En blick ur mitt liv

Jag har aldrig tyckt om att få uppmärksamhet och att vara bland mycket folk. Och det har gjort att jag aldrig haft så mycket vänner. Jag har gått i en vanlig skola från 1:an till ca halva 7:an. Och den första diagnosen jag fick var dyslexi. Jag fick den diagnosen för att jag var sen med att lära mej läsa och skriva. Jag fick extra hjälp att lära mej det. Men jag har aldrig känt mej accepterad av andra ungdomar för jag är annorlunda. Och jag var även mobbad under hela min grundskoletid. När jag började på högstadiet så var det som ett helvete för mej. Jag blev deprimerad och blev så kallat sjukskriven för att jag mådde så dåligt. Och under tiden jag var sjukskriven så fick jag göra en ny diagnos på sjukhuset där fick jag diagnosen lindrig utvecklingstörning med autistiska drag. Så jag fick börja på en särskola men jag hatade det i början efter som jag aldrig hade varit med andra som har en diagnos. När jag började på gymnasiet så började jag må bättre och få vänner. Jag var även väldigt tyst och vågade inte prata när jag började på gymnasiet. Men jag fick hjälp med det, så nu vågar jag prata mer. Jag säger ofta till mej själv att vara glad och positiv.