Den sjätte november 2012 – Ultraljud

Den sjätte november kommer alltid att vara ett särskilt datum för mig och min man eftersom det den dagen gjordes en undersökning med ultraljud av vårt första barn. Det har varit långt ifrån en självklarhet för mig att skaffa barn med min sjukdom epilepsi. Det har funnits en oro över att min epilepsi ska bli värre och att jag ska få svårigheter att sköta mitt barn vilket gjort att valet att skaffa barn har känts extra ansvarstungt. Jag har avundats de medmänniskor som kunnat göra valet av ren längtan och som kunnat rama in graviditeten med tankar som ”det löser sig med allt”.

När jag träffade min man väcktes emellertid en stark längtan efter barn. Vi skulle ju vara två om omsorgen om barnet och jag kände att min man skulle bli en sådan fantastisk pappa att det vore ett rent slöseri att inte försöka bli gravid. Min längtan och tro på att det skulle fungera fick mer kraft ju fler månader som gick innan graviditetstestet lämnade ett positivt besked. Kanske var det naturens sätt att skaffa mig en längtan starkare än mina negativa tankar.

Så blev jag äntligen gravid. Lycka! Jag ringde Södra BB som jag hört ska vara fantastiska med sin personalkontinuitet, miljö och ambitioner. Jag fick till svar av barnmorskan i telefonen att jag inte var välkommen dit för att de där kräver att modern är fullt frisk. Jag hade varit beredd på det svaret men kände en trötthet i vetskapen om att graviditeten kommer att innebära ytterligare begränsningar och anpassningar till min sjukdom. Idag har jag och min man fått kontakt med en barnmorska och en läkare på mödravården som ser till att jag får tillgång till den hjälp jag behöver under graviditeten. Jag uppskattar särskilt att de inte problematiserar i onödan samtidigt som de lyssnar och bemöter min oro utan att förringa den.

Klockan åtta på morgonen den sjätte november var det så dags för ultraljud och på skärmen visade sig en pigg bebis. Jag låg där på britsen och ansträngde mig för att ligga stilla så att bebisen inte skulle försvinna ut ur bild. Allt såg bra ut. Fantastiskt! Den dagen släppte många spänningar. Trötta och glada vandrade vi efteråt planlöst omkring på stan. Sedan ringde jag och väckte min mor som lika trött och glad tog emot oss hemma hos sig med kaffe och kramar. Efter vår glädjestund tillsammans var det meningen att arbetsdagen skulle ta form men det var svårt att samla tankarna.

Dagen avrundades med en underbar middag med nära och kära där jag fick tillfälle att utbyta funderingar och erfarenheter med en annan gravid kvinna. Hon har inte epilepsi och kommer inte att möta exakt de utmaningar som jag kommer att göra. Däremot har hon ingen bostad och möter därmed andra utmaningar under sin graviditet. Det borde kunna lösa sig för oss båda i ett samhälle där det finns både neurologer och bostäder. Dagen slutade med att jag och min man låg hemma i sängen och tittade på fotot av den lilla varelsen som vi skapat tillsammans och då tänkte jag faktiskt att ”det löser sig med allt”.