Den första tiden i mitt liv.

Jag och min tvillingsbror föddes på 70-talet. Vid 6 månaders ålder upptäckte mina föräldrar att det inte stämde riktigt med mig. Dom kunde se skillnaden mellan mig och min bror. Brorsan reagerade på ljud medan jag inte gjorde det. Vi hade gemensam sovrum. Min bror reagerade när föräldrarna kom in i sovrummet och vände sig. Jag låg förnöjt helt ovetande om att föräldrarna var på väg in. Så fort dom kom inom mitt synfält log jag och blev glad precis som andra barn, det tog bara lite tid. Föräldrarna började testa mig genom att klappa händer, smälla med olika saker för att se hur jag reagerade. Dom såg ju då att jag inte alls reagerade. Vid ett års ålder gjorde man ett hörseltest och föräldrarna fick då bekräftelse om att jag var döv, eller rättare sagt grav hörselskada. Det var fult att säga döv på den tiden. Dom blev ställda.. Vad betydde det? Dom till och med slog upp ordlexikonet för att få svar på vad hörselskada var för något.

Jag fick hörapparater och andra hjälpmedel som blinkers osv. Mina föräldrar blev tillsagda att prata in i mitt öra, men dom såg snart att det inte fungerade. Jag vred på huvudet av obehag. Dom fick en hemvägsledare som kom hem till dom och "jobbade" med mig. Men det fungerade inte. Jag gillade inte henne och gömde mig varje gång hon kom.

Mina föräldrar fick ingen bra och tydlig information om dövhet och teckenspråk osv, så det var svårt för dom att veta hur dom skulle göra. Dom gjorde det dom trodde var rätt. Jag fick jobba med talträning hemma.

Då kom det en teckenspråkskurs för föräldrar. Sånt fanns inte tidigare då det var talträning som gällde för döva barn. Mina föräldrar anmälde sig direkt och började lära sig teckenspråk. Då kunde dom börja kommunicera med mig, men dom kände att dom inte räckte till. Dom ville att jag skulle komma i gång språkligt. Dom höll ju på att lära sig. Dom ringde då till hörselvårdskonsulenten och ville få mig in på lekskolan för döva och hörselskadade barn som det hette då. Men han sa nej för att jag var för liten. Man ska ha fyllt 4 år för att börja på lekskolan och jag var bara 2 år. Dom tyckte det inte var klokt att vänta till 4 år. Dom tjatade på konsulenten utan resultatet. Till slut ringde pappa till lekskolan som låg i Haga i Göteborg och pratade med personalen där. För dom var det självklart att jag skulle få komma och börja hos dom. Jag fick i början gå 1-2 dagar i vecka som sedan ökades successivt. Jag var yngst i gruppen när jag var 2 år. Övriga barnen var ju i 4-6 årsålder. Så småningom kom det flera barn i min ålder. Det fungerade jättebra och jag stortrivdes.

På lekskolan fick jag också talträning. Jag fick lära mig att blåsa på en fjäder för att träna upp munmotoriken. Det tog lång tid innan jag kunde blåsa. Så fick jag lära mig att pussla ihop ord och bild och kunde detta utantill vid 3-årsålder. Om det gav nytta till mina nuvarande svenskkunskaper vet jag inte riktigt. Det är ju lätt att banka in ord i huvudet, men att kunna använda dom i rätt sammanhang är ju en annan sak.

Hemma använde mina föräldrar teckenspråk som kommunikationsspråk med mig, medan talträningen pågick på förskolan och skolan.

Vid 7-årsålder var det ju dags att börja skolan. Jag började på dövskolan, Vänerskolan, i Vänersborg. Jag fick bo på Storstugan, ett elevhem tillsammans med andra elever. En slags internatskola för döva och hörselskadade barn. Det var svårt speciellt i början då jag längtade efter mina föräldrar. Min mamma stannade kvar på skolan den första veckan. Hon kunde höra alla barn gråta p.g.a. längtan efter sina föräldrar den första natten. Ett starkt minne.

Jag minns att det var jobbigt att duscha tillsammans med andra barn. Vi var ju många barn. Vi duschade varje torsdag, dagen innan vi åkte hem för helgen. Vårdarna tvättade oss i håret i löpande band. Jag ville kunna duscha eller bada själv i lugn och ro medan mamma hjälpte mig med hårtvättningen.

Vårdarna på elevhemmet var stränga och gav oss straff som att lägga oss kl.18 om vi busade och gjorde dumma saker. Sen fanns det några ödmjukare vårdare som var mer måna om oss. Jag hade några favoritvårdare som jag sökte kontakt och fick trygghet från.

På skolan hade vi tallärare som var så sträng. Jag var rädd för honom. Han var lång och håret var mittbenat och våtkammat. Han hade äckliga långa fingrar och fiskögon. Han var alltid klädd i strikt svart kostym. Ja han var kallsinnig. Jag minns en gång när några av mina klasskamrater inte ville gå med honom till talträningen. Han blev störtförbannad och skakade dom bryskt så barnen grät. Han tog mig i stället och jag var livrädd så jag följde med utan prostester.

Under hans tallektioner fick jag stå på pallen med ryggen mot väggen och på så sättet hade jag inga chanser att smitta undan. Han satt på en stol mittemot. På tavlan bredvid fanns det olika bilder med bokstäver på som T, K, M osv. Han använde en spatel som läkare brukar ha när dom undersöker i halsen. Talläraren använde alltså spateln och petade i min mun för att i sina försök lära mig hur jag skulle använda tungan på rätt plats.

Jag fick kväljningar och höll på att spy. Det var jättejobbigt. Jag lärde mig inget..

Jag gick och bodde på Vänerskolan ett år innan jag flyttade till Guldhedsskolan i Göteborg så jag kunde bo hemma.






Kommentarer: (2)

  1. Sorgligt med denna undervisning trots att du är född på 70-talet. Hur har du det nu?
  2. Bra att du vill berätta din historia så att alla kan få veta hur illa ställt det kan vara i vårt sk upplysta land. Hoppas verkligen att dessa hemska metoder är historia nu

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?