Hon med korsetten

Vad blev det av allt?

Jag har storgråtit på bandageverkstan i Malmö.

”Kom Thyra, så tar vi en kopp kaffe,” sa ingenjörerna.

Hur ska de orka med så att de kan hjälpa människor att få ett fungerande liv?

Det finns så mycket mer att göra när det gäller teknik och sjukgymnastik.

Om Thyra

Thyra Andersson föddes 1930, i Ihre på norra Gotland, i en socken som heter Hangvar.

Pappan var dagsverkare från Ihre i Hangvar. Han hade utbildat sig till skomakare men när han skulle ta sin examen visade det sig att den skomakare han varit lärling hos inte var berättigad att ge mästerbrev. Så det blev aldrig något av med skomakeriet. Han jobbade mest med jordbruk hos sin bror som hade en stor gård i Visby.

Thyras mamma var bondflicka och duktig med hemmet. Hon kom från en socken som heter Lärbro. Thyra har två yngre syskon, en syster och en bror.

I september 1937 drabbades hon av barnförlamning.

Här börjar Thyras berättelse

Pappa fyllde 50 år det året och vi hade just byggt klart vårt nya hus. Så det fanns två anledningar till att ha stor fest denna vackra septemberlördag. Mamma hade fullt upp med gästerna.

Jag gick där och klagade och sa att ”jag har så ont i huvudet, jag är så dålig, jag har så ont i huvudet”.

Mamma hade inte tid, det var mycket att stå i. På måndagen låg jag till sängs. Höstskörden var igång. Mamma var fullt sysselsatt med att plocka potatis. Grannbarnen och min lillasyster var där och lekte med mig.

Mamma och pappa pratade sinsemellan om mig och kom fram till att det måste vara influensa. Dagarna gick och jag blev sämre. På fredagen, när jag skulle stiga upp, kunde jag inte stå på benen. Jag skulle sitta på pottan och de fick lyfta mig eftersom jag inte kunde stå själv. Det var fruktansvärt.

På lördagen åkte pappa och jag till Visby lasarett.

Sedan gick det snabbt! Jag skickades vidare till epidemisjukhuset. Hur långt hade processen fortskridit? Jag var förlamad i benen och ända upp under bröstkorgen. Men lungorna var inte angripna så jag behövde aldrig ligga i respirator.

Ingen hade tänkt på att det kunde vara polio. Det fanns inga fall på Gotland. En flicka insjuknade senare, efter mig. Men hon bodde i en annan del av socknen och vi hade inte haft kontakt med varann.

Alldeles intill där vi bodde rann en å som vi barn inte fick bada i. Mamma och pappa var väldigt noga med det. De menade att vattnet inte var rent. Om vi sedan möjligen kan ha varit i åkanten och lekt med någonting… för när vi badade, då badade vi i Östersjön.

Kanske hade jag smittats när jag lekte vid åmynningen. Kunde det ha varit någon förorening, någon fekal, eller någon fallfrukt som jag ätit? Det var många tankar som snurrade i mina föräldrars huvuden. 

Oron spred sig i trakten när folk fick veta att jag insjuknat i polio. Vår familj blev isolerad. Hur mycket det drabbade skolan och grannbarnen minns jag inte riktigt.

Det var ett hårt slag för mina föräldrar. De visste ju inte hur det skulle gå med mig, om polion skulle sprida sig och gå upp i lungorna.

Tänk att lämna sitt sjuka barn, jag vet inte hur de klarade det. Jag låg på epidemisjukhuset och fick inte ta emot några besök. Besökare fick stå utanför fönstret och titta in. En faster i Visby kom ofta på besök, fast hon bara fick stå utanför fönstret.  

Läkaren på epidemisjukhuset ordnade så att jag kom till vanföreanstalten, till Norrbacka i Stockholm. Två månader efter att jag fått polio blev jag inskriven på Norrbacka.

Pappa åkte med mig till fastlandet. Det var en lång resa. Jag har för mig att när vi lämnade epidemisjukhuset så åkte ambulansen ner till hamnen och jag fick komma ombord på båten. När vi kom till fastlandet tog vi tåget till Stockholm, vi åkte i första klass i fåtöljer med röd sammet. I Stockholm tror jag att vi måste ha åkt taxi.

Inför resan var jag finklädd. Mamma hade, tillsammans med grannfrun, sytt en blå sammetsklänning med små vita stjärnor på. Och pappa hade köpt fina lackskor till mig.  

Pappa var kvar hos mig några dagar. Han bodde hos släktingar i Stockholm och kom till mig varje dag. Jag hade en docka med mig som jag döpt till Johanna. På den tiden var det gamla tanter som hette Johanna. Hon var det mest bedrövliga man kunde se, skelögd. Ojojoj, så hon såg ut!

När jag många år senare klev in i min och Gerhards sommarstuga på Gotland hade jag nästan glömt henne, min docka Johanna.

”Det är Johanna! Johanna!” utropade jag.

Gerhard fattade ingenting. ”Vad är det som hänt?” undrade han.

 ”Om du gråter så blir du inte frisk”, sa pappa. ”Nu ser du till att du inte gråter för du ska träna och du ska bli frisk”.

En äldre flicka låg i sängen intill mig. Hon grät så förskräckligt och var alldeles ifrån sig. Då sa jag till henne, på min gotländska, ”Vad ligger du här och bölar för? Om du tjuter så blir du inte frisk.”

Läkarna sa att om inte jag klarar mig, då klarar sig ingen annan heller. Jag hade det med mig att pappa hade sagt att det här det kommer att ordna sig. Han var väldigt klok.

När jag fyllde åtta år fick jag paket hemifrån. Pappa hade plockat violer och blåsippor och packat in i våt mossa så att jag kunde få buketten till min födelsedag.

En person som hade stor betydelse för mig under vistelsen på Norrbacka var en kusin i Stockholm som ofta kom på besök.

