"6 november" En vanlig dag i mitt liv

Har sovit ovanligt bra, vaknade bara två gånger under natten, jippii!! Med styrka sätter jag igång.. här skall sägas att det som för mig känns styrka skulle nog en frisk person säga "har aldrig varit så sjuk i mitt liv!"
De vanliga morgonsysslorna, till toa så fort det går, annars kan man halka i dropparna på golvet..trots piller..Tvätta sig, frukost, klä på. Känner för att gå ut idag.
Fast egentligen är det mest för att jag känner att jag borde göra det, annat fall blir jag bara stressad av att jag måste göra det dan efter om jag inte gör det idag, och vädret kan då sätta käppar i hjulet.. Maken kan ju sköta såna sysslor, men det blir ofta fel, och så behöver jag gå ut för hälsans skull. Inbillar mig att E-vitaminer är så viktiga, även om solen lyser med sin frånvaro så här sent på hösten. Dom får man ju av solen, av dagsljus.
Så vi klär på oss varmt, det tyckte jag att jag gjorde.. men har inget på fingertopparna. Skall man rulla med en manuell rullstol måste man ha speciella handskar, och tar man inte under andra, varmare handskar, fryser man. Får vara glad att det inte regnar, eller ännu värre, snöar.. visst är snö vackert, men är man halvt handikappad blir man helt handikappad om det finns snö.
Tänkte ta bussen till affären, det är ju bara två hållplatser. Gatan ser rak ut, men sluttar knappt märkbart. Men jag märker det, försök rulla i uppförsbacke den sträckan..Sluttar inte bara framåt, utan också sidledes, det är ett mästerverk att klara av att hålla sig kvar på trottoaren och inte rulla från trottoaren på gatan när kontrollen släpper för ett ögonblick!
Nåväl. Har nyligen lärt mig ta mig upp på bussen med rullstol, naturligtvis med hjälp av maken. Men just när vi hinner fram till busshållplatsen startar bussen, ser baken av den försvinna i fjärran. Vi bestämmer oss för att gå. Eller rulla. Oj vad jag önskar att jag hade en elstol!!
Väl framme till apoteket, handla mat, fotograferar en massa blommor vid alla blomsteraffärer..Utför lite andra småärensen. Vi bestämmer oss för att gå hem, väljer en vacker väg vid vattnet.. där gör det inget att det inte går fort, det är ju så vackert! Men vilka kramper i händer och fötter när vi kommer hem! Borde kanske träna mera..
Äta lite mat, klockan har hunnit bli två. Efter ytterligare en timme är min dag slut. Det är ungefär vad jag orkar med på en dag, högst varannan dag. Stupar i säng, med TV-n på.. sover till sju..Det där med TV-n, försök stänga av den när jag sover, då vaknar jag med ens. En kvarleva från sjukhustiden, den håller tankarna borta från alla negativa tankar..
Dottern har hunnit komma hem när jag vaknar, som tur är klarar hon själv sin mat. Så nu sitter jag här på kvällen, gör såna här sysslor, detta är min huvudsakliga dator och TV tid. Kvällen. Sitter vi datorn så mycket jag kan!! Jag bara älskar min dator!
Försöker tänka positivt, men ibland undrar jag vart världen är på väg? Jag har haft tur, hade underbar personal överallt dit jag hamnade när jag blev så sjuk att jag inte kunde arbeta mera. Fick sjukpension utan att behöva hålla på som så många andra, bevisa att man är sjuk.. jag blev trodd från första början. Kanske för att jag var förlamad? Och döende.. Tillfrisknade, men inte helt. Det är bara att gilla läget eller tyna bort. Jag valde livet, kurser så mycket jag klarar av att gå, är intresserad av så mycket mera än jag klarar av att hantera! Och tänk, blir arg när folk tycker synd om en!! För i slutändan tror jag att jag är lyckligare än många friska någonsin kommer att bli!
/Mirja Hallia
Foto: Mirja Hallia