Att inte höra som andra

Som riksdagsledamot för moderaterna fick jag i början av 2000-talet kontakt med Hörselskadades Riksförbund. Jag ingick i en av deras ”lobbygrupper” fick vid ett tillfälle erbjudande att tala på en av deras konferenser under en rubrik som löd ungefär så här: ”Vad jag haft för nytta av mitt handikapp!”

Denna oväntade rubrik tvingade mig att tänka i nya banor. Nytta av något som så uppenbarligen är ett hinder? För visst är det ett problem att inte höra ordentligt. Vad skulle det i så fall kunna vara? Frågan triggade mig.

Att ha ett funktionshinder innebär givetvis begränsningar. Att inte – på samma sätt – hinna eller klara sådant som de flesta andra hinner eller klarar. Men även begränsningar och hinder kan bli till styrkor och möjligheter. Man tvingas helt enkelt bli uppfinningsrik.

Jag är född i mitten av 1950-talet och min hörselskada är medfödd. Möjligen beror den på att jag föddes med navelsträngen så hårt virad om halsen att syretillförseln bröts. Mina föräldrar dramatiserade naturligtvis händelsen eftersom det sades vara ovisst om jag överhuvudtaget skulle överleva. Ryggmärgsprovet avslöjade hjärnblödning och jag kom att tillbringa min första tid i kuvös.

Men jag utvecklades tämligen normalt, började gå tidigt och pladdrade på som barn gör, om än inte alltid begripligt. Vid en hälsokontroll, i 3-4-årsåldern upptäcktes att jag inte hörde de höga tonerna. Jag har alltså svårt med det som är språkets byggstenar, konsonanterna. Jag har aldrig hört syrsor eller vackra sångfåglar, jag hör inte när andra viskar och behöver hjälp av munrörelser för att tolka vad som sägs. Ett ord som t ex pappa, kappa, tappa – låter annars likadana för mig. Och självfallet har jag svårt att uppfatta alla repliker på teatern eller fullt ut höra vad som sägs i radio eller på TV, såvida de senare programmen inte är textade.

Nå, fördelar då?

Mina numera vuxna barn påstår att jag hör när jag vill. Och kanske ligger det något i detta. Vi har nyttjat detta växelvis, så att de ibland kunde säga: ”Men det har jag ju redan sagt…!” Och jag har väl emellanåt gömt mig bakom: ”Det har jag aldrig hört…!”

I skolan gick jag i talklinik från första klass och fick, framför spegel, öva läpp- och tungrörelser. Ljuda. Först jobbade talpedagogen för att förmå mig att sluta läspa, för att sedan i fjärde klass när vi började läsa engelska, lära mig läspa. Igen! Hos talpedagog gick jag sedan minst en gång i veckan, under hela tolv skolår. Men jag kan inte minnas att det uppfattades som något märkvärdigt och jag har heller aldrig blivit retad för att jag inte hört så bra.

På 1970-talet trycktes det ut olika hjälpmedel från Landstingets inköpscentral. LIC stod det på min bandspelare (där jag mest spelade Creedence Clearwater Revival, Tina Turner, Beach Boys, Fläsket brinner och andra grupper som var populära då). Men LIC stod det även på min vibrerande väckarklocka, hörlurarna till tv-apparaten, den förstärkta dörrklockan och en hel del annat. Landstinget vräkte över mig hjälpmedel, mer än jag önskade, mer än jag behövde.

Hörapparater var det däremot, vad jag minns, ingen som föreslog. Tekniken var kanske inte tillräckligt utvecklad då och jag utvecklade en egen teknik för att kunna höra. Läste på läppar, tolkade kroppsspråk, frågade andra vad som sagts eller – som så ofta – låtsades förstå. Inte alltid att rekommendera…

Och jag var duktig i skolan, gudbevars. Som många andra flickor. Jag hörde inte tillräckligt dåligt för att placeras i speciell hörselklass, så lösningen blev att jag fick sitta nära läraren, längst fram. I början av tvång, med åren frivilligt. Så, vad händer om man sitter längst fram? Man hör bättre, förstås. Men det blir få tillfällen till flams och trams. Det var ju de som satt längst bak som utvecklade de talangerna, sociala talanger som är väl så gångbara i karriären.

Sitter man längst fram, ja då blir man lätt klassens ordningsman. Får bära klassliggaren från lektion till lektion. Blir vald till klassens elevrådsrepresentant o s v. Så blev det också för mig.
Elevrådet förde mig sedan vidare till andra engagemang, som ordförande i skolans moderatförening, till ombud på partistämmor och ombudsman i ungdomsförbundet.

Det hade nog inte hänt migom jag hört bra och suttit med lustigkurrarna längst bak i klassen.