Hon lärde mig läsa. Skolgången hemma i Hangvar socken var organiserad så att man tog in elever i skolan vartannat år. Det året jag insjuknade var ett sådant år. Så 1938 på hösten, när jag lite försenat började skolan, då kunde jag läsa. Min kusin och jag träffades ofta och hon, i sin tur, hade kontakt med mina föräldrar.Till påsken i april 1938 fick jag komma hem men reste därefter med jämna mellanrum till Norrbacka, alltid i sällskap med någon av föräldrarna.

På sommaren var jag tillbaka på Norrbacka eftersom min rygg var mest skadad. Till att börja med hade jag gipskorsett. Benen var ganska svaga och var därför gipsade. Efterhand som jag gick och tränade blev benen starkare. Jag har aldrig haft riktiga benortoser eller benbandage. Ryggen har varit mitt stora problem och det gjorde att jag hela tiden hade kontinuerlig kontakt med sjukhuset.

Mina föräldrar var vad man kallar för vanliga arbetare, vanligt folk alltså. De hade gått i folkskolan. Pappa skrev till sjukhuset och jag fick tid för att byta läderkorsett ungefär vartannat år. Det var en stor process att byta korsett. Pappa skrev och jag fick en tid. Jag åkte till fastlandet över en dag för att göra gipsavgjutning av ryggen. Sedan åkte jag hem igen.

När vi skulle prova ut korsetten, då bodde vi hos släkten. Oftast var det mamma som följde med mig. Det tog ungefär en vecka att prova ut korsetten.

Alla dessa resor till och från fastlandet betalades av staten genom vanföreanstalten på Norrbacka.  

Kriget omgav oss

Det här var under krigsåren. Andra världskriget bröt ut första september 1939 och tog inte slut förrän i maj 1945. Under den tiden reste jag mycket på sjön. Gotlandsbåten gick med eskort, det var en orolig tid. Vi hade alltid någon jagare, eller något militärt fartyg, som gick med oss. Var det is så gick man med isbrytare och med minsvepare. Resorna mellan Gotland och Nynäshamn innebar att vi var ute på internationellt vatten. Och det var farligt.

Det hände också en fruktansvärd sak. I november 1944 sprängdes passagerarbåten Hansa. Vad de kunde haft ombord på passagerarbåtarna visste vi inte. Det var så oerhört mycket militärer på Gotland då, det var fler militärer än civilbefolkning.  

När kriget bröt ut i Norge och Danmark den 9 april 1940 hade man börjat arbeta ute på gärden och åkrar med förberedelser till vårsådden. Då ringde det i kyrkklockorna och folket ställde in sina hästar och männen fick inställa sig till militärtjänsten.

Pappa var hemma på permission den dagen, han kom emot mig och sa: ”Det är väldigt allvarligt. Jag måste inställa mig nu, jag skulle bara hämta dig först.”

Fåglarna sjöng och folket var på gärdena, det var en sådan fin dag. Det som hände då när kyrkklockorna ringde var enormt. Vi hade inte upplevt något liknande i Sverige och vi visste inte vad som skulle hända. Det är så starka händelser, männen måste ställa in sig bara.

Om inte kvinnorna hade funnits under kriget, undrar jag hur Sverige skulle ha sett ut. Hur såg det ut när männen blev inkallade? Allt som behövde skötas på landet, alla djur, barn, allting. Det är inte så mycket berättat om detta, hur det var för bondefamiljerna när männen blev inkallade. Mamma var hemma och fick ta hand om de djur vi hade och klara av detta på egen hand.

Många gånger kanske det fanns en gammal farfar eller morfar som kunde hjälpa till i viss mån, som kunde vakta ungarna eller se till att det fanns eld i spisen. Allt skulle bäras, vatten, ved, allting.

Jag vet inte hur mycket permission pappa hade, han kom väl hem någon dag i veckan. Ibland hade han permission några dagar. Mamma klarade det mesta. Pappa hade en viss lön i det militära och vi fick familjebidrag. Under kriget handlade man med ransoneringskort.

Vi barn var väldigt mycket med pappa, vi cyklade tillsammans och grannungarna var också med. Ibland cyklade vi ner till pappa och hälsade på honom vid luftbevakningsstationen. Gubbarna där hade ett svart kaffe som de drack. Pappa låg på olika ställen utmed kusten, i Stenkyrka, i Ihrevik och vid Heftings. Männen låg utmed kusten och bevakade och rapporterade in allting som var i luften.

Pappa var inkallad under hela kriget. Det fanns många luftbevakningsstationer utmed den gotländska kusten. Han var även kvar under avvecklingen efter kriget. Han var faktiskt kvar i det militära ända upp emot pensionsåldern.  

Farliga resor till fastlandet

Vi var omgivna av kriget. Det var stora sjöslag ute till sjöss. Tyskar, ryssar… man visste inte om det åskade eller vad det gjorde. Det small på sjön. Hela himlen lystes upp och sjöslagen präglade oss barn starkt.

Man kunde till exempel inte säga att båten går så eller så dags. Kaptenen kunde inte bestämma när båten skulle gå för han måste invänta eskorten. Vid ett tillfälle, som jag minns väl, kom pappa och jag till Stockholm alldeles för sent. Vi skulle ha varit på sjukhuset klockan elva men klockan var mycket mer när vi väl kom fram.

”Då får ni komma igen imorgon”, sa de på sjukhuset.

”Komma igen imorgon?”, sa pappa, ”vi åker till Visby i natt”.  

Än i dag blir jag ledsen vid minnet av den händelsen. De förstod inte detta. Men jag blev i alla fall gipsad. Vi måste passa tiderna även om båten inte kunde avgå i tid.

Pappa var militärklädd. Han hade fått permission för att följa mig till sjukhuset. Folket som bodde på fastlandet var aldrig utsatta för de här omständigheterna.

Sedan åkte vi då, tåget gick klockan tio på kvällen från centralen till Nynäshamn. På morgonen var vi tillbaka i Visby. En resa tog en natt upp, en dag på sjukhuset och så åkte vi tillbaka igen på natten till Visby och sedan hem till Ihre.   

