Fortsättning på "Mitt liv" Anhöriga.

Redan som barn har jag känt mig annorlunda. Jag kände att ingen i familjen förstod mig.
När min syster föddes var jag 10-år och tyckte det var roligt med en lillasyster. Att få leka och ta hand om henne.

Men jag tyckte att hon var envis och alltid fick sin vilja genom. Var jag tex på toa, stod hon utanför och skrek att hon måste in. Jag sa att hon skulle använda den andra toan i stället, eftersom vi hade två. Nej, jag fick inget medhåll av familjen.

Jag kunde inte koncentrera mig på tv-programmen när hon pratade. Jag sa ifrån. Ingen respons från mina föräldrar då heller.
Jag var till slut så irriterad och arg på henne, men skällde aldrig på henne. Jag sa ibland något spydigt och hon detsamma tillbaka. Jag samlade mycket bitterhet och ilska på mig.

Min bror och jag var inte mycket bättre, men på ett annat sätt. Vi pratade knappast alls med varandra. Antagligen för att han och min kusin höll på retas med mig och jag hade lust spränga dem i luften. Jag blev så arg att jag slängde saker efter honom, eller sprang efter och fick jag tag i honom slog jag han. Ingen sa något. 

Stämningen hemma var tyst och spänd. Dem gånger min mamma var glad var när hennes äldre bror kom på besök. Jag tyckte att hon fjäskade och gjorde allt för det skulle verka så bra, så bra. Jag tyckte hon var löjlig, men blev samtidigt irriterad. Jag hade börjat på Samhall då de hade sömnadsavdelning. Jag fick inte tala om det för honom eller någon annan i släkten. Jag kände hur skammen sköljde över mig.

Kommer ihåg en gång när jag kom hem från skolan och hade matteläxa att göra. Pappa räknade ut talen till mig och när jag kom till skolan frågade fröken hur jag hade räknat ut det. Kände mig väldigt skamsen och dum. En annan gång då hade jag fyllt 18-år och skulle övningsköra med pappa. Efter första bilturen sa pappa att han ville inte fortsätta eftersom jag inte hade någon talang.

Jag kände det inte fanns inte tid för mig i familjen. En gång bröt jag ihop hemma och storgrät över min situation. Mamma bara fräste att jag skulle gå in på mitt rum. Från den dagen bestämde jag mig för att ingen skulle få se på mig hur jag mådde.

Aldrig togs det hänsyn till att jag behövde lugn och ro för att somna på kvällarna. Min bror hade kommit upp i tonåren och hade kompisar hemma. De satt uppe länge. Jag har så länge jag kan minnas behövt lugn och ro för att somna och det hjälpte inte säga till dem heller.

Min släkting bodde en bit från oss. Jag cyklade dit och bodde där på helgerna och ibland mitt i veckan. Hon och jag hade alltid haft nära kontakt. Hon lyssnade när jag ville berätta något och vi hade samma humor. Hennes barn blev som syskon för mig. Vi spelade spel, skrattade och hade roligt.

När min släkting fick en ny familj flyttade hon ca 1 mil därifrån och det blev för långt för mig att cykla. Det löste sig så att pappa körde mig dit på fredags kvällarna och hämtade mig på söndagen. Den nya familjen var bra men det fanns en person där som gjorde närmanden mot mig. Jag umgås inte med dem idag.

Jag gör ett hopp i historien fram till 2011 då jag fick min diagnos lindrig utvecklingsstörning. Hur blev relationen mellan anhöriga och mig?

Mamma och min syster är dem som stöttar mig mest. Mamma har följt med på möten och blivit mer tydlig vad hon menar när hon pratar med mig. Min syster har fått förståelse varför jag kan fråga samma sak flera gånger. Att jag inte tar in all information på en gång.

Min bror har inte märk något och säger att det syns om man har utvecklingsstörning, vilket jag också har trott. Han har också svårt förstå att jag inte är med på födelsedagskalas längre. Förklarat att det blir för mycket intryck samtidigt och jag blir stressad.

Jag har också berättat för dem att jag känner mig mindervärdig och utanför i min egen familj. De blev väldigt förvånade.

Så jag kan väl säga att det är ungefär som innan jag fick diagnosen, men att några har velat få mer kunskap om vilka hinder jag har.


Fotot har själv tagit.