6 november Ett rikt liv trots allt

En helt vanlig dag. Förmiddagen är disponibel. Jag löser ett sudoko ur dagens blad, med tidningen på några centimeters avstånd från näsan, medan jag dricker upp kaffet efter frukosten. Kryptot får anstå till kvällen. Morgonbestyr, javisst, som för de flesta med tandborstning, bäddning, disk, kanske ta fram något från frysen till lunchen. Snörar walking-skorna med inläggssulor, lägger ner druvsocker och mobiltelefonen i fickan på skinnjackan. Det är en säkerhetsrutin "om något skulle hända".

Jag går med raska kliv över grässlänten, en allmänning där barnen åker pulka när det är snö, innan jag når infartsleden med avskild gång- och cykelbana. Jag kan utöva denna frihetsyttring, en rejäl morgonpromenad, tack vare att jag har sjukersättning sedan sju år tillbaka. Med över femtio år med diabetes, ett antal eller otal efterföljande diagnoser som jag knappt kan de svenska namnen på anemi, neuvropati, angina pectoris m.m. Jag behöver min dagliga dos av fysisk rörelse för att insulinet ska aktiveras. I kombination med lågkolhydratkost har jag äntligen fått en hygglig balans på min kroniska sjukdom. Som väl är finns det övergångställen med farthinder när jag korsar den trafikerade vägen. Det ger en viss respekt för bilisterna, och jag vinkar glatt till dem som saktar in i god tid.

Jag tänker tillbaka på helgen som gick. 110% buskis i dem gamla anrika teatern uppskattades av sambon, som fick denna resa som överraskning och födelse-dags-present. Söndagens samvaro med systersonen och hans två barn på besök. Jag har aldrig sörjt över att jag valt att ej ha egna barn, men visst tycker jag det är mysigt att låna andras ibland. Och visst kändes det härligt när den 5-åriga flickan sökte min hand på promenaden och pratade "om sitt"!

Gårdagens arbetslunch för diabetesföreningens arbetsutskott var konstruktiv liksom det efterföljande mötet med banken. Diskussion och rådgivning ledde fram till ett förslag som ska presenteras övriga styrelsen om placeringar för föreningens kassa och dess stiftelser. Jag fick en känsla av att männen lyssnade och tog intryck av min kunskap och erfarenhet. Vi kom fram till ett riktigt balanserat förslag, där medel kan växa tryggt och ändå ge möjlighet att stödja forskning och sprida information.

På båda sidor om vägen brer skogen ut sig sedan jag lämnat tätorten bakom mig. Så här års brukar alla löven ha gett sig, men ännu kan en del av höstens matta färger skönjas även om jag inte ser alla detaljer. Hösten är en vacker tid och ännu är det förhållandevis ljumt. Måndagkvällens avslutning på studiecirkeln i Textiltryck inom SRF, synskadades lokalförening, var riktigt lyckad. Sömnad med maskin och för hand avslutade arbetet med kuddar och dukar. Vilka alster deltagarna fått fram, så olika sins emellan och personliga, vilken kreativitet. Nu är jag på väg upp för den långa sugande backen. Den kan vara jobbig de dagar man inte mår riktigt bra. Jag strävar upp mot "puckeln", känner efter, har dock tre konstaterade åkommor i hjärtat - men allt känns bra! Utöver doktorns piller är motion bästa medicinen. Artrosen i knäna hålls stången med omväxlande och måttlig rörelse. Växlingen mellan tryck och vila gynnar ledkapslarna. Jag vänder på krönet efter ca en halvtimmes gång och nu har jag en lång nerförbacke framför mig. På torsdag är det styrelsemöte i SRF och jag tänker igenom vilka rapporter jag har att ge. Vad gäller samhällsarbetet bör jag uppmärksamma övriga på det nyinstiftade priset för bästa anpassning och möjligheten att nominera. Vidare tala om att det blir flera nya övergångsställen i centrala stan, något vi kämpade hårt för redan för 10-talet år sedan och nästan gett upp hoppet om! Vad gäller studier kan jag konstatera att vi har en bra studieverksamhet med tre aktuella cirklar och förslag på två nya gruppaktiviteter. Men före mötet ska jag vaccinera mig mot årsinfluensan, min doktor har rekommenderat det, jag tillhör riskgruppen, och det har fungerat bra tidigare år.

Innan jag vet ordet av är jag hemma igen, opåverkad av trötthet och hunger med min äggfrukost som håller blodsockret jämt, livsandarna har vaknat och hjärnan är ren och klar. Slår på datorn och tack vare den förstorande linsen kan jag läsa några inkommande mail. Från HSO:s kansli kommer en förfrågan om jag vill ge en rapport från förra veckans möte med Trafikverket med färdtjänst som tema. Jag svarar ja och skickar några korta kommentarer.
Filar på en bilaga till ansökan om sopdispens för den del av barndomshemmet där ingen bor, den del som ägs av oss tre syskon. Efter denna hjärngympa lägger jag några Kungen. Det ger övning i att tänka strategiskt och handla i flera steg. En enkel och snabb lunch intas innan jag skyndar iväg till studiecirkeln som bygger på Bengt Lindqvists memoarbok Blindstyre. Alla åtta deltagarna är där och det blir givande diskussioner och erfarenhetsutbyte. Vi läser ett kapitel ur Hjalmar Wides häfte, Lindqvist har nämligen nämnt om honom i sin bok och han var nog lite av en företrädare till Lindqvists strävande att påverka samhället för att öka synskadades möjligheter till ett fullödigt liv. Deltagarna kring bordet får berätta om hur de nåddes av budet om stadsminister Olof Palmes död. Vi lyssnar till kapitlet om Han Som Bestämmer ur boken. Oj, nu blev det bara män nämnda. Men runt bordet sitter fem kvinnor och tre män. Dagens fikaansvariga har köpt en sockerfri go-kaka till mig, det värmde.

Jag ringer min syster på kvällen och läser upp bilagan till Miljöförbundet. Det kan inte bli bättre, säger hon. Vi diskuterar en inbjudan till kurs från Skogsstyrelsen. Vi har blivit att räkna med, sedan vi invigde naturstigen på vår mark. Lokalpressen, reklambladet, Södra Kontakt och nu senast Skogs Eko skriver om systrarnas arbete med slingan och de sju informationstavlorna. Det känns så skönt att ha bidragit till något som uppmärksammas och kommer andra till del som inte har med handikapp att göra! Att bereda andra människor en möjlighet till rekreation bland mångfalden i vår skog!

Nyhetssändningarna denna kväll handlar mycket om det amerikanska presidentvalet. Stödet för de båda kandidaterna är lika, allt kan hända. Det kan tippa över för den ene eller den andres fördel. Så är det också i föreningarnas olika strävanden. Ibland vinner det ena förslaget gehör, ibland det andra. Ett är då säkert: Gör man ingenting händer ingenting.

Sambon och jag dricker kaffe i soffan och samtalar om och planerar lite för morgondagen. Så löser jag kryptot med glasen på näsan.

Jag trycker in hörsnäckan till MP3-spelaren i örat när jag gått till sängs, i akt och mening att lyssna på ett nytt avsnitt i Lindqvists bok, men somnar ifrån Tankar medan skägget vitnar, och den 6 november 2012 övergår så sakteliga i en ny dag.