Att kunna bestämma tid var det alltså inte tal om. Kaptenen sa till oss att så här dags ska ni vara ombord. Sedan bestämde han, utifrån säkerhetsskäl, när båten kunde gå.

En natt när vi åkte till Visby kom tyskarna ombord och ville se passagerarlistan, en händelse som finns bekräftad. Besättningsmännen berättade för pappa att tyskarna kommit ombord. Det blev ett fruktansvärt spring i trapporna, så vi undrade ju. Tyskarna anade att det var någonting med de här båtarna, de misstänkte att det fanns militär ammunition ombord, eller vad de nu trodde.

Men Hansa, den var det nog ryssarna som sprängde. Två personer av 86 överlevde.

Jag kan inte hålla tillbaka gråten när jag tänker på folket som stod där på kajen i Visby och väntade på sina anhöriga. Detta präglade oss mycket, det man varit rädd för. Jag växte upp på Gotland och det var så det var då.  

Den 24 november 1944 torpederades ångfartyget Hansa. 84 personer omkom, endast två personer överlevde katastrofen. Den mest dramatiska händelsen under andra världskriget för svenskt vidkommande inträffade tidigt på morgonen den 24 november 1944 då det svenska passagerarfartyget Hansa förliste på resa mellan Nynäshamn och Visby. Fartyget ägdes av Ångfartygsaktiebolaget Gotland (Gotlandsbolaget) och hade kl 23.30 den 23 september avgått från Nynäshamn som ordinarie nattbåt till Visby, dit man beräknades anlända kl 07.30 påföljande morgon.

Kl 05.57 skakades fartyget av en våldsam explosion. Fartyget klövs i två delar och sjönk inom loppet av några få minuter. Endast två av de 86 ombordvarande personerna överlevde.

På regeringens initiativ tillsattes en utredning för att klarlägga orsaken till explosionen. Utredningen antog namnet Hansakommissionen och till sin hjälp tog man expertis från marinen och utredningspersonal från Statens kriminaltekniska anstalt (SKA). Att det var en ubåt som genom torpedsprängning sänkte Hansa var alla eniga om. Frågan var om det var en tysk eller en sovjetisk ubåt. Men vad var motivet till att sänka en väl upplyst passagerarbåt?

I Visby domkyrka finns en minnestavla över de 84 offren för Hansakatastrofen. Tavlan är den enda grav som offrens anhöriga har. På 1980-talet hittades Hansa på 130 meters djup.

 Den brutala sänkningen av Hansa väckte stor uppmärksamhet såväl inom som utom landet. Den allmänna uppfattningen var att Hansa måste ha sänkts genom ett misstag. Denna bild förmedlades sedan vidare genom åren via massmedias rapportering, de två böcker som skrivits om Hansa samt en TV-film om händelsen som visats vid flera tillfällen.

Det finns egentligen ingenting som talar för att det skulle vara ett misstag. Hansa var vid katastroftillfället väl upplyst så en sovjetisk ubåtschef borde ha sett vad det var för fartyg han hade framför sig. I synnerhet då de sovjetiska ubåtarna var utrustade med speciella nattkikare som var mycket effektiva. Sikten var vid tillfället god.

Det är märkligt om en sovjetisk ubåtschef över huvud taget skulle ha skjutit mot ett fartyg i det aktuella området utan att först mycket noga ha förvissat sig om fartygets nationalitet. Området trafikerades också av finska fartyg. Finland och Sovjetunionen var sedan någon månad tillbaka militärt allierade med varandra. Något som borde ha borgat för att sovjetiska ubåtar inte skulle skjuta alls i området, eftersom området i huvudsak trafikerades av finska och svenska fartyg.

Visste ubåtschefen att han sköt på ett svenskt passagerarfartyg? Vad var i så fall motivet för att göra detta? Ett tänkbart motiv fanns i det faktum att Gotlandsbolaget tidigare under hösten ställt sina fartyg till förfogande för transport av baltflyktingar mellan Gotland och det svenska fastlandet. Dessa transporter avslutades sedan man fått rapporter om att sovjetisk irritation över transporterna, samt att sovjetiska ubåtar iakttagits i farvattnen utanför Gotland.

1993 framkom nya fakta i ärendet kring sänkningen av Hansa. Då avslöjades att Gotlandsbolaget under hösten 1944 ställt sina fartyg till förfogande för transporter av såväl tyskt militärgods som tysk militärpersonal. Hansakommissionen hade också informerats om detta den 6 februari 1945, men denna information utelämnades helt i den officiella slutrapporten om Hansas förlisning. Samarbetet med tyska krigsmakten bestod i transport av visst materiel som överförts till Gotland från Finland och Baltikum i anslutning till tyska krigsmaktens utrymning av dessa områden, samt transport av tyska soldater.

De sovjetiska ubåtschefer som vid den aktuella tidpunkten opererade i Östersjön hade efogenhet att angripa civila sjötransporter som utfördes i strid mot Sovjetunionens intressen. Under hösten 1944 hade det på den aktuella fartygslinjen förekommit transporter som innefattades i detta begrepp. Sovjetunionen kunde haft intresse av att störa eller stoppa den aktuella fartygslinjen, särskilt med tanke på att Sovjetunionen tidigare vidtagit speciella åtgärder för att förhindra möjligheter för tysk militärpersonal att kunna återvända till Tyskland efter den tyska ockupationen av Finland och Baltikum.

Dessa fakta utgör inga belägg för att sänkningen av Hansa var en överlagd gärning från Sovjetunionens sida. Däremot kan man inte avfärda hansakatastrofen som resultatet av något misstag från Sovjetunionens sida. Sovjetunionen hade vid den aktuella tidpunkten skäl att störa den civila sjötrafiken till och från Gotland, och sänkningen av Hansa kan vara ett resultat av att man tog steget fullt ut.

