Fortsättning på "Mitt liv" Arbetslivet.

Kampen i arbetslivet och försäkringskassan har varit tuff och svår.

Jag tror att jag var 16 eller 17 år när jag genom kommunen började på något som hette Lokala Planerings Rådet. Vi var ca 20 stycken i min ålder. Vi skulle lära oss hur man söker jobb bl.a. Kommer inte ihåg mycket mer av det. Antar att det inte gav så mycket. Fick höra att vi som riskerar hamna utanför samhället är där.

Kommer i håg min första praktik på ett daghem. Tyckte det var roligt och personalen tyckte jag hade god hand om barn och att jag skulle utbilda mig till barnskötare. Blev förvirrad och undrade för mig själv, varför jag skulle det. De tyckte ju redan att det gick bra.

Efter mycket nötande, stötande och bearbetande, sökte jag till slut in på en barnskötarelinje och kom in. Hade svårt med ämnen och kompisar och slutade innan terminens slut.

När jag var 19 eller 20 år frågade en kompis mig, om jag ville jobba med livsmedel. Hon hade börjat på en livsmedelsindustri och paketerade kyckling. Jag svarade ja. Jag jobbade där ca 1 och halvt år. Det var kallt, stressigt och tungt. Klarade till slut inte av det och sade upp mig. Jag anmälde mig till A-kassan och fick börja stämpla. Arbetsförmedlingen tyckte att i och med min dåliga rygg, skulle jag börja på Samhall. Där fanns fler med funktionsnedsättningar, sade arbetsförmedlaren.
Jag började där på en syavdelning, men sydde mest fel. De provade om det kunde gå bättre om jag stod och avsynade, alltså kolla om de andra hade gjort rätt, innan kläderna paketerades. Det var snickarekläder som syddes där.

Där var ingen vidare kamratanda och trivdes inte där. En dag kom chefen och berättade att det fanns en praktikplats i ett litet företag, om jag var intresserad. Det var jag. Ett familjeföretag som sålde bl.a. arbetskläder och rengöringsmedel till bilar. Jag skulle packa upp varor som kom och sätta dem i hyllor respektive klädställning. Även prismärkning ingick.

Det var svårt komma in i familjeföretaget på olika sätt. Det var stressande och deras privatliv liksom färgade arbetsklimatet.

Praktiken tog slut och Samhall ville att jag skulle komma tillbaka, men jag vägrade.
Jag sade upp mig, eftersom jag såg inget annat alternativ. Ordförande i fackföreningen häpnade, eftersom jag sade upp mig. Samhall fungerar ju inte så. Arbetar man där, så blir man kvar där för alltid, eller så får ett fåtal ett annat arbete.

Jag fick börja stämpla igen. Var arbetslös ganska länge. År 1992 sökte jag en städtjänst på ett lasarett och fick den. Det var en schemalagd tjänst på kirurgiavdelning 60% Trivdes ganska bra, men ville helst ha 100%. Det annonserades en sådan tjänst på ett sjukhem och jag sökte den. Turen var med mig och fick börja där. Det var ingen fast tjänst, men jag hoppades att få bli kvar. Drygt 1 år senare fick jag sluta, eftersom en annan hade fått tjänsten. Ett hårt slag eftersom det var en plats jag verkligen kände mig hemma på.

Det erbjöds en tjänst på 50% på operationavdelning och eftermiddagar. Vilken omställning!
Jag klarade mig inte ekonomiskt och ansökte om A-kassa ersättning resterande tid och det beviljades tack och lov.

Jag hade redan ont i ryggen, men jag bet ihop.
Måste ju stå på egna ben, tänkte jag.

Innan 1 år hade gått blev jag flyttad igen. Det blev pooltjänst på 100%. Denna gången på psykiatriavdelning. Blev ganska chockad av miljöombytet. Trivdes inget vidare. Jag var på så många olika avdelningar där och blev till slut helt förvirrad om vilken avdelning jag hade städat på eller inte.

Bland städerskornas fikarum hade man bestämda platser att sitta på och stämningen blev allt annat än rolig om man satte sig på en annans plats.

En del av städerskorna körde en kombimaskin på stora golvytor. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen när den kördes. Den som satt på maskinen bara "måsade" på. Jag drömde på natten att jag blev jagad av en sådan i skogen. Usch så hemskt!

På en avdelning var där en städerska som skulle gå i pension och enligt städchefen skulle jag få bli kvar där.
Jag blev hoppfull och glad. Tänk att äntligen få städa på en och samma avdelning.

När det så väl närmade sig, fick jag veta av städchefen, att det blir inte som sagts från början. Allt rasade för mig.

Blev placerad kortare och längre tid på olika avdelningar. Började en tjänst på 80% en infektionsavdelning. Mycket tungt och stressigt. Då rakt ingen trevlig personal heller. Dem hälsade knappast på mig. Trivdes inte alls! Städerskan som var där innan mig var effektiv och snabb. En smittstädning för henne tog 20-30 minuter, men för mig 45-60 min. Personalen stampade trettioett och gnällde.

