Första dagen på Manilla

Hej!

Jag heter Lolo Danielsson, och jag vill berätta att många av oss som gått på dövskolor under 1900 -talet har upplevt hur det känns att lämna sin familj för att börja skolan på en annan ort. Många bär med sig starka minnen och jag skulle vilja berätta om min upplevelse.

Jag hade inte fått något språk på den här tiden och mina föräldrar kunde inte förklara vad det skulle innebära för mig att börja skolan på en annan ort. Men jag har många minnen från det här. Ett minne är att mamma började märka mina kläder med mitt namn och jag kunde inte förstå varför hon gjorde det. Sedan packade mamma och pappa mina kläder och jag förstod inte varför de bara packade mina kläder och inte sina egna. De försökte förklara för mig, men jag förstod inte.

Den dagen då vi skulle åka körde pappa bilen, mamma satt på passagerarsätet och jag satt där bak. Jag minns det som om det var igår. Jag hade en röd klänning med vita prickar på mig och vi åkte långt innan vi kom fram. När vi kom fram såg jag en stor grå byggnad och pappa svängde upp på gården. På gården såg jag en massa barn som tecknade med varandra. Jag såg också några damer med vita kläder och med en vagn och jag kände igen dem från sjukhuset. Jag hade varit där tidigare eftersom jag haft blindtarmsinflammation. Jag sa till mamma att jag inte var sjuk genom att lägga min hand på min panna och skaka på huvudet. ”Nä det är du inte”, sa mamma. Det där var konstigt tyckte jag.

Vi gick in i byggnaden och där fanns det en stor trappa som ledde upp till nästa våning. Där träffade vi en man som välkomnade oss in i ett rum. Han gav mig ett pussel och under tiden jag pusslade pratade han med mina föräldrar. Det visade sig att det var rektorn på Manillaskolan, rektor Nils Malm. Sedan gick vi vidare in i flickornas sovsal och där träffade vi en vårdare, Signe Lagerstedt. Hon visade mig en säng och vid sängen fanns en lapp där mitt namn stod skrivet. Jag pekade på sängen och sa nej. Mamma lugnade mig och pratade med Signe som tog bort lappen där det stod Louise och satte dit en ny lapp där det stod Lolo. När jag pekade på sängen menade jag inte att det stod fel på namnlappen. Jag menade att jag inte ville ligga i den sängen, men de trodde att jag pekade på lappen.

Sedan gick vi till badrummet och där fanns det en hylla med muggar och tandborstar och på en av muggarna stod det mitt namn, Louise. De bytte namnet Louise till Lolo och likadant gjorde de på klädskåpet som också var märkt med mitt namn.

Därefter gick vi ner igen. Vad som hände sedan kommer jag inte riktigt ihåg. Vad jag däremot minns är att senare på eftermiddagen, mot kvällen, fick jag se en TV-apparat för första gången i mitt liv. Barnen satt och tittade på något på Tv:n. Mamma och pappa såg att jag fascinerades av Tv:n och passade på att vinka ”hej då” och jag vinkade tillbaka, men fortsatte titta på TV. Senare på kvällen när vi skulle gå upp till sovsalen för att sova var det två flickor, Åsa och Inger, som skulle ta hand om mig. Det fanns ett faddersystem på skolan där de äldre barnen tog hand om de yngre så att vi skulle vänja oss vid den nya skolmiljön. I vilket fall, när jag gått och lagt mig såg jag plötsligt att det låg andra barn som jag inte kände igen i de andra sängarna och då kom jag på att mamma och pappa var borta. De hade åkt iväg utan mig! Jag var förtvivlad och grät och Signe försökte trösta mig. Jag glömmer aldrig den första natten, i en helt ny och främmande miljö. Det är en händelse som jag alltid kommer bära med mig.

Det är Lolo Danielssons son som tolkar hennes berättelse på filmen.