Jag hade mina föräldrar

Vanföreanstalten, eller Norrbackainstitutet som det senare döptes om till, är samma sak. Jag tyckte Norrbackainstitutet var så fantastiskt, det var nybyggt och invigdes 1935. Det var så fint när jag kom dit och där fanns en underbar bassäng som vi fick träna i. Den var vacker, byggd i kolmårdsmarmor. Jag tyckte den var så stor och så fantastisk. Men sedan, när jag såg den som vuxen, så tyckte jag inte alls att den var stor! Perspektiven ändras.

Vi hade mycket vattenträning. En väldigt skicklig sjukgymnast höll på mycket med oss och arbetade med massage. På kvällarna var vi några barn som med skydd på knäna fick ligga och krypa på golvet. Vi behövde träna leder och vi ungar tyckte det var roligt. Vi kunde krypa runt och leka och formera oss.

En del av mina kamrater skulle nog säga att Thyra har totalt fel, så var det inte, vi fick ligga still, vi fick inte göra någonting, vi var gipsade, vi fick inte röra oss. Men jag vet vad jag fick göra på Norrbacka.

Jag hade starka föräldrar och visste att jag hade mina föräldrar. Jag hade mitt hem. Sedan hade jag mina släktingar i Stockholm. Jag var trygg på något vis. Att det sedan var hemskt jobbigt med själva korsetterna och med skavsår och allt detta, det är en sak. Jag hade kontakten med mamma och pappa, jag visste att de fanns även om vi var åtskilda. Jag fick ofta paket hemifrån. Jag kände att jag hade mina föräldrar. 

Går avigt i trappor

Hemma i Ihre, i Hangvars socken, bodde vi i det hus som byggts 1936-1937 och som just blivit klart när jag insjuknade i polio. Det var källarvåning, bottenvåning och övervåning. Sovrummen låg i övervåningen. Man kan fråga sig hur huset fungerade för mig, för det var det då sannerligen trappor. Men som sagt var, på Norrbacka fick vi lära oss att klara saker och ting, att gå i trappor med käpp, eller kryckkäpp.

Fortfarande, idag, går jag avigt i trapporna. Mina syskonbarn brukar skratta och säga ”se på Thyra, hur hon går i trappan”. Ungarna, de säger att när jag går nerför en trappa så går jag avigt. När man går avigt, ja, då tar man tar steg för steg avigt ner. Det är på något sätt stabilare. Ramlar jag, så ramlar jag framåt. Om jag går rakt nerför trappan så störtar jag utför. Går jag avigt så ramlar jag in emot trappan.

 Ihre var då en by där det fanns en herrgård med stor djurbesättning; svin, nöt och hästar. Byn dominerades mycket av herrgården.  På herrgården fanns sju statarfamiljer. När statarsystemet avskaffades förändrades mycket på herrgården, som sedan såldes.

Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades 1945. Det uppstod i Södermanland och Mälardalen och fanns främst i de stora slättlandskapen. Statare förekom inte i Norrland. Runt sekelskiftet 1900 fanns cirka 35 000 statarfamiljer. Statarna var en storgodsföreteelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare. De var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare.

Statarna var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, så kallade statarlängor. Statarna var gifta och anställdes familjevis. Hustrun förväntades också arbeta. Lönen betalades till största delen i natura, d v s i en överenskommen stat. De hade rätt att sätta en tunna potatis (100 kg) per år på godsets jord. I övrigt ingick i lönen ved, spannmål och mjölk samt bostad.

 Livet i byn

Pappa låg inkallad i militärtjänst under krigsåren. Vi hade lite jord kring huset, vi hade en ko och en gris och kaniner och katter och hundar. Mamma skötte i stort sett allt. När pappa var hemma på permission lånade han dragdjur från herrgården. Pappa var utbildad, han jobbade mycket med skomakeri och kunde laga seldon och annat som hade med hästarna att göra. Man bytte tjänster och vi kunde få hjälp med annat i gengäld.

När pappa var ung kom det påbud från hushållningssällskapet i Visby att gårdarna måste utbilda egna slaktare. På den tiden slaktades det hemma, var och en på sin gård. Så fick det inte lov att vara. Det måste till utbildning. Därför var pappa ofta i Stockholm. Han gick på Enskede slakteri och utbildade sig till slaktare. Han kunde sedan ta hand om storboskap. Han hjälpte till, skötte en stor del av slakten i trakten. Egentligen skulle han väl ha arbetat med skomakeri men det blev ingenting av med det. Och det hade nog heller inte passat honom för han var så livlig och energisk. Han var en person i rörelse, alltid sysselsatt med något.

På nedre botten i huset hade pappa sitt skomakeri. Jag kan tänka mig att när jag blev sjuk, och familjen isolerades, så hade han nog mycket arbete som han kunde sitta nere i verkstaden och jobba med. Det var lagning av seldon och lagning av skor. Sedan var han mycket för att jaga. Men det var mest när han var yngre som han gick ut på jakt.

 Hur var livet i byn? Det fanns naturligtvis människor med olika åsikter. En del var väl kanske inte så noga med sanningen. De kunde prata, de tog sig orden. På den tiden fanns inte så mycket stimulans. Nu finns TV och datorer och Internet. På den tiden var det väldigt isolerat. Särskilt under kriget när vi satt där under mörkläggningen. Den levde hela Sverige med, den här mörkläggningen. Man kunde inte ta sig till varann. Man satt där man satt. Men när någon var sjuk, eller djuren var sjuka, eller barnen, så fanns någonting annat. Då fick man ha överseende även om det inte var så bra med grannsämjan, då höll man ihop.

I min familj höll vi oss inte för oss själva, det gjorde vi absolut inte. Folk kom och gick. Grannarna fanns där och deras barn växte upp nästan som våra syskon. Vi levde under samma villkor.