Så efter en tid där blev jag flyttad ingen. Denna gången till en byggnad en bra bit från lasarettet. Fast först på morgonen men 7.00-9.00 skulle jag städa en vårdcentral. Personalen berömde mig för jag städade noggrant. Blev glad för det.

Därefter skulle jag gå eller cykla till ett annat ställe och städa. Tog 10 minuter på cykel att förflytta mig. Det stället var ett studentboende för högskoleelever. Smutsigare och tyngre städning hade jag inte varit med om. När jag varit där ca ett halv år fick jag fast anställning på studentbostäderna. Verkligen omtumlande, blev både glad och inte. Ryggen var liksom inte med mig längre. Jag var även arg och förvirrad på personalen på vårdcentralen, eftersom jag först fått ros och helt plötsligt ris. Jag fick då veta att den ena personalens dotter hade en städfirma och hon skulle ta över.

Jag fortsatte städa på studentbostäderna och några klassrum, som i samma byggnad. Efter ett tag fick jag ryggskott och blev sjukskriven 1 månad. Därefter började jag jobba igen och knappt en vecka var det tillbaka. På läkarintyget stod det att jag inte längre fick städa. Man skulle hitta mindre stressande och inte tunga arbetsuppgifter. Konstigt nog fanns inte det på hela lasarettet. De ville att jag skulle säga upp mig själv, men det vägrade jag. Tog kontakt med facket. De sa att säga upp mig skulle jag inte. Möte hölls och till slut sa arbetsgivaren upp mig p g a arbetsbrist och personliga skäl. Kändes inte helt bra eftersom jag inte förstod vad det innebar. Det gör jag inte nu heller.

Sammanlagt städade jag i 13 året var 2002 när jag slutade. Kände mig orättvist behandlad och besviken på dem.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle börja på Samhall igen. Det hade gått x antal år sedan jag jobbade där senast. Jag slog backut, eftersom att sy går inte bra för mig. De lugnade mig genom att säga att den avdelningen är nerlagd för längesedan. Nu hade dem montering av värmeskåp mm. Koppla in kablar och sådant. Jag började där och tyckte det gick riktigt bra och fick beröm också. Jag blev anställd där på 1 år i något projekt från arbetsförmedlingen. Man hade möjlighet att få praktisera någon annanstans under det året och jag hade länge velat jobba på bibliotek. Jag fick börja på ett och trivdes bra med personal och arbetsuppgifter.
När året hade gått fick jag sluta och blev arbetslös.

Därefter var jag sjukskriven en tid. Sedan började karusellen mellan mig, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag skulle prova än det ena och än det andra arbetet. Jag ville jobba men kände mig enormt stressad på kraven som ställdes.

Ekonomin gick i berg och dalbana och var tvungen låna pengar. Jag skulle jobba x antal timmar en tid och sedan öka timmarna. Jag hade ont i ryggen mentalt mådde jag sämre. Ändå gjorde jag som dem sa, eftersom jag var rädd att inte få någon inkomst alls. Samtidigt ville jag bevisa att jag dög.

Jag med många andra sjukskrivna, blev utförsäkrade från försäkringskassan för tror det var 3 eller 4-årsedan. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan hade ett projekt för att hjälpa oss utförsäkrade. Jag ville inte göra som dem ville, eftersom ryggen värkte och inre stress höll på att bryta ner mig. De sa att det var frivilligt att delta, men tackade man nej, fick man ingen inkomst överhuvudtaget. Så vad hade jag för val?

Jag hade då någon slags praktik och skulle gå upp i timmar. Jag var där 4 timmar två gånger i veckan, men skulle öka på 6-8 timmar. Det klarade jag inte.

Det blev möte med arbetsförmedlingen och de hade krav på att man skulle klara 17 timmar i veckan för att bli inskriven hos dem. De skrev ett intyg på att jag inte uppfyllde det.
De sa även att jag skulle sjukskriva mig.

Jag gjorde en sjukanmälande, men den blev inte beviljad, eftersom läkaren varit otydlig i läkarintyget. Här började nytt kämpande med telefonsamtal för min del med försäkringskassan och läkare. I deras förklaringar förstod jag oftast inte vad dem menade heller.

Jag hade nu ingen inkomst alls och blev tvungen att ansöka om försörjningsstöd på socialförvaltningen. Var både arg och besviken på samhället och kände mig grundlurad.

Tack och lov blev jag beviljad försörjningsstöd.

När försäkringskassan var nöjda med läkarintyget, beviljade dem sjukskrivningen. Då blev jag återbetalningsskyldig till socialförvaltningen, vilket också är återbetalt.

Jag var sjukskriven ganska länge och gick på samtal hos en psykolog och genom henne skickades en remiss till neuropsykiatrin. En utredning gjordes vilket innebar tester tex logiskt tänkande, allmänbildning och ordförståelse. Det visade medfödd lindrig utvecklingsstörning. Det var en lättnad att veta vad hindren berodde på.

Jag blev beviljad LSS och sedan 1- år tillbaka är jag på en daglig verksamhet. Ingen stress, tack och lov. Den skapande kreativiteten får blomstra. Lär mig mycket och i min takt.