Dramatisk omställning

I livet utan några funktionshinder planerar man mycket och detaljerat inför den kommande pensioneringen. Ett liv som pedagog inom vuxenutbildningen under närmare 40 år, kombinerades från mitten av 1980-talet med egen företagsverksamhet i form av butiksverksamhet, snickeri och utbildning av föreningsstyrelser av alla de slag. Livet kändes tryggt och skönt och planeringen inför penisoneringen såg ut som följer.

Avveckla anställnigen som lärare och arbeta hemma i Sverige halvtid med företaget och den andra halvan skulle tillbringas på något skönt och varmt ställe söderut. Planeringen innebar bl.a att det investerades i en lägenhet med palmer utanför fönstret. En härlig vinterbostad. Så kom pensioneringen. Vi flyttade till en mindre bostad och förberedde oss för det ljuva pensionärslivet.

Så kom omställningen och den blev minst sagt dramatisk. Efter att ha köpt nya glasögon började lodräta linjer bli krokiga. Åter till optikern och ifrågasatte mer eller mindre hans kompetens. Efter ny undersökning blev det snabbremiss till ögonkliniken på lasarettet. Kontrastfotografering. Flera laserbehandlingar, sprutor i ögonen, men inget hjälpte. 3 veckor efter remissen förklarades jag gravt synskadad. Jag hade fått en ”Makkula degeneration”, enkelt uttrycke, blödningar i ögonen som förstört gula fläcken på båda ögonen.

Synen hade sjunkit från 100% till 1% på den korta tiden. Man kan lugnt kalla detta för en omställning och förändring av levnadsvillkoren. Vad göra? Lägenheten i värmen såldes. Företaget fick paniksäljas till skampris. Slut på bilkörning, ökat beroende av andra, ansökan om färdtjänst, kontakt med syncentralen för att få hjälpmedel. Synkonsulenten var en fantastisk person. Kunnig och förstående. Gav tips och råd som jag inte ens själv hade tänkt på. Allt förändrades i ett trollslag. Vad var att göra? Inte deppa, kolla upp vad kan jag göra? Allt kan ju inte vara kört? Nej det var det inte!

Av en tillfällighet fick jag nys om ett företag som var till salu. Jag hade tidigare haft det företaget som leverantör till min butik. Köpet av företaget inkluderade också en del ensamrätter och copyright. Jag fick också ta över kundregistret. Nu startade en ny intensiv period med helt ny verksamhetsinriktning. Jag hade tidigare en viss erfarenhet av försäljning, men det hade varit som detaljist, inte som grossist, vilket nu var fallet. Jag fortsatte också med den pedagogiska verksamheten inom föreningslivet och reste över hela landet.

Idag 6 år efter synsänkningen tycker jag livet flyter fram fint. Fortfarande känns det tungt att vara så beroende av andra för det dagliga livet. Förr hoppade jag t.ex in i bilen och körde iväg för att uträtta olika ärenden. Nu måste jag lita på att någon vill köra mig, eller att kosta på och vänta på färdtjänsttaxi. Företaget går hyfsat men ger framförallt möjlighet till en meningsfull aktivitet. Det går att sköta på telefon och genom avtal med befraktare är logistiken inga problem. Den sociala aktiviteten har t.o.m ökat genom föreningsengagemang som resulterat i styrelseuppdrag inom SRF, HSO och KHR. Tiden fylls mer än väl också med informatörsuppdrag för föreningarna. Synskadan har inte förändrats men kan om oturen, mot förmodan, är framme helt försvinna. Det är inget jag grubblar över utan får ta ställning till om situationen skulle uppstår. Företeelser som tidigare varit självklara och ibland triviala, visar sig plötsligt vara väsentliga för en värdefull livskvalité. En lärdom jag fått och som jag skulle vilja passa till andra:

- Tyck inte synd om dig själv, det gör andra åt dig.
- Det finns de som har det mycket värre
- Ta vara på möjligheterna och inte bara se hindren.

/Jan Wigdell