 Det är klart att jag var med och lekte, att jag hade lekkamrater. Men jag slog mig ofta eftersom benen var försvagade på grund av polion. Jag ramlade omkull, jag slog mig ordentligt. Sedan lärde jag mig cykla och det var en välsignelse. Självklart körde jag omkull och kom hem och grät och skrek så det hördes över hela byn. För det mesta var det knäna som tog stryk. Mamma var alltid beredd med en slags akutväska.

Det är svårt att berätta för folk idag, när det finns så mycket resurser och är så annorlunda mot vad vi hade då. Jag hade fått med mig en elastisk binda från sjukhuset i Stockholm, en binda som man kunde ha som ett stöd. Mamma var väldigt rädd om den. Så länge den höll hade jag den. Sedan tog mamma något gammalt lakan som hon rev i remsor och som hon lade närmast såret. Det fanns ingenting att köpa på den tiden, det var kuponger på allting. 

 Farmor kom med kamfertbrännvin i en flaska. Vi kallade den för ”botaflaskan”. På ett öppet sår sved spriten alldeles förskräckligt. Flaskan var alltid fylld och spriten hjälpte mot allt möjligt. Hade man tandvärk så tog man en tuss indränkt med kamfertbrännvin.

Sedan hade vi någonting annat som jag inte riktigt vet vad det var, vita tabletter som man lade i hett vatten. Jag vet inte om vi hade fått dem från sjukhuset, eller hur vi fick tag på dem. Vattnet måste koka så att det inte fanns några bakterier innan man lade i tabletterna. Det blev en flaska med någon slags vätska som gav lindring för mina sönderslagna knän.

Jag växte upp med alla dessa sår. På kort som finns i albumen är jag alltid omlindad, på det ena eller andra stället.  

Havet var mitt

Vi hade nära till havet, ungefär en kilometer. Det var inte värre än att jag kunde gå. Först gick jag med käpp men sedan släppte jag käpparna och det var då jag ramlade så mycket. Det var bara att ta sig upp igen och iväg. Vi barn tillbringade mycket tid i och vid havet.

När pappa hämtade hem mig till påsken 1938 så frågade läkaren som skrev ut mig:

”Har ni nära till havet?”

”Ja”, sa pappa. ”Det har vi.”

”Se till att flickan är i vattnet”, sa läkaren.

Och det har hon varit! Pappa var mycket för att simma. Mamma kom inifrån landet och kunde inte simma. Visst badade hon, men inte så ofta. Vi syskon och alla grannungarna, vi gick till havet och hade hunden med oss.  

Jag fick hunden när jag fyllde elva år, en byracka, jag vet inte vilken ras det var. Men han var med oss överallt. Han hette Burr och han var så fin, den hunden!

När min syster och jag bråkade om någonting sa mamma ”ta Burr och gå till sjön”. Och de gjorde vi – och slutade bråka. Vi älskade att vara vid havet och i sanden och jag det har betytt väldigt mycket för mig. Den heta sanden på sommaren, den var het som en kamin. Och så vattnet, det salta vattnet. Jag var duktig att simma, jag tog revansch där.

Jag var som en fisk i vattnet. Det var ett sätt för mig att vara med. Det finns till och med en kamrat som senare sade till mig att jag räddade hennes lillasyster som kommit under vattnet. Det var jag som drog upp henne, men jag har inget minne av det. Kamraten sa att ”du skulle egentligen ha haft en utmärkelse för det var du som räddade henne”.

Havet, där var jag som alla andra. Kanske var jag lite av en ledare. Under krigsåren var stränderna blockerade med taggtrådsstängsel. Hela kusten var full av dessa stängsel. Men vi hade ett särskilt ställe dit vi kunde ta oss igenom ner till vattnet.

 Dags att börja skolan

Hösten 1938 började jag i byskolan. Då kunde jag nästan läsa, på det viset var jag före de andra ungarna. Sedan har jag haft turen att ha en bra handstil. Det har haft stor betydelse i mitt liv, det var värdefullt att kunna skriva tydligt. I skolan var jag duktig på något sätt, jag vet inte om jag var något ess, men jag klarade mig bra i skolan, framför allt i matte. Och jag älskade historia.

Vi lekte lekar i skolan. Vi spelade brännboll. Hur skulle jag kunna vara med där? Det var svårt för mig att springa och hitta fram till pinnen. Om jag inte hann fram så var jag ju bränd. Vi kom på att om jag bara stannade och stod still så fick jag var med.

Likadant så var vi i skolans bastu. Jag var med. Många kamrater har sagt till mig långt senare, att jag var där med min korsett, och att de inte uppfört sig så bra mot mig. Men jag vet inte om jag minns det…

Jag var stark i armarna, det var inte så att vi slogs på något vis, det gjorde vi inte. Men jag hade nog en viss ställning på grund av att jag var ganska duktig i skolan. Och sen var jag inte rädd. Att vara i vatten och simma och att gå i bastun och bada, det var sådant jag tyckte om. Jag var aldrig rädd eller kinkig på något vis. 

I grunden hade jag en bra självkänsla, det var en styrka Innan jag blev sjuk var jag bråkig, jag skulle naturligtvis ha varit pojke istället.

Jag var ett livligt barn. Jag höll mycket ihop med två pojkar, statarungar som vi sa på den tiden. De kallades för Knoll och Tott, efter den tecknade serien. Dessa pojkar var jag mycket tillsammans med och det var kanske inte så bra. Vi ställde nog till med en hel del. Jag var inte rädd, jag höll på mycket och bråkade innan jag blev sjuk.

Mamma och jag pratade långt senare om min systerdotter, som var livlig när hon växte upp. Jag sa till mamma ”säg ingenting, du såg själv hur jag var till dess att jag blev sjuk”.

På ett sätt var vi strängt uppfostrade. På den tiden åt vi klockan tolv. Och då åt vi klockan tolv och det visste alla ungarna i byn.  

