Mina upplevelser

Jag är en tjej, som vill dela med mig av en viktig bit av mitt liv.

Jag föddes den 17maj 1984, jag föddes 15 veckor förtidigt. Jag fick cp-skada, med diagnosen spastisk diplegi ( förhöjd muskelspänning i hela kroppen, framförallt benen.) och ataxi ( påverkar armar och ben ) och även inlärnings svårigheter. Min hjärnskada drabbade vänster sidan och den styr ju höger kroppshalva, men hela kroppen är påverkad. Cp-skadan beror på syrebrist och blödning i hjärnan

Jag vägde 964 gram och var 34cm lång. Läkarna sa till min mamma att denna lilla tjej kommer gå långt i livet, så envis som hon är. Hon skulle ju egentligen inte ha överlevt!

Även i vuxen ålder sover jag dåligt, går upp på nätterna, duschar tills jag ser ut som en röd kräfta och har svårt att hålla värmen själv. Sen så kan jag kanske somna om igen.

Jag är känslig för kyla och väderomslag, blir stel som en isbit och får molande värk. Jag är så plikttrogen, går tex till skolan fast jag har ont och det är inte alltid det bästa för mig. Informationen hör jag, men kan inte ta in den .

Min mamma tränade mig i 8 timmar om dagen, hon sa att jag skulle ha samma möjlighet som mina andra syskon och leva ett så vanligt liv som möjligt utefter mina förutsättningar.


Jag ser ut som en vanlig frisk människa, jag har dom problemen jag har. Att acceptera mig själv för den jag är med mina fel och brister är inte så lätt när vanliga människor ser mig som fullt frisk!

Jag vet att jag har problem men jag tycker det är pinsamt, skämmigt, och svårt att be om hjälp,

Vi som är funktionsnedsatta får kämpa mycket för att vi ska synas, och visa för andra att vi är lika mycket värda som dom som inte har funktionsnedsättning.

Vi får kämpa mer för att bevisa för andra att vi kan mer än du tror eller så förstår dom inte varför vi behöver hjälp i andra situationer.
Jag har ju diagnosen cp-skada och för många mer än mig så sitter det i kroppen. Kroppens funktioner är det som inte fungerar som dom ska, intellektet är det inget fel på!

Jag kan tacka min envisa mor att jag kan gå så pass bra idag. annars skulle jag vanka som en anka och ramla mycket lättare.

Jag har min bil som mina förlängda ben, jag orkar inte gå så långt, men det varierar.

Jag hade en jobbig tid under uppväxten och skolgången. Jag blev mobbad i skolan och det försämrade mitt självförtroende och det har gjort mig lite rädd att misslyckas.

Jag är uppvuxen med föräldrar och 3 syskon och har alltid haft djur hemma. Djuren blev räddningen som visade mig kärlek och uppskattning men även den äldre generationen såg mig som den jag var, godhjärtad och snäll.


Livsförändringen - En dikt jag skrev våren 2012 efter att jag råkade ut för en bilolycka


Varför ska vissa få synas?

Döma folk på förhand är fel.

Yrket,åldern, utseendet eller hudfärgen,
är inte slutbedömmningen.

Smärtan i sig är det väsentliga.

Olyckan , chocken, omständigheterna,
och smärtan är det som är bestånde.

Livet efter när chocken lagt sig är det ingen som ser.

Vägen tillbaka är lång kantas av hinder.

Livsdrömmen går i tusen bitar, framtidsplaner grusas.

Relationer till nära och kära blev ansträngd.

Tillbaka till livet är svårt,

Men jag lovar att försöka!

/ Emma Mörlin