Ett cafébesök, en konsthall och en varukorg

Den lördag i början av mars som jag vill berätta om innehöll sådant som för bara några år sedan var omöjligt för mig, men som ännu längre tillbaka förekom flitigt i mitt liv eftersom det var andra tider. Det handlar om ett cafébesök, ett konsthallsbesök och till viss del kampen om en varukorg.

Jag är född 1968, två år efter att Sverige fick de första bestämmelserna om tillgängligt byggande och sex år efter att det blev skolplikt för sådana som jag, barn med nedsatt rörelseförmåga. Under min skol- och ungdomstid var det för mig oerhört viktigt att vara som alla andra och det var också det jag upplevde att omvärlden såg mig som, en som alla andra. Mina föräldrar ställde krav och hade förväntningar och jag fick lära mig att själv ta makten över mitt liv. Jag fick höra att jag kunde bli och göra vad jag ville, att jag inte skulle låta rullstolen eller någon annan sätta gränser. Samtidigt, skolorna jag gick på var inte fullt ut tillgängliga och användbara så för min elevassistent blev det mycket dragande och bärande upp och ned i trappor när det var dags för teckning, slöjd, musik och andra ämnen vars salar ofta låg i otillgängliga flygelbyggnader. Det var naturligtvis bökigt och jag minns frihetskänslan de gånger det fungerade utan detta kånkande, samtidigt var det inget konstigt, det var så det var. På samma sätt fortsatte det när jag och mina kompisar började gå ut, gå på bio och söka sommarjobb. Det var sidoingångar, kökshissar och vakter som bar som gällde.

Någon gång i tjugoårsåldern började jag bli verkligt medveten om att omvärldens ageranden, "samhällets" inte stämde överens med det jag lärt mig hemifrån om att alla människor är lika mycket värda. För om det var så, varför kunde då inte jag åka med spårvagnen så som mina kompisar och varför kunde jag inte gå påbyggnadsutbildningen i textilkunskap på min egen hemort textilstaden Norrköping utan var tvungen att flytta iväg till Stockholm? Jag började protestera. Jag skrev insändare. Jag skrev brev. Och, jag fortsatte att gå omvägar och använda bakdörrar.

Så hamnade jag för tio år sedan, efter att ha jobbat som kanslist, pluggat på universitetet, sytt kläder på beställning, frilansat som skribent, jobbat som redaktör och spelat teater, på DHR för att jobba med tillgänglighet. Jag fick lära mig att det jag aldrig sett i verkligheten och som jag ändå hävdat måste vara det rätta faktiskt fanns lagstadgat, sedan decennier tillbaka redan då. Jag fick lära mig om den hundraåriga kampen för att räknas med och om den alltjämt aktuella frågan att bestämmelser som finns ska efterlevas. Jag fick insikt om att de politiska besluten fanns men att orden inte lett till handling.

Det här innebar nästa uppvaknande för mig. Jag kom genom ökad kunskap och ideologiska diskussioner fram till att min sanning är att jag inte kan ändra på någon annan, den enda jag kan bestämma över är mig själv. Jag kom fram till att min sanning är att jag kan inte ställa krav på min omgivning om jag samtidigt genom tyst samtycke godkänner något jag anser är fel. Sedan flera år tillbaka handlar jag inte i butiker där jag inte kan komma till alla delar och våningsplan, jag äter inte på restauranger där jag behöver hjälp uppför ett trappsteg för att komma in och jag besöker inte utställningar där jag visas in genom lagret. Jag försöker i alla fall leva som jag lär så långt det är möjligt, även om det blir fel ibland. Jag gör det för att jag inte kan göra på något annat sätt. Jag gör det för att jag drömmer om och tror på ett samhällsbyggande som faktiskt utgår ifrån oss människor och från att vi är olika.

Den aktuella lördagen i mars inledde jag med ett besök på Thélins anrika konditori på Kungsholmen. Ett konditori som under flera år, från att jag blev medveten, stod på min svarta lista på grund av trappsteget in - ett enkelt avhjälpt hinder som sedan tillägget i plan- och bygglagen 2001 skall åtgärdas. Sedan något år tillbaka, i samband med en uppfräschning och nyinredning av lokalerna, är nu trappsteget borttaget och jag är en flitig kund. Jag är där så ofta att jag skämtsamt brukar säga att jag, tillsammans med de vänner jag släpat med mig, nog själv bekostat borttagandet av nivåskillnaden. Dagen fortsatte med ett besök på Liljevalchs konsthall på Djurgården. En underbar byggnad från vilken mitt mest känslosamma minne är den kväll i slutet av 1990-talet då lokalerna uppläts för teaterföreställning i Ellen Bergmans regi, med teatergruppen Teater med stol där jag ingick i ensemblen. Då var det ingång genom låst dörr på baksidan och lotsning via lagret som gällde för oss, som inte kunde använda trapporna till entrén. Vid besöket för några veckor sedan kunde jag ta mig in via samma entré som övriga besökare efter att Liljevalchs konsthall, som en del av Design för alla-projektet Värdig entré, byggts om och nu välkomnar via trappa, ramp eller hiss - tre alternativ som alla leder fram till samma ingång. Underbar känsla som ger mersmak! Mer sånt, fler värdiga entréer och likvärdig behandling!

På vägen hem blev det ett stopp på Ica och där var jag för andra gången samma vecka med om något mycket märkligt. Jag fann mig själv i plötslig dragkamp om MIN varukorg. Ja, det är sant. Jag handlade i godan ro och en vilt främmande person sliter plötsligt åt sig de varor jag plockat på mig för att, ja jag vet inte vad, ta dem till kassan? Naturligtvis handlade det om någon slags, missriktad, välvilja. Jag höll emot och slet tillbaka och upprepade bestämt ett antal gånger, - nej tack, jag klarar mig själv!

Naturligtvis har det hänt en hel del sedan jag växte upp. I vissa delar går det framåt, men samtidigt går det alltför långsamt och i vissa fall till och med bakåt. Jag är glad att jag under min uppväxt gjorde allt jag gjorde och inte valde bort erfarenheter och upplevelser på grund av otillgänglighet. Jag är samtidigt fast förankrad i mitt nuvarande agerande utifrån insikter jag fått men också utifrån var vi borde befinna oss i utvecklingen om man jämför med omvärlden och om man utgår från bestämmelser och politiskt satta mål. Det är möjligt att jag i framtiden kommer lätta på min dogmatiska inställning, att jag återigen kommer använda lokaler och miljöer som är svåra att göra fullt ut tillgängliga och användbara. Men jag tror att då kommer dessa miljöer vara i minoritet och att se som undantag. Jag tror att då kommer det vara självklart att tänka Design för alla genom hela processen, att följa bestämmelser utifrån insikten om att det är en demokratisk rättighet att kunna delta i samhället och utifrån att det är vansinne att inte göra rätt och hållbart från början. Då kommer personer med funktionsnedsättning vara en så vanlig syn i vimlet att ingen skulle komma på tanken att rusa fram till den rullstolsanvändande medkunden på Ica för att slita till sig dennes kundkorg, för vem gör så från en vilt främmande medmänniska?

/ Maria Johansson