År 2003

Året är 2003 och jag är 12 år gammal, jag har svår ångest, ingen livslust, klarar inte av sociala situationer - jag klarar helt enkelt inte av livet.
Två år innan fick jag diagnosen högfungerande autism, efter diagnosen trodde både mina föräldrar och jag att jag äntligen skulle kunna få hjälp. Men det kom aldrig någon hjälp det kom bara en massa mothåll.
Mitt uppe i min livskris skulle jag gå i skolan, något som jag inte alls klarade av. Själva skolarbetet var inte svårt för mig det var allt stimuli och alla sociala situationer runt omkring som jag inte klarade av. Men det är skolplikt i Sverige och jag var tvungen att gå i skolan. Så vad gör skolan? Ger mig en assistent, ett eget rum, en specialpedagog, viss tid i skolan och viss tid hemma? Svaret är nej.
Året är 2003 och jag blir inlåst i skolan i ett rum i en källare.
Min ångest är så stark att flykt reaktioner väcks så jag rymmer från skolan till min trygghet, mitt hem. Det är inte accepterat att man rymmer från skolan även om det är så att man mår så dåligt där att man funderar på att ta sitt liv för att slippa all den ångest som situationen ger. Därför började min lärare med att ta mina skor vilket leder till att jag springer hem i strumplästen i den kalla snön. Därefter tas både skor och jacka - jag springer hem i strumplästen utan jacka mitt i vintern. Därefter tas min hemnyckel - jag springer hem och sätter mig på altanen i minusgraderna och väntar på att pappa ska komma hem från jobbet.
Det var efter det som de stängde in mig i ett litet rum i en källare med små fönster som inte gick att öppna och låste dörren.
Det var inte accepterat att rymma från skolan. Det är skolplikt i Sverige, alla ska gå i skolan.

Det är med stor sorg som jag ser tillbaks på denna period i mitt liv. Jag har fått stå ut med så många hinder att jag inte riktigt kan förstå hur jag kom ur allting och kom till ett ställe i livet där jag trivs. Att ta sitt eget liv har varit något som legat mig väldigt när i många år. Tänk all den smärta jag skulle kunnat få slippa om skolan anpassat sig efter mig och mina behov istället för det normala och den ram som var satt.

Idag lever jag ett nästintill symtomfritt liv och läser till Case Manager. Jag drar mitt strå till stacken så ingen ska få uppleva det jag upplevt. Så jag ber även dig som läser detta att göra det du kan. Se till individen, se till möjligheterna och visa respekt för din medmänniska.