Vi och dom

I 32 år var jag gift med en fantastisk man som behövde mycket assistans.
Jag var med på 60-talet då det fanns en framtidstro, teknik skulle göra att personer med handikapp skulle kunna leva ett liv som andra, det behövdes arbetskraft så alla skulle få möjlighet att jobba.
Men ansvaret för att livet skulle fungera låg fortfarande hos de anhöriga. Det togs inte bort ur familjebalken förrän på 70-talet. Om inte familjen klarade det var det landstingets ansvar. Handikappade var ju sjuka och behövde sjukvård. Det som erbjöds var en plats på långvården. Det var inte säkert att man fick ett enkelrum utan fick dela med upp till 3 andra, oftast äldre i livets slutskede. Jag var med på 80-talet då kommunernas handikappomsorg infördes. En regelstyrd begränsad hjälp som fortfarande ställde stora krav på anhöriga. Och någon hjälp till fritidsaktiviteter var inte tal om. Lyckligtvis för oss var det då och då rejäla lågkonjunkturer som medförde att vi hade arbetslösa vänner och släktingar som kunde rycka in ibland. De och den fina statliga utredningen ”handikapputredningen ” som kom 1992 men diskuterades långt innan var det som fick oss att stå ut. Annars kunde den kommunala omsorgen ha knäckt vårt äktenskap.

/Margareta Fick