Ett bra liv trots flera nitlotter

Min historia med sjukdommar började redan på 80 talet. Jag gick upp i vikt, fick oregelbunden mens och skäggväxt. Efter många olika läkarbesök kom jag till slut till en läkare på Akademiska sjukhuset och fick ett namn på problemet, Polycystiska ovariesyndrom. Inget man dör av men jag fick nog vara beredd på att inte få bli mamma. NITLOTT nr 1

Samtidigt började jag få ont i hela kroppen, jag gick upp i vikt, värken ökade. Jag blev inte trodd till att börja med men till slut fick jag ytterligare ett namn, Fibromyalgi. NITLOTT nr 2

Nu hade jag träffat min blivande man, VINSTLOTT nr 1. Jag skulle även få hjälp med min vikt med hjälp av en Gastrit By Pass operation och den blev av i december 1996. dags för VINSTLOTT nr 2. Jag har tack vare den operationen gått ner 45 kilo.

Nu kom undret in i mitt liv, jag var gravid. i juli 1998 födde jag en dotter Linnea. Min största VINSTLOTT nr 3. Under tiden jag väntade Linnea började mina ben krångla. Det hade de gjort tidigare också, men jag hade ju Fibro. När Linnea var född insåg jag att något var fel. Dags igen för läkarbesök och undersökningar och nu kom det ett nytt namn, Primärprogressiv MS. NITLOTT nr 3. Jag kom aldrig tillbaka arbetslivet.

Jag funderade på hur mitt liv skulle bli framöver. Valet var forsätta leva eller fortsätta existera. För mig var valet enkelt, jag valde att fortsätta leva. Jag började engagera mig först i NHR och sen blev det mer och mer. Idag är jag ordförande i NHR Enköping Håbo, ordförande i HSO Enköping, vice ordförande i kommunala handikapprådet och adjungerad sekreterare åt SRF som jag även leder flera studiecirklar VINSTLOTT nr 4.

Min MS blir sakta sämre. Jag fick lov att få en stomi, vilket var skönt för då fick jag tillbaka kontrollen. Jag får mer och mer problem med leder och värk. Ytterligare ett namn, Sjögrens syndrom, NITLOTT Nr 4. Jag började få problem med våldsamma diarréattacker och nu kom den sista NITLOTTEN nr 5, Collagen colit.

Idag lever jag ett jättebra liv. Jag struntar i det jag inte kan längre, det är ju fortfarande mycket mer jag trots allt fortfarande kan göra. Jag har en man som stöttar mig i alla lägen, jag har en dotter som är min stolthet. Jag har alla vänner inom handikapprörelsen där jag känner att jag gör nytta. jag har många vänner utanför handikapprörelsen också. Jag har mina 4 katter att gosa med och jag har min handikappridning på lördagarna, jag som aldrig hade suttit på en häst innan jag blev sjuk!

Jag hade inte räknat med att försvinna från arbetslivet när jag var 34 år men jag vet att jag idag lever ett liv jag är fullständigt nöjd med. Jag går med rollator inne i min lägenhet. Ska jag ut tar jag mina stödhjul till hjälp, rullstolen eller elscoutern.

Tack occh lov att jag lever i Sverige där jag får stöd från samhället med sjukpension, sjukvård, medicin och de hjälpmedell jag behöver för att fortsätta leva och inte bara existera.

/Katarina Lindberg