En folkhemsk synskada

Jag föddes 1949 i en socken på landet. Miljön bestod av arbtare, hantverkare och småbrukare. Min synskada upptäcktes ganska tidigt, och troligen berodde den på en förlossningsskada. Ögonmuskulatur och näthinna utvecklades inte som de skulle; det kan vara så att synnerven blivit ihopklämd – och synnerver går inte ut igen som trädgårdsslangar gör.
Min mamma har berättat hur hon med tändsticka efter tändsticka försökte få mig att följa lågan med blicken. Snart var tändsticksasken slut. En sjuksköterska var grym och sa: Förstår du inte att pojken är blind? Men mamma visste ju att jag inte var blind, att jag bara såg ganska dåligt. Eftersom en sån här ögonskada på 50-talet sågs som en hjärnskada – ögonen är ju rent anatomiskt en del av hjärnan – trodde man att jag också var svagt begåvad. Förslag fanns att jag skulle sättas i särskola. Mamma sa nej. I sitt stilla sinne bestämde hon sig för att jag skulle ta studenten.
På senare år har jag börjat fundera över vad som kan stå om mig i protokoll och journaler från den där tiden. Det vore intressant att veta, och jag skulle gärna samarbeta med någon jourmalist som kunde sitta i arkiven och läsa obehindrat i de där papperen. Till historien hör att den starke mannen i den kommun jag växte upp i var centerpartist av den sorten som dolde en övervintrad fascist från krigsåren. Han var präst och bästa vän med den ”socialkärring” som troligen skötte mitt ärende. Slog deras värderingar igenom när de behandlade mitt fall? Också en ögonläkare talade om för mig att jag knappast skulle kunna vänta mig något annat än ett enklare arbete när jag blev vuxen. Borstbindare sa han väl inte (det var väl redan då ett yrke som knappt fanns, annars var det klassiskt lindgöra), men andemeningen var densamma.
Samtidigt växte folkhemmet fram. Alla skulle få chansen. Vård och skola byggdes ut. Jag gick ännu i den gamla folkskolan och realskolan men hamnade sedan i det ”nya gymnasiet” 1967. Jag fick hjälp. När jag var sådär 12 år fick jag en utbildning i maskinskrivning som sköttes av en av lärarna i skolan. Tangentbordet sitter fortfarande i huvudet, jag behöver aldrig titta. Jag fick en höj- och sänkbar bänk och en egen skrivbordslampa. Inga sådana specialarrangemang förekomm dock vad jag minns i realskola och gymnaium. Men jag fick ostraffat smita från gymnastiktimmarna. Eftersom jag hade lätt för att lära och troligen också var en ganska trevlig skolpojke möttes jag av välvilja på de flesta håll. Upp i gymnasiet behövde jag knappt befatta mig med skolarbetet – jag fick mina höga betyg ändå – och kunde ägna mycket tid åt läsning och umgänge med kompisar. Jag kommer ihåg att jag och en annan högbetygsklasskompis faktiskt sa till vår klassföreståndare i sista ring att vi inte behövde de där betygen. Båda skulle vi bege oss till universitetskurser där intagningen än så länge var fri.
Sista året i gymnasiet skickades jag till Stockholm för något slags anlagstest på RA-rådet vid Stureplan. Vad de kom fram till minns jag inte, och det skulle inte haft någon större betydelse för vad jag beslutade mig för att ägna mig åt. Jag skulle läsa filosofi och litteraturvetenskap på universitetet. Jag bodde först i Stockholm halvtannat år och flyttade senare till Uppsala där jag fortfarande finns kvar. Jag måtte ha föregåtts av ett rykte om begåvning eftersom jag knappt behövde anstränga mig på litteraturvetenskapen heller. I bakgrunden fanns min farbror som börjat sin klassresa redan på 30-talet och då var välkänd Uppsalaprofessor i ett humanistiskt ämne – dock inte mitt eget.
Då och då hade jag kontakt med Syncentralen. Redan som ung fick jag starka glasöogn och små kikare – som jag sällan använde. Bästa vännen – från tolvårsåldern kanske - blev en halvklotsformad läslupp som fortfarande (uppgraderad) är min bäste vän tillsammans med ett par mycket starka läsglasögon och en läslampa med starkt ljus. I 40-årsåldern började saker och till bli ganska tröttsamma – jag var då sedan länge verksam som frilansjournalist – och jag tog kontakt igen. Jag fick en halv sjukpensionering efter en oändlig handläggsningstid som sånär kostat mig mitt bostadslån – jag begrep inte Försäkringskassans tal om ”blanaser”. Jag har lärt mig byråkratspråk bättre sen dess. Det blev en rejäl utredning i Arbetsförmedlingens regi samt en datorutbildning (med betalda maskiner). Några år senare inlemmades jag i ett mer modernt datorsamhälle på ytterligare en kurs. Båda gångerna var jag den ende eleven. På den första datorkursen var min lärare en äldre kvinna – hon hade börjat som skrivmaskinslärare - som också hade en synskada. Hon satte sig i respekt hos kaxiga datakillar genom att kunna mera än de och själv ägna sig att rent tekniska saker som att byta kretskort. Datorerna och senare nätet har för mig och för oändligt många andra handikappade blivit en nödvändighet. Tillverkarna tänker sällan på användarvänlighet, men det finns tillräckligt många idealister och nischade företag för att rätta till krånglet – lite för sent ibland, men det lyckas nästan alltid.
Idag är väl min synskärpa knappt mätbar, men jag har bestämt mig för att definiera mig som en seende och inte som en blind. Med viss tillförsikt – och förutsatt att välfärdssektorn inte dräneras på kunskap och pengar – ser jag fram emot ett liv som pensionär. Men jag ska pensionera mig så sent systemet tillåter.