6 november 2012

Tisdagen den 6 november är en till en början regnig höstdag i den skånska universitetsstaden Lund. Det är åtta grader ute som känns kallare på grund av fukten i de atlantiska vindar som ofta sveper in över vår sydliga provins. Det är också fyra dar sedan jag fyllde 71. Med mina sena vanor, jag skriver och arbetar gärna en bra bit in på natten, är jag inte särskilt tidigt uppe. Men framåt tio är uppstigningsprocediren med stöd av min personliga assistent Kina klar. Jag sitter i min hemmakonstrueradeinnerullstol i köket i min enplansvilla och äter frukost, danskt rågbröd, saltrulle, Proviva och starkt kaffe från huvudsttaden, Arvid Nordquists Classic. I det avseendet skiljer jag mig från majoriteten av övriga skåningar, här dricker man nästan alltid Zoégas gröna Skånerost. Men jag har mina preferenser.

Och en vag värk i tandköttet. Varför? Jag vet inte, men det är inte värre än att jag i stort sett kan strunta i det, och jag har ärende till stan. Mitt hus ligger bland andra villor på Östra Torn nordost om city, där Lund, som är en enda lång, långsam stigning från Höje å sex sju kilometer ner, når 80-90 meters höjd över havet. Jag flyttar med assistent Kinas hjälp via takliften i badrummet över till min uterullstol och beger mig ut till min röda Volkswagen Mutivan där jag sitter i min rullstol, förankrad bakom Kina som kör.

Vi passerar Ericssons lokaler i närheten, och nu regnar det häftigt. Vi ska till polisstationen som ligger där den legat så länge jag minns, på andra sidan centralstationen, den fjärde mest trafikerade i Sverige. I stället för att köra genom centrum tar vi Norra ringen, kör över stambanan Malmö-Stockholm till dess västra sida och rullar ner genom de lite ruffiga kvarter som nu är byggplats för kommunens nya, hypermoderna administationslokaler som snart ska växla blickar med tågresenärerna. Vi hittar en parkeringsplats ett hundratal meter från polishuset, lyckligtvis har det redan slutat regna, och Kina lösgör min rullstol, billiften kommer åter till användning och vi går mot det gamla polishuset.

Eftersom jag har blivit gravt synskadad först i vuxen ålder, på allvar sedan trettio år, vet jag i stort hur min stad ser ut, de stenlagda gatorna och en bit bort den sekelgamla viadukten som dyker ner under järnvägen och mynnar precis framför legendariska Grand Hotel, med storhetstid i Frithiof Nilsson Piratens och Sten Bromans dagar. Min assistent kör mig uppför polishusets långa och inte särskilt sofistikerade ramp, som markerar nödtorftigt tillbyggd så kallad handikappanpassning under lagens tvång; en gång ansågs uppenbarligen inte vare sig rörelsehindrade förbrytare eller av annat slag kunna ha ärende hit. Och här kommer jag och ska hämta mitt nya id-kort och nya pass. Den vänliga polistjejen sitter också på gammaldags vis högt upp och ser ner på mig, vilket ju inte spelar så stor roll för mig som ändå inte ser henne, men nog är det trevligare på banken i närheten där man är ansikte mot ansikte. Jag får mina identitetsbevis och vi återvänder hemåt.

Detta är den stund jag tillbringar dagen utanför min bostad. Vid tvåtiden har jag programenlig telefonöverläggning med verksamhetsansvarig i Kooperativet Lila, där jag är ordförande. Jag ägnar också ett par timmar åt mail och telefonsamtal med medarbetarna i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, där jag liksom i Lila är ordförande sedan snart tjugo år.

Jag skriver också andra texter och lyssnar på radion med viss uppmärksamhet på presidentvalet i USA, där det är viktigt att Obama vinner mot Romney. Jag pratar med min dotter Ida som bor i Malmö nu och nyligen blev 21. När nästa assistent, Ingrid, avlöst Kina äter jag så småningom middag, det blir bergtunga eftersom jag sedan drygt tjugo år deciderat är fiskälskare, inte minst av fin plattfisk.

Så går kvällen, höstkvällen. Jag talar med ett par goda vänner och läser en bok, talbok numera förstås; Bret Easton Ellis "Imperial bedrooms", som är lika skruvad som hans "An American Psycho" men långt ifrån lika bra. Jag tittar också på Leif GW Persson i "Veckans brott" som är ett intressant program där man kan ha samvetsbetänkligheter för att tragedier ärligt talat blir ett slags underhållning, som man gärna unnar sig trots allt. 

Likväl, under hela dagen utgör det amerikanska ppresidentvalet en underliggande spänning. Med mitt stora livslånga intresse för politik, man är dum om man bortser från vad den betyder, är sedan ungdomens prenumerationer på Time Magazine presidentvalet i USA verkligen ett event. Valvakorna Bush jr-Gore, Bush jr-Kerry och Obama-McCane på amerikanska tv-kanaler minnen av stor inneboende dramatik med delvis smärtsamma inslag. Det sista jag gör 6 november är att äta mitt goda danska rågbröd för att inom någon halvtimme gå till sängs och därifrån med vissa farhågor följa CNN:s och CBS rapportering. Men lyckligtvis, efter en spännande natt där mycket kretsar kring Ohio och sakta går åt rätt håll, får jag vid femtiden höra CBS på basis av sina datapprognoser deklarera:

"President Obama reelect." Och då är det 7 november.

Vilhelm Ekensteen