Mormor var en koka-mora

Vid midsommar kom släktingarna från Stockholm. De ville vara vid havet. Det var mammas släkt som kom. Jag återkommer ständigt till detta, att vi gick ner till vår havsvik. Den heter Ihreviken och är populär idag bland turisterna. Då fanns det inga turister utan det var byns eget folk som var där.

Vi var ”deras sommarstuga”. På det viset så växlade vi tjänster. När jag var på sjukhuset fick vi bo hos dem.

Vi gick mycket till havet, som jag berättat om tidigare. Mamma packade ner kaffe och bröd i korgarna. Sedan gick vi till sjön och dukade upp med fin bordduk och så satt man i gräset. Man satt ner på backen. Vi ungar badade naturligtvis. Och de äldre, det var olika hur de badade. Vi var oerhört mycket vid havet.

Släktingarna älskade att vara hos oss på semestern och få färsk stekt fisk. Mamma stekte flundror. Och så hade vi egen potatis. 

Mamma kom från en by två och en halv mil bort. Mormor och morfar var jordbrukare. Mamma var duktig med maten. Mormor i sin tur var också duktig, hon gick ut som vad man på den tiden kallade för koka-mora. Hon hjälpte till i gårdarna och kunde väldigt mycket om hur man tog vara på det som fanns, använde det som man fick när man slaktade grisen eller hönsen.

Det var noga med maten, det gällde att ta till allt. Vi hade kaniner som pappa sköt. Eftersom han var utbildad i slakt så skötte han allt detta. Vi hade gott om egna grönsaker och egen potatis. De fanns att plocka ur jorden, vi kunde ta själva. Efter att pappa blev pensionerad fortsatte han odla grönsaker i stor omfattning.  

Under krigsåren cyklade man. Jag hade min cykel och orkade cykla längre sträckor, så visst var jag mycket hos mormor och morfar. Bussen till Lärbro gick förbi hemma så ibland åkte vi buss. Vi hade mycket kontakt med mammas släkt. Pappas släkt var tidigt borta. Farfar dog när jag var två och ett halvt år. Farmor var död innan jag föddes. Mamma berättade att hon träffat farmor strax innan hon gick bort.

Mina farföräldrar var nog vad man kallar för vardagskristna. Jag menar kristendom på ett praktiskt sätt. De var starkt religiösa, men inte fanatiska. Farfar tog sig tid till att gå till kyrkan fastän det var sex, sju kilometer dit. Det har berättats att farfar var väldigt glad i mig när jag var liten. Han berättade för kyrkoherden om mina framsteg.

Pappa hade en bror som utvandrade till Amerika, men fastern, hans hustru, blev kvar. Hon var mycket i vårt hem. Vi hade väldigt bra sammanhållning med släkten.

Min farbror kom hem 1938 och hälsade på. Sedan reste han igen. Många utvandrade till Amerika för de ville se om de kunde få bättre livsvillkor där.

Mörkläggningsgardiner och karbidlampor

Krigsåren från 1939 till 1945 var svåra. Man var så isolerad. Vi hade mörkläggningsgardiner. Det var väldigt noga med mörkläggningen. Vakter gick och kontrollerade att inget ljus sipprade ut. Jag förstår inte hur de kunde cykla och ta sig fram i mörkret. Men på något sätt lärde sig folk leva i mörkret.

Vad gjorde vi då på kvällarna? Det fanns inte elektrisk ström, inte på norra Gotland, där vi bodde. Vi fick elektrisk ström några år efter kriget. Innan dess hade vi karbidlampor.

Min syster har berättat att vi barn skötte karbidlamporna. Man skulle rensa bort den brända karbiden och ha i ny karbid. Sedan skulle lampan göras i ordning och behållaren fyllas med vatten. Man knep om liksom, så att vatten droppade ner och blev gas som brann.

Vi hade ingen radio och ingen telefon, det kom senare. Mamma var mycket ensam i och med att pappa låg inkallad. Han kom hem på permission några dagar då och då. På foton som vi tog under de här åren hade pappa alltid militärkläder på sig. Han låg vid en luftbevakningsstation då.  

Mamma prenumererade på en tidning som hette Hela världen. Där var mycket att läsa, bland annat Sigge Stark. Hon skrev om sina djur, om sina hästar. Vi läste Sigge Stark högt om kvällarna. Mamma fick tidningen Husmodern i gåva av sin släkt. I den var det väldigt fokus på kungligheter och det mamma inte visste om kungasläkten var inte värt att veta. Vi läste om drottning Juliana och om hur hon hade det med sina barn. De flydde till Amerika, de flesta europeiska kungafamiljerna vistades i Amerika under kriget.

Sedan kom det in en helt annan tidning i vårt hem. Under krigsåren fanns det män som inte gjorde aktiv krigstjänst, de kallades för samvetsömma. De gick i skogen och högg och gjorde andra arbeten.

Genom en av de samvetsömma fick vi arbetartidningen Folket i Bild. Där kom det in någonting alldeles fantastiskt och det var Bernard Nords böcker. Jag glömmer aldrig Bernhard Nord. Vad det betydde mycket för oss! Då satt vi där, mamma handarbetade och vi läste högt. Ibland läste mamma också.

Vi satt uppe om kvällarna, allting skulle lappas och lagas på den tiden. Vi stickade tröjor, det var mycket att göra om kvällarna. Då hade vi de här tre tidningarna. Och sedan hade vi naturligtvis en dagstidning också, som vi fick med postgång på kvällen. Gotlänningen hette den. Det fanns en socialdemokratisk också som hette Gotlands Folkblad. Senare gick Gotlänningen och Gotlands Folkblad ihop.

Jag lånade naturligtvis böcker när jag gick i skolan. Jag läste många indianböcker. På kvällarna spelade vi spel som vi fått i julklapp av släkten. Och vi lade pussel.

Min syster och jag lekte och hade roligt med våra dockor. Jag var uppemot tolv år när vi fortfarande höll på med dockor och sydde dockkläder av tygbitar som blev över när mamma sydde kläder till oss. 

