Delat liv

Mitt liv innan sjukdomen skiljer sig mycket mot livet efter. Den stora skiljepunkten var en encefalit (hjärninflammation) 1979/80 med påföljande en sjukskrivning i 1,5 år.

Redan vid 10-års ålder började jag intressera mig för båtar och skärgård. Jag gick med i Solna Sjöscoutkår vilket var starten på en stor del av mitt marina liv vilket innehåller officersersexamen på Sjökrigskolan och senare även sjökaptensexamen bl.a. Jag varvade segling i skärgården på sommaren, Sydamerikafärder med handelsfartyg höst och vinter, samt isbrytartjänst på vintrar. Men när jag skulle ge mig iväg till Västindien per segelbåt en höst insjuknade jag i encefalit. Som en följd av det fyller inte hörseln Sjöfartsverkets krav längre och jag var tvungen att gå iland.

Jag arbetade på rederiets huvudkontor med inköp av maskindelar från hela världen till fartyg över hela världen. Men svenska handelsflottan påbörjade sin minskning redan på 80-talet så i början av 90-talet upphörde mitt rederi. Från att ha seglat på Fjärran Östern, Syd- och Nordamerika, Västindien m.m. krympte det till Finlandstrafik över Östersjön för att till slut försvinna helt.

Under min tid till sjöss ansåg jag inte tillvaron kunde formas som ett vanligt liv; äktenskap, hustru, barn t.ex. men när jag var tvungen att gå iland tog jag till mig det livet och när jag om något år pensionerar mig har jag verkligen prövat på en del.

Mitt liv är verkligen tvådelat. En del med full hörsel och en del med begränsad. Detta innebär två ganska så skiljda leverne. Att leva som hörselskadad efter ha levt 30 år med full hörsel är verklig skillnad. Det är nästan så att jag är lite avundsjuk på de som alltid levt med en hörselskada, det vet inte vad det har gått miste om ! Men min tröst är att min situation kunde ha varit betydligt värre !

Innan anställningen i Stockholms Hamn AB var jag anställd i Samhall ca 10 år. Samhall som idé/verktyg är bra men hantering av de ca 20 000 ”anvisade” till skillnad mot de ”direktanställda” lämnar mycket att önska. Kravet för att bli anvisad är att man är handikappad, mentalt eller fysiskt. Spridningen inom den stora gruppen är enorm men man behandlas som i en homogen klump. Att utnyttja mig med 18 år studier varav 5 på högskolenivå med 2 examina och närmare 40 års yrkeserfarenhet på samma nivå som nyanländ invandrare med knappa språkkunskaper och dålig skolunderbyggnad anser jag vara mycket mycket dåligt utnyttjande av arbetskraft.

Jag tror att synen på Samhalls verksamhet skiljer sig mycket i Sverige. Ute i glesbygden accepteras S mycket bättre än i de stora städerna. I tätorterna ses de ibland som en skattesubventionerad konkurrent. (En motåtgärd är att det privata anställer handikappade med lönesubvention från staten. Detta motverkar segregation och utanförskap)

/ Palle Trobrandt

Foto: Jan H Wennerström