Främling

En främling

En främling har bosatt sig i rummet till vänster
Han kan inte umgås som normala
Hans osynlighet känns som värk i kroppen
Han väcker mig på nätterna
och hindrar mig att somna om
Han bryter sönder min koncentration
Han stjäl min energi

Vad håller han på med, jäkla gubbe?
Super han? Slåss han med kumpaner?

Jag har inte bjudit in honom
och inget hyreskontrakt har skrivits.
Det bara blev så
Att han blev kvar

Nu härjar han till och med i hallen
och har en fot inne i vardagsrummet

Jag tycker inte om honom
Ingen gillar honom
Han är en sån som hyresvärden borde vräka

Men han kommer att ta sig in i andra rum
Han kommer att sätta sig i min soffa,
slå sig ner vid min dator,
bestämma vad jag ska skriva.
Ockupant!

När jag inser att han blir kvar min livstid ut,
förbannar jag livet
- och drabbas av min egen förbannelse

En ömhet väcks till liv
Jag minns att ingen blir snällare av att bli illa omtyckt
Det kan inte va´ roligt att va` Mr Parkinson!

Och ska vi ändå campera tillsammans i framtiden
kan vi lika gärna hitta ett modus vivendi –
eller ett sätt att tycka om varann?

För en barndomstid sedan
fanns en annan ockupant i mitt hem,
en nyföding, som krävde mig dygnet runt
Han tog allt
Sömnen, koncentrationen, energin
Han väckte kärlek,
känslighet.
Jag växte i mänsklighet

Nu inreder jag rummet till vänster
som barnrum, lekrum.
Jag lyssnar till den visdom
som kan hämtas
ur Baby Parkinsons oväsen.
Jag vänder min blick mot den lille
och frågar: Hur vill du vårdas?

Vad behöver du för att bli mjukare?
Vilka förändringar ska jag göra
för att du ska bråka mindre?

/Karin Åkerlund

Kolteckning: Karin Åkerlund
Foto: Jim Elfström