Lördag med Frukostklubben

När kriget var slut fick vi radio hemma. Det var i samband med att vi fick elström 1947 eller 1948. Det innebar en enorm förändring. Tänk att ha ljus både ute och inne och elektriska grejer som strykjärn och annat.

Från och med nu var det radion som gällde på kvällarna. På lördagsmorgonen var det Sigge Fürst med Frukostklubben.

Vi hade haft underhållning tidigare för vi fick faktiskt en grammofon kring 1937/38. Man anade väl att kriget skulle komma. Pappa ingick i ett byggarbete som hastigt inleddes då, det var bland annat förstärkningar i berget. De göt betong och byggde upp innan kriget.

Vad jag förstår hade han bra betalt. Pappa överraskade oss med grammofonen. Det var någonting alldeles fantastiskt roligt. Till jul fick vi en skiva och som vi spelade. Sedan köpte vi skivor, eller fick en skiva när någon kom med en present. Jag lyssnade på Bertil Boo och en skiva som var speciell för mig var den där Harry Brandelius sjöng om ”aftonklockors spröda ljud över nejden, sprid ett ljud att dagens oro och jäkt är slut och förbyts i kvällsstundens frid”.

Det var stämningen kring helgmålsringningen när kyrkklockorna ringde klockan 18. Då stannade arbetet av, det var helg. Söndag var söndag. Min syster har grammofonen och skivorna kvar.

Efter kriget var jag inte lika mycket hemma, jag gick i skolan på Norrbackasjukhuset. Min bror föddes när jag var 18 år. Han är sladdbarn, som man brukar säga.

Gammelfarfar fick mandeln

På juldagen gick man aldrig bort till någon människa. Och sedan var det påsken och påskafton. På långfredagen var vi inte ute, då var vi hemma. Det var så bara. På ett sätt umgicks vi med andra familjer men på helgerna, då var det den egna familjen som gällde.

Jag kan berätta om en jul under kriget när det inte var så. Pappa kunde inte komma hem för han måste vara i tjänst som militär. Grannen sa att nu när ni är ensamma så kom in till oss och fira jul. På kvällen ringde vi till pappa så vi hade vi kontakt med honom den kvällen.

Vi hade fantastiskt roligt hos grannen för där fanns även deras gammelfarfar, Emil Nilsson hette han. När de kokade gröt på kvällen var det många ungdomar i huset och naturligtvis hade man lagt mandeln i gröten. Vem fick mandeln, om inte gammelfarfarn! Då säger han till sonhustrun:

”Men Hilda, vad har du gjort med gröten, det är någonting hårt som fastnat i tanden”.

Vad ungdomarna skattade!

Sedan på kvällen gick vi in till oss. Vi hade gått och lagt oss och stängt dörrarna när vi plötsligt hörde att det var någon som kom in genom dörren. Mamma for upp och fick tag i något ljus. Det var pappa som oväntat kom hem mitt i natten.

En man som var ledig på julafton kom tillbaka för att han hade blivit osams med sin familj. I och med att de var fulltaliga på luftbevakningsstationen så kunde pappa cykla hem i mörka natten. När jag hörde det där bullret, tänkte jag att det var tomten som kom. Hunden Burr blev glad för han visste vem det var som kom hem.

Kontakten med grannarna var sådan att vi gick till varandra på högtidsdagar. Man kan säga att var och en hade sitt och att man respekterade varandra. Alla hade mycket att stå i. Det var bara att klara det som skulle klaras.

Vad är anseende?

Vi hade långt till kyrkan, sju kilometer, men vi försökte i alla fall att på nåt vis hålla kontakt med kyrkan. Kyrkoherden kom ofta till skolan och hade gudstjänst och då samlades man där. När det var syföreningsauktioner så var kyrkoherden alltid med. Inte för att stå och predika eller läsa någon bön, han var där och avslutade det hela på ett värdigt sätt. Han fanns med och ungarna sjöng sånger. Det var samling och tanterna sålde sina handarbeten och skänkte pengarna till en skolresa eller något liknande.

Nu är prästgårdarna på Gotland sålda nästan allihop och folket vet inte var prästerna finns. Men då fanns prästgården där och prästen var en central person. Vid examen och liknande tillfällen var vi alltid i kyrkan. Dop hade vi hemma. Alla vi syskon är döpta i hemmet.

Det var mest mamma som hade hand om oss och stod för vår uppfostran eftersom pappa inte var hemma så mycket. Det fanns ett björkris i vårt hus. Det satt nere i källaren, i taket, och det visste hunden och det visste vi. När det var någonting, sa mamma ”ska jag gå efter riset?”. Då visste vi vad det handlade om. Någon gång fick vi ta smäll av riset, några slag i ändan med riset. Men just det där om att hämta riset räckte nog ofta. Att slå med riset, var ju mjukare än att slå med en käpp eller något annat.

Som barn fick jag lära mig respekt för äldre människor. Om det kom in äldre människor i rummet, så reste man sig. Vi hade ofta besök av äldre människor. Det var pappas svägerskor och annat gammalt folk. Jag lärde mig mycket genom att jag själv var handikappad och fick en annan förståelse och det uppskattade väl många gånger de äldre.

Det finns starka människor som har ett rättsbegrepp, som vet vad som är rätt och fel även om de inte är utbildade eller bildade. På den tiden hade de flesta sexårig folkskola och det var inte så dåligt då. Sedan gick en del i fortsättningsskolan och lärde sig mycket om grundbegreppen, om hur kommun och stat och sådant fungerade. Sedan fanns det väl alltid någon politiker som man gick och frågade om olika saker, som man rådgjorde med.

Pappa vände sig till politiker när det gällde mig. Det hade inte med politisk färg att göra. Vi hade vänt oss till en centerpartist. En gång, långt senare, sa min bror, ”men hur kunde ni göra det?”.

Jag svarade att det inte hade med partifärgen att göra utan mer med att det var en person som visste hur han eller hon skulle råda folk.  Som visste mer eftersom de satt med i olika organ. Ofta fanns det några som hade utbildning, som man kunde vända sig till.