Mina föräldrar var inte ett spår politiskt engagerade, vi talade aldrig politik hemma. Då. Min pappa kom sedan att sitta tolv år i Stockholms stadsfullmäktige. Men det är en helt annan sak.

Jag har förmodligen min dåliga hörsel att tacka för att jag blev politiker.
Som hörselskadad övade jag andra förmågor. Att kunna läsa kroppsspråk är viktigt för att bättre förstå ett sammanhang. Att lära sig tolka signaler; blickar, gester, rörelser med händerna, sådant som syns för den uppmärksamma, men som är outtalade. Jag berömmer mig av att vara duktig på att läsa av stämningar. Sådant har man nytta av i politiken.

Till skillnad från många andra i min släkt har jag inte dyslexi. Så läsande blev ytterligare ett sätt att kompensera svårigheterna att höra. Jag älskade böcker redan som barn och var en flitig besökare på biblioteket. Därmed fick jag tidigt ett gott ordförråd, vilket är en tillgång om man ska försöka övertyga andra.

Att vara hörselskadad går hyggligt bra att kombinera med politiska uppdrag, att vara dyslektiker är nog svårare. Till sammanträden i riksdagen, men också i fullmäktige där jag satt en period, är det mycket textat material att ta sig igenom. Och den som försöker sig på att använda ”läsbarhetsindex” på handlingar och kompendier, ger snabbt upp. Så höga tal finns knappt.

Efter några års intressestyrt, men planlöst, läsande på universitetet kom jag in på journalisthögskolan. Visst fanns det för min del begränsningar i yrket; det var svårt - för att inte säga omöjligt - att delta i presskonferenser. Att söka jobb på TV eller radio var inte heller att tänka på. Men att vara skrivande journalist fungerade bra och under 20 år har det blivit såväl böcker som ett antal fyllda pärmar med artiklar och krönikor.

I 40-årsåldern prövade jag hörapparater för första gången. De höjde ljudkvalitén, i synnerhet när det fanns hörslingor, men de kunde bara förstärka, inte ge tillträde till de höga tonerna, till fågelsången, till bokstäver som ”s”, ”p”, ”k” eller ”t”. Jag lärde mig aldrig att helt uppskatta dem.

Nu är jag politiker på heltid och visst har jag makt. Så ytterligare ett svar på frågan, vad ett funktionshinder kan ge, är en möjlighet att göra skillnad.

Vi är många, nära en dryg miljon, människor i Sverige som har hörselproblem. Jag arbetar därför för att Sveriges Television ska texta 100 procent av samtliga program som sänds.

Jag har under några år suttit med i en jury som utnämner årets fulaste kontor. Mitt bidrag har varit att propagera för bra ljudmiljö. Få är hörselskadade från barndomen, men de flesta hör sämre med åren. Tyvärr får funktionalitet alltför ofta ge efter för trendkänslighet.

På teatrarna finns nu möjligheter att erbjuda textade föreställningar. Ibland som applikation i telefonen. Därmed kan döva och hörselskadade kanske för allra första gången få en fullödig teaterupplevelse.

Inom Riksteatern ryms ensemblen Tyst teater, som arbetar med teckenspråk. Jag har sett flera av deras föreställningar, som exempelvis Odysséen, där skådespelare från flera länder, ja flera världsdelar, deltog. Det var en tre timmar lång, magnifik uppsättning. Jag behärskar inte teckenspråk och gick naturligtvis miste om stora delar av handlingen, men efter ett tag tänkte jag inte ens på att jag inte kunde följa dialogen. Jag upptäckte så mycket annat. Vad vill jag ha sagt med detta? Kanske bara att fantasi räcker långt om man vill förstå andra världar. Liksom nyfikenhet på andra konstnärliga uttryck.

Jag ska inte hyckla, klart att jag hade velat ha en perfekt hörsel. Men sannolikt hade jag inte blivit politiker, och därmed heller inte kultur- och idrottsminister, utan min hörselskada.

Så svaret på frågan som utgjorde ramen för diskussionen hos Hörselskadades riksförbund, om vad ett handikapp kan ge, blir:
”Vad sägs om en statsrådspost!”

Lena Adelsohn Liljeroth (född i Stockholm 1955)
Kultur- och idrottsminister


PS: I juni 2011 fick jag ett cochlea-implantat inopererat på vänster öra. Efter 55 år stimuleras hörselceller som aldrig behövt arbeta. Med implantatet är de aktiva hela dagarna och i ärlighetens namn vill jag säga att det inte låter vackert. Det är ett ständigt brus, sus, vinande och borrande i hjärnan.
Vi hör ju inte med öronen utan med hjärnan, signalerna ska tolkas, och min hjärna vet ännu inte hur den ska förhålla sig till alla nya ljud.
Så detta är en fråga om träning och åter träning. Men jag är djupt tacksam för att ha fått denna möjlighet: DS

Foto: Johan Ödmann.