ADD nästan som ADHD

ADD, inte ADHD? Nej sa läkaren och förklarade för mig att det var ADHD utan hyperaktiviteten. Resten av allt jag har lärt mig om min diagnos har jag läst om antingen på internet eller biblioteket , en del saker har jag fått höra av andra människor med liknande problem. ADD är inte alls så olikt från ADHD som många kan tro. Ist för att säga att min diagnos är ADD , säger jag att det är ADHD utan hyperaktiviteten. Då förstår andra personer bättre. Under hela mitt liv hade jag trott att någonting måste vara fel på mig, eftersom jag inte alls var "normal". När jag fick diagnosen förstod jag att det var därför. Jag tänker ofta att det är diagnosens fel, men kommer då fram till att det inte egentligen är det. Jag bara är som jag är och som jag alltid har varit. Det är en del av hur jag är som person. Diagnosen fick jag i gymnasiet. Jag hade ganska stora problem med skolan, hade alltid haft problem och behövt mycket stöd och hjälp, som exempelvis hjälplärare. Både jag och min mamma tänkte att det var bra att jag hade fått en diagnos, för då borde jag ju kunna få hjälp även i gymnasiet. Men nej, det gick så illa att jag bytte skola och den jag hade gått på blev anmäld till skolinspektionen. Nu ska jag snart sluta mitt andra år på en annan gymnasieskola. Det är slutet av mitt femte år i gymnasiet. Det känns hemskt att fortfarande gå i skolan när man fyllt 21, men jag har bestämt mig för att få slutbetyg oavsett vad. Trots det kämpar jag och kämpar så jag håller på att ta livet av mig själv nästan. För mycket stress, för lite stöd, en hög med uppgifter som måste bli klara inom en vecka. Efter förra sommarens stress fick jag plugga under sommarlovet. Efter stressen den här vårterminen fick jag för högt blodtryck som snabbt gick ner då jag slutade stressa, alltså vila och inte fortsätta med skoluppgifterna. Min hjärna verkar ha lagt av nu, när det är en vecka kvar och jag har cirka tio uppgifter, bland annat en uppsats på nio sidor jag inte ens har börjat på. Det ända min mentor säger till mig i skolan är att hon är bombsäker på att jag klarar det. Jovisst kanske jag klarar det, men jag kommer behöva lida på grund utav all stress. När jag kommer vara klar kommer den meningen man jämnt får höra av lärare; Se, det var väl inte så farligt. jag visste att du skulle klara det!". Det är alltid svårt, oavsett vad lärarna säger. Det här är en del av livet i gymnasiet, för personer som har en diagnos och blir tvingad till att klara allting på egen hand. Alla borde stötta varandra, jag vet iaf att jag kommer fortsätta kämpa, och fortsätta hjälpa dem personer som behöver och vill ta emot hjälp.
En liten del av livet jag ville dela med andra. Hoppas alla som har en diagnos och alla andra också för den delen, att dom klarar skolan. För skolan är viktig!

Kommentarer: (7)

  1. "Jag bara är som jag är och som jag alltid har varit" skriver du och det är en så viktig insikt En annan bra sak är att du vet så väl att du lider av stress men att du ändå kämpar. Ibland är ett bra resultat värt mödan men det kan kännas svårt att höra att det inte var så farligt.
    Och du har så rätt i att alla som känner igen sig i svårigheterna har god hjälp av att stötta varandra.
    den 31 maj 2012 09:42 av: Inger Blom
  2. Bedrövligt att skolan inte kan ge dig mer stöd, utifrån dina förutsättningar. Visst är det bra att du kan få din gymnasiekompetens, eftersom man sätter så stor vikt vid det idag. Samtidigt är det en viktig insikt du har om att det blir på bekostnad av att du får lida av en massa stress. Samhället borde fungera för alla, dvs. att vi alla är olika och att allas personligheter behövs. Alla behöver inte göra samma sak. Och alla kan definitivt inte göra det på samma sätt.
    den 6 juni 2012 08:39 av: MargaretaP
  3. Heja dig!
    Jag har en dotter som antagligen har samma diagnos, vi väntar på utredning. I dagsläget får vi inte heller någon extrahjälp trots att hon skulle behöva det. (Hon går i trean och är 9 år)
    Jag tycker det känns skönt att göra utredningen nu så att inte åren hinner gå.
    den 8 juni 2012 10:36 av: Maria
  4. Så vidrigt orättvist att du inte får rätt stöd! Vill nästan uppmana dig att sluta ta kål på dig själv! Men tyvärr blir ju det "fel" det med. För kompetensen behöver du om inte annat för att komma vidare och få makt att förändra för dig och andra i en framtid! På högskolan finns det bra stöd. Om du orkar så småningom! Vilken kämpe du är! Du kommer gå hur långt som helst!!
    den 12 juni 2012 23:58 av: Mia
  5. Hej
    Jag blir så glad när jag läser de du skrev, din envishet och vilja att du verkligen vill lyckas med dina mål. Ingen människa är "normal" men få vågar erkänna eller visa.
    Blir så glad och stolt över din öppenhet, vilket då ger andra kanske mer förstående. Lycka till! :)
    den 31 juli 2012 14:31 av: Anne
  6. Hej
    Jag blir så glad när jag läser de du skrev, din envishet och vilja att du verkligen vill lyckas med dina mål. Ingen människa är "normal" men få vågar erkänna eller visa.
    Blir så glad och stolt över din öppenhet, vilket då ger andra kanske mer förstående. Lycka till! :)
    den 31 juli 2012 14:54 av: Anne
  7. Hej
    Har en son på 15 år som har adhd,vi kämpade ända till åttan i vanlig skola, han fick inte rätt hjälp. Blev utslängd från klassen flera gånger varje dag. Tillslut tröttnade vi, anmälde skolan och bytte skola. Nu går han i en mindre klass får all hjälp han behöver.Det var det bästa vi har gjort,skulle gjort det tidigare.
    den 13 november 2012 19:43 av:

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?