6 november

En dag i mitt liv. Dagbok från den 6 november 2012

Tisdagen den 6 november 2012. Klockan är sex på morgonen och jag är vaken. Jag går upp och äter min vanliga frukost, naturell yoghurt med müsli, en kopp starkt kaffe och två ostsmörgåsar. Börjar läsa en bok. Det tycks vara en fantasi kring den man som skulle bli Pol Pot. Kan bli intressant, den har fått bra kritik.

Denna dag ska USA:s folk välja sin president. Ska det bli Barack Obama eller Mitt Romney? Själv ska jag dokumentera mitt lilla liv i ord och bild.

Jag är 38 år gammal och har i de flesta av dessa år levt med psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag har ett sätt att vara, tänka, känna, agera, som i viss mån kan karaktäriseras som autistiskt. Min funktionsnedsättning är vid en första anblick inte synlig, men den berör något av det viktigaste som finns för oss människor – relationer.

Klockan åtta den 6 november 2012 står jag vid busshållplatsen. Det är en klar höstdag, krispig luft, frost i gräset, minus fyra grader. Jag ska åka till psykiatriska kliniken och framföra min åsikt. Det är Socialstyrelsens inspektörer som har kallat patient- och anhörigföreningar till en timmes möte för att få höra vad vi tycker om den vård kliniken ger. Jag kan bara tala för mig själv och jag tycker att bemötandet från personalen i öppenvården för det mesta är respektfullt, tillgängligheten är god om man kan lämna meddelande på telefonsvarare, någon vårdplan har jag däremot inte varit delaktig i att skapa. Inflytande på strukturell nivå bryr jag mig inte om och tvångsvården vet jag ingenting om.

Det här är inte något jag gör ofta. Jag är medlem i RSMH men besöker sällan föreningen. Ibland är jag med på aktiviteter och utflykter. Jag valde att åka till det här mötet därför att jag behöver ha en strukturerad vardag med planerade aktiviteter som sker på bestämda tider och platser och som har ett förutbestämt innehåll. När dagarna är fria känns det så tomt och samtidigt kaotiskt inombords. Jag får ingen reda på tankarna, det blir skrämmande och ångestfullt, det blir som en krasch i huvudet. Jag kan bara sällan genomföra aktiviteter spontant, det blir övermäktigt att få ihop alla delar, att bestämma vad, när, hur, om. Med rutiner och vanor som grund och med hjälp av en arbetsterapeut har jag skapat ett veckoschema som ger stadga.

Två dagar i veckan, men inte idag, är jag på en av kommunens dagverksamheter mellan klockan halv nio och halv elva. Att göra något på morgonen eller förmiddagen passar mig bra. Jag blir mycket trött, så när jag kommer hem brukar jag lägga mig och vila, då går det bra att bara vara. På dagverksamheten ordnar jag i den lilla second hand-butiken. Mest är jag för mig själv där, men då och då kommer det kunder. Klockan nio fikar vi. Det kan vara rätt så givande att bara sitta och lyssna på dem som pratar. Men det är också en anspänning, och det finns hos mig en sorg och en ensamhet i att inte kunna vara med. Jag har kommunikativ funktionsnedsättning, brister i min förmåga till social interaktion, svårt att tolka det inte direkt uttalade. Jag kan inte prata med människor, bara prata, på det där spontana sättet. Jag har ett språk men i de flesta sociala sammanhang har jag inte tillgång till det. Det är svårt att förstå, svårt att acceptera, det är en sorg och en plågsam isolering. En ibland ångestskapande instängdhet i mig själv.

I tre år hade jag en sysselsättning i en av de större second hand-butikerna. Jag var på bokavdelningen, sorterade, gallrade, prismärkte, ordnade. Ett drömjobb för mig då litteratur är ett av mina få intressen och jag tycker om att ordna och sortera. För två veckor sedan slutade jag där. Det hade blivit så många som arbetade på bokavdelningen att jag ofta var sysslolös, vilket var plågsamt. Det finns så mycket stress i själva situationen att vara på en praktikplats. Konstigt nog kändes det som en främmande plats fortfarande efter tre år, och när jag inte hade en arbetsuppgift att fokusera på så kände jag mig vilsekommen och orolig, stundtals panikslagen. Jag saknar arbetsuppgifterna ibland, men det är en lättnad att slippa den ständiga stressen, ansträngningen att försöka förstå och reagera på det mina arbetskamrater sa till mig, känslan av att vara annorlunda, ensam, utanför.

Klockan tio åker jag med min kontaktperson till Ikea. Vi äter frukost som för mig blir lunch, vi går till gallerian, hon gör något ärende. Min kontaktperson tycks mig vara en tolerant och förstående person, lugn, harmonisk, positiv.

Eftermiddagen ägnar jag åt intensivt dagboksskrivande. Jag dricker kaffe, äter smörgås och frukt och sedan beger jag mig till Friskis & Svettis via biblioteket. Tre gånger i veckan tränar jag medeljympa och jag simmar dessutom en gång i veckan. Jag har vuxit upp i en idrottande familj och bär med mig en känsla av att träning är något livsviktigt. Under mörka och tunga perioder får jag verkligen kämpa med mig själv för att komma iväg till träningen och jag uppfattar det lite som en kamp för livet. Ibland lyckas jag, ibland inte. Halv fem börjar jympapasset och jag går till bussen en timme innan.

Hemma igen äter jag en enkel middag och sätter mig sedan vid datorn. Jag går igenom de 278 foton som jag tagit denna dag, väljer ut några som kanske ska få vara med i dagboken och beskär en del bilder. När jag släcker datorn har det gått flera timmar och jag har en migränliknande huvudvärk. Det är dags att sova.