6 november

En underlig magkänsla infinner sig denna tisdag morgon. Det är presidentval i USA. Jag kommer på att det är därför jag vaknar med oro i kroppen. Kanske får vi inget svar idag, svensk tid, möjligen i morgon bitti. Det beror på hur klart besked tidiga prognoser kan ge. Jag måste maila till min goda vän i San Francisco och höra hur hon upplever spänningen. Hon kampanjade för Hillary Clinton vid förra valet, men nu är det Obama som gäller.

Läser DN. Nya siffror, ny statistik om kvinnors löner och kvinnors löneutveckling i jämförelse med mäns. Staplarna minskar för kvinnorna. Det presenteras som en nyhet. Kanske är det en nyhet för den som inte velat se vardagsorättvisorna. En nyhet för den som någon gång bland gluttar in i jämställdhetsdiskussionerna utan att personligen känna sig berörd. Men yrkesrollen kräver kanske att journalisten producerar en nyhet. Och då passar det bra att ägna sig åt ämnet och presentera sänkta staplar. En manlig bekant till mig sa vid ett samtal senare under dagen, att det kunde han inte riktigt tro. Staplarna minskar!? Möjligen höjs de inte. Det var hans faktabefriade analys. Den som får en långsam höjning noterar inte det på samma sätt som den som producerar lika mycket, lika bra men med sämre lön, replikerar jag. Samtalet blir kort. Han vill inte veta. Om han läst budgetpropositionen som regeringen presenterade tidigare i höstas hade han kunnat se att ekonomiska satsningar när det gäller jobb skall i första hand gå till mansdominerade yrken. Det gäller även utbildningsinsatserna. Detta sker alltmedan regeringen påstår att man vill värna om jämställdheten. Min bekant är en beläst man. Möjligen hade han läst budgetpropositionen.Tagit del men ej förstått – ej velat förstå.

Det är många mail idag att ta sig an. Jag gillar att vara verksam i olika uppdrag utan att alltid behöva ta mig ut. Åldern tar ut sin rätt. Den begränsade rörlighet som alltid funnits blir ännu mer begräsad med åren, men barnbarnen lyfter inte bara sinnet utan även den fysiska förmågan. De är som en hejarklack utan att uppfatta sig själva som en sådan. Älskade barn!

Plötsligen ringer en klocka i mitt huvud. Jag skall till frissan och klippa mig och göra lite slingor. Det hade jag glömt. Obama hade trängt undan frissan. Det bär iväg med fart tack vare en snabb och effektiv personlig assistent.

Kvällen kommer. Maken och jag bänkar oss framför TV. Det är spännande. Vi tar oss friheten att äta lite chips.

Birgitta Andersson