Barndomshörselskadad 1960-

Jag föddes 1960 i Uppsala och blev troligen hörselskadad i samband med födseln pga syrebrist. Att jag är hörselskadad upptäcktes när jag var i 4-5årsåldern och när jag var 7 år fick jag mina första hörapparater. Jag tror det var bra att mina föräldrar fick lära känna mig som person under de första åren och inte som deras hörselskadade dotter. När jag skulle börja skolan hösten 1967 hade jag turen att bo i Linköping där det fanns hörselklass. Det var skönt att gå i skolan tillsammans med andra hörselskadade, i en liten grupp och med en lärare som hade kunskap om våra förutsättningar. På den tiden var det inte aktuellt med teckenspråk för hörselskadade utan det var oral undervisning med tekniska hjälpmedel som gällde.

Pga flytt samt råd från pedagogiska hörselvården till mina föräldrar så fortsatte jag min skolgång som ensam hörselskadad i hörande klasser, det som då kallades integrering. Jag klarade skolarbetet med bra betyg, men fritiden fick jag ägna åt att läsa läxor och att läsa in det jag ev missat på lektionerna. Någon ork att umgås med kompissar och delta i fritidsaktiviteter hade jag inte. Under gymnasietiden var jag helt inställd på att fortsätta utbilda mig till förskollärare. Jag hade alltid fått höra hur duktig jag var, att jag talade så bra och att min hörselskada inte märktes. Nu fick jag plötsligt veta att det inte var sant! 1979 måste jag som hörselskadad söka dispens hos UHÄ om jag ville gå förskollärarutbildningen. Jag fick avslag eftersom alla papper visade att jag är gravt hörselskadad. Nu började jag förstå att omgivningen ljugit för mig! Nu blev det ändå så att jag kunde gå förskollärarutbildningen i Härnösand och sedan även speciallärarutbildningen i Stockholm för att kunna jobba med hörselskadade och döva förskolebarn.

 Under förskollärar- och speciallärarutbildningen började jag se att jag hade unika erfarenheter och kunskaper som var viktiga att föräldrar till hörselskadade och döva barn fick ta del av. Jag var en viktig förebïld både för dem och deras barn. Under speciallärarutbildningen fick jag lära mig om hörsel, om hörselskadade och dövas historia mm. Detta gjorde att jag fick en ökad kunskap om mig själv och förstod saker som jag inte förstått tidigare. Jag fick också lära mig teckenspråk för att kunna använda det i min yrkesutövning. Då märkte jag att tolk och tvåspråkighet var något som vi hörselskadade också har stor nytta av, dvs inte något bara för döva!

Idag är jag snart 52 år och arbetar som förskollärare i en tvåspråkig verksamhet för hörselskadade och döva barn från 1-13 år. Jag kan se att utvecklingen gått framåt men jag ser också att den kunskap och erfarenhet som många hörselskadade och döva har inte tas tillvara. Det har kommit ny teknik, men den räcker inte för att skapa normal hörsel och därför fortsätter jag att kämpa för att alla hörselskadade och döva ska få tillgång till teckenspråk och svenska så att de kan bli tvåspråkiga. Vi är många hörselskadade som talar bra men det betyder inte att vi hör bra och vi är många som önskar att vi fått chansen att bli tvåspråkiga med både teckenspråk och tal redan från början.

/Lotta Nordling

Kommentarer: (1)

  1. Tack för din delning. Vi är årsbarn du och jag och det du skriver får mig att reflektera. Jag har god hörsel men är uppväxt med en mamma som var hörselskadad och utan teckenspråk. Hon ville gärna dölja sitt predikament vilket fick henne att ibland svara som 'goddag yxskaft' vilket fick henne att så småningom tystna, inte ta del. I hennes generation var hörselnedsättning något att skämmas över, jämfördes med och antogs bero på lägre intelligens, hade hon förstått (?). Hörselnedsättning syns ju inte... Men blir märklig om den sökes undanhållas.
    Har själv i vuxen ålder lärt mig en del teckenspråk genom vänner och även om jag är väldigt begränsad i mitt teckenspråk så försöker jag eftersom kommunikationen är mitt primära mål, barrskog den är smidig eller inte! Inte alla döva har tyckt som jag, dock. Men för det mesta funkar det och jag får goda möten med andra människor - det är ändå det viktigaste. Tycker jag.

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?