Borderline- ett frågetecken i livet

Jag fyller 50 i år. På väg mot den senare delen av livet. Men min förtvivlan växer sig allt starkare när jag själv förstår att jag är och nästan alltid varit i "gränslandet" Borderline. De senaste två åren har jag gått i terapi, först hos en psykolog på vårdcentralen och sedan snart ett år I DBT hos öppenpsykiatrin. Men jag känner mig så hjälplös och förvirrad för ingen vill ge mig diagnosen och det skapar ett stort oövervinnerligt kaos i mig. Hela livet har jag vacklat fram och åter utan att någonsin känna trygghet och harmoni. Jag hittar inte hem och allt oftare vill jag inte leva. Jag vill inte dö men jag fattar inte varför jag ska leva? Jag har flyttat och bytt bostad hela 19 gånger på 30 år och det är inte riktigt normalt. I ständig jakt på lyckan.
Jag har blivit så oerhört ensam i livet. Varje dag är en enda lång väntan på kväll då jag får tända mina ljus och krypa upp i soffan under ett täcke tillsammans med min hund som är den enda jag litar på numer.

Jag föddes 1963 av en mor som genast adopterade bort mig. Mina första tre månader tillbringade jag på ett spädbarnshem någonstans i Gästrikland. Ensam i världen. Ensam och ovälkommen. Ett par från ett annat län adopterade mig men tyvärr hade de nog inte en endaste aning om vad det är ett barn behöver genom livet förutom hela, rena kläder, eget rum, ett piano att lära sig spela på, mat i magen, medicin vid sjukdom. Jodå, allt detta och lite till fick jag nog men jag kände mig aldrig någonsin älskad. Orden "jag älskar dig" har aldrig förekommit i min familj. Inte till min bror och inte till mig. Jag hörde aldrig mina mor/farföräldrar använda sådana ord heller. Jag har också svårt att uttala dessa te magiska ord. Men då saknade jag kärlek. Saknade den så till den oerhörda grad att jag sökte vilt efter den redan som tidig tonåring. 14 år gammal blev jag gravid...
Men det blev inget barn den gången. Däremot fick jag min första son när jag var 20 år tillsammans med en man av det destruktiva slaget. Alkoholmissbrukare och ibland kvick med knytnävarna...När sonen var 1 1/2 år stod jag ensam. Jag lämnade fadern eftersom han kränkte mig så djupt. Jag var inte värd marken han stod på.
Vi levde ensamma jag och pojken i nästan 6 år. Mina adoptivföräldrar såg sin chans att kanske reparera kärleken jag aldrig fick och de satte sitt första barnbarn på piedestal. Än idag, när han är vuxen, viker dom sig för honom som sädesfält för vinden.

Strax efter separationen hamnade jag i en relation med en man som hade sambo och barn. Men min kärlek visste inga gränser och under flera år väntade jag och grät, vid ett tillfälle tog jag ett 20-tal lobac med ringde själv ambulans och bad om hjälp. Jag kunde inte släppa taget men åren gick och vid 28 års ålder träffade jag en snäll man och vi gifte oss och fick ännu ett barn. Denna gång en son som senare fick diagnosen Aspbergers syndrom. Inte helt förvånande eftersom maken också visade tydliga autismspektratendenser. Han förstod aldrig min melankoli och mina humörsvängningar. Jag tjafsade om allt möjligt, startade gräl och diskussioner, kände att han inte heller älskade mig. Jag grät otröstligt i ensamheten men blev arg och ilsken när han kom tillbaka hem. Jag var så fruktansvärt olycklig och ingen förstod mig. Så jag började dricka vin i tid och otid. Mitt i veckorna, tidiga eftermiddagar o.s.v och maken blev förstås helt chockad över mitt beteende som dök upp då och då. En lång historia måste bli kort så efter tio år skildes vi och jag stod ensam med båda sönerna. Och sedan dess har jag levt som ensamstående. Idag vågar jag inte söka kärleken längre, inte heller ny vänskap. Jag tror ändå inte det finns någon som vill ha mig.
Och därför växer min förtvivlan. Jag vill ha hjälp ur det här. Jag är begåvad, ordentlig, prydlig, omtänksam, kärleksfull och varm. Men min andra sida är rastlös, argsint, bitter, ledsen och trött.

Jag kan inte behålla ett arbete, det har jag inte gjort sedan 1997. Jag får naturligvis en dålig ekonomi av detta och det har inte gjort det lättare för mig. Försöker utbilda mig, förkovra mig, gå kurser och tar jobb när jag får dem, men jag klarar aldrig att få ett fast arbete, jag förstör hela tiden möjligheterna med min dåliga självkänsla. Jag gjorde också dumheten att flytta 60 mil från familj och vänner för att hjälpa mina barn till bra jobb och skolor, men jag trodde förstås att det skulle bli ett vägskäl för mig också. Att återigen börja om på nytt och hoppas att allt skulle bli bra till slut. Men det går inte. Jag klarar det inte själv. Tårarna droppar ner på tangentbordet i skrivande stund och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Barnen har sina egna liv nu och kvar blev jag, en ensam själ långt hemifrån som inte tycker hon duger något till och som inte klarar att skaffa nya vänner och vänliga relationer. Men jag kan heller inte lämna min älskade son med Aspberger bakom mig för att flytta till hemorten heller, han behöver mig ju.
Men mest av allt vill jag ha en bekräftelse på min borderline. En bekräftelse som jag kan ta med mig så att folk runtom mig förstår varför jag är som jag är.

"Jag vill leva lycklig för att jag är jag, kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag. Jag är här och mitt liv är bara mitt, och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans?" (ur gabriellas sång)