian, en expedit hjälpte mig att betala det hela. Jag upptäckte att jag skulle behöva ta ut mer pengar, jag körde till en uttagsautomat och bad en tant hjälpa mig, jag talade om vad jag hade uttagskortet. Men hon hittade inget hur än hon letade. Till slut insåg jag att jag hade blivit bestulen. Från det att expediten hade hjälpt mig med travet till jag kom till automaten, Ca 50 meter hade någon snott min väska. Jag hade bara 40 kr i plånboken, men mina nycklar, till min lägenhet hade jag ju i den. Jag fick ju byta lås, när jag kom hem, jag hade ju mitt ID kort, Alla andra kort var också borta. Du milde tid. Vad skulle jag ta mig till? 

Jo, jag fick se en patrullerande polis efter gågatan, honom haffade jag och berättade vart jag hade varit med om. Oj då, sa han då måste vi gå in till banken och avregistrera ditt bankkort. Det gjorde vi. Det var inget uttaget, på det. Polisen skrev upp varenda sak som jag kom ihåg jag hade i plånboken. Det gick tre veckor, en dag ringde en ung man som hade varit ute och letat efter sin fina penna, Han hade hittat min väska istället som hade legat under en sten. Allt var kvar i den, utom pengarna. Han hade lämnat in den hos polisen. Så jag fick ta min hemsamarit och traska till polisstationen för att hämta den. Han begärde 100 kr i hittelön, det fick han. Jag i min tur hade hunnit skaffat mig nytt allting. Jag sätter mig aldrig mig, i en permobil mera.

Detta är ett axplock ur mitt händelserika liv. Jag hoppas det är någon som orkar läsa det.

/ Siw Eriksson 

 

Kommentarer: (5)

  1. Spännande berättelse! Kanske sågs vi på Tranåsbaden 1960-1966? Jag var där varje sommar då (inte 1964 då var vi på Sommarsol) med mina föräldrar tre veckor från slutet av juli till mitten av augusti. Men då var jag ett barn. Jag älskade de där semestrarna!
  2. Jättefin berättelse, Siw! Känner igen mycket av den.Vad som gör mig ledsen och förbannad är att integrationen fakriskt verkar funka ännu sämre nu än när vi var unga. Ät själv född 1945 och har en relativt lindrig CP-skada - rollator sedan 50-årsåldern - men har fått en i vanklig skolutbildning - straffade ut mig från Eugeniahemmet vid 8 års ålder och har haft arbete fram till pensionen. När en lärare i skolan presenterade mig som "den lilla CP-flickan"svarade jag att så hette jag inte! Nu sktivs det böcker om "ett CP-bra liv" och anordnas freak fashion shows! För lite sen berättade en kvinna, som är 32 år yngre än jag och har en lindrigare skada än min, att hon nekats en konstnärlig utbildning på ett studieförbund med motiveringen att hennes funktionshinder skulle märkas och att hon skulle sinka de andra eleverna, som ju hade betalat dyra pengar för kursen - som om HON skulle få den gratis! Mina fötäldrar hade aldrig accpeterat om någon hade behandlar mig på det sättet när jag var ung! En annan bekant, också 70-talist, berättade att hennes kamrat gör allt för att på den diagnos, som berättigar till daglig verksamhet! Vidrigt! Vi översvämmas av diagnoser, men vår kompetens är det ingen som vill ha!
  3. Tack Siw! Det är så viktigt att dela med oss och att ta del av varandras berättelser för att se framåt. Jag är född 1968 och tyvärr måste jag instämma i det Rosie skriver, det känns som att det i vissa avseenden går bakåt.
  4. Vår historia är så viktig! Tack Siw för din berättelse. Jag kan känna igen hel del av det du beskriver jag är född 1961. Den får oss att känna kämparglöd för vår kamp och känna stolhet. Vår historia och vad jag ser idag, gör att att min glöd har inte svalnat. Vi behöver fortsätta, för i vissa avseenden går det tillbaka, tänker på assistansersättningen, men också andra saker som gör att vi inte kan leva som andra människor, ekonomi, arbete m.m. MVH Yvonne Björkman den 31/7 2012
  5. En bra berättelse om ditt liv.Vi har känt varandra i många år sen du flyttade till Uppsala,men jag visste inte hur du haft det, eftersom du har åkt med mig massor med gånger,har inte haft tid att prata om dditt o datt.Det kanske kommer en fortsättning.Ha det så bra.

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?