Man lär sig också att känna folk, deras sätt att leva. Ordet jag brukar använda är anseende.

”Vad är anseende?” undrar ungdomarna i släkten. ”Menar du att de äger mycket, att de är bönder, är det någonting visst med dem?”

”Nej, det har inte alls med det att göra, anseendet det är en helt annan sak, det är människans sätt att leva.”

Sedan finns det alltid människor som springer och pratar och sladdrar. Det finns alltid över allt. Men jag menar människor som arbetar och sköter sig, sköter sina tider, sköter sitt hem och är ordentliga.

Åren i byskolan

1938 började jag i vad vi kallar för vanlig folkskola. Det var en B3-skola som tog in elever vartannat år, en liten byskola. Vår lärarinna kom från Värmland och var baptist, hon var starkt religiös. Hon var en naturmänniska och tog ut oss i naturen. I den skolan, i den klassen, gick jag till dess jag slutade folkskolan våren 1944. Då hade jag gått mina sex år.

Undervisningen präglades mycket av kristendom. Jag glömmer aldrig när jag skulle konfirmeras. Jag läste aldrig en psalm, det behövdes inte, jag visste att jag kunde psalmerna.

Det är möjligt att undervisningen i andra ämnen till viss del fick stå tillbaka för kristendomen. Hon var nog en duktig lärare, fast vi inte förstod det då.

Jag älskade historia. Man läste om sina kungar och man kunde regentlängder. Sedan var det mycket matte och svenska och stavning. Jag vet inte om jag hade svårt med svenska då eller om jag fick det när jag kom till Stockholm. Jag stavade väldigt egendomligt.

När jag flyttade från byskolan och kom upp till Stockholm, hade jag svårt med rättskrivning när läraren dikterade. Jag tyckte jag skrev dåligt. Om det sedan var så dåligt, det vet jag inte. Än idag är jag noga med att se i ordlistan att jag stavar rätt.

I byskolan handlade det mycket om naturen. Skolträdgården var välskött. Vi elever deltog ofta i trädgårdsarbetet. När vi hade vår examen, då var mammorna där. Det var ju mest mammorna som kunde vara med. Mamma älskade att gå i den fina trädgården och titta på växterna.

Till examen klädde vi skolan med blommor och gjorde fint. Prästen och ordföranden i skolstyrelsen var alltid med. Det var högtidligt då, en riktig examen. 

Första åren var det svårt för mig i skolan för jag gick så dåligt. En del av de äldre barnen var stora och de tyckte om att putta ikull mig. Det var problem med detta. Alla barn som gick i skolan skulle ha förkläden. Någon gång kom jag hem och hade rivit sönder mitt förkläde när några stora grabbar hade puffat på mig. Pappa pratade med fröken om det, men det sågs mest som ungars bus. De tyckte det var skojigt att se att jag ramlade omkull så lätt. Men sedan slutade de knuffas.

De där grabbarna kunde inte läsa innantill. När mamma var med i skolan sa hon att ”du läser bättre innantill än vad de gör som är stora och snart ska sluta skolan”.

Det blev mycket bättre när grabbarna började jobba och försvann från skolan. Jag klarade mig bra genom att jag var duktig i skolan och att jag aldrig var rädd. 

Först med långbyxor

När vi lekte kunde jag kasta boll hemma på uthusväggen, för jag var stark i armarna. På vintern åkte vi spark och det var jag också väldigt duktig på. Värst var det på våren när isen smälte undan och man skulle börja cykla. På landet var vägbanorna inte så bra på den tiden.

En sak som var besvärlig var att det inte fanns några skolskjutsar. Under de första skolåren fick mamma och pappa skjutsa mig.

”Sätt ungen på pakethållaren”.

Så gick det till.

På vintern kunde jag åka sparkstötting själv. Det var viktigt att jag var varm om benen, och det är det ännu idag, det har med blodcirkulationen att göra. Då köptes det skidbyxor till mig. Jag var den första ungen som hade skidbyxor i vår skola. Jag kunde inte sitta med byxorna inne i skolsalen utan jag fick byta till kjol i samlingsrummet. En nyinflyttad flicka, som var som en pojkflicka, gick mest bara i pojkkläder. Då började jag också ha mina långbyxor på inne i skolan. Sedan blev det fler flickor som följde efter och hade långbyxor inne.

Vintertid var det sparkstötting som gällde och på sommaren cyklade jag. Jag cyklade ofta omkull men det var bara att kravla sig upp och fortsätta. Jag bröt mig aldrig. Det blev skrubbsår, men sådant läktes ju.

Det fanns inga hjälpmedel då. Det enda som kom till för min skull var ett räcke. Skoltrappan var lång, det skulle vara stora högtidliga skoltrappor då. Ett räcke sattes upp på den högra sidan av trappan och om jag höll i det kunde jag ta mig upp själv.

Det var bara jag i min skola som hade någon funktionsnedsättning. Det var väldig tur att jag klarade mig så bra och att mamma och pappa, i den mån han kunde, cyklade med mig till skolan. Jag gick också själv en bit av skolvägen. Ibland kom en hästskjuts körande och då fick jag åka med. Det ordnade sig alltid på något sätt. 

Sjundeklassare på Norrbacka

Jag hade varit på Norrbacka för att skifta korsett. Då träffade jag kuratorn och kom på så vis in i deras papper. I juni 1944 när jag slutade folkskolan hände det något fantastiskt. Jag fick kallelse att jag kunde inställa mig på Norrbacka, till sjunde klassen, på hösten!

Så jag reste till Stockholm och började sjuan på Norrbacka. Ungdomar från olika delar av landet, som sjukhuset på olika sätt haft kontakt med, kom till denna klass. Sjundeklassen fanns inte på landet då, det kom senare. I och med sjunde klass så kom engelskan in i undervisningen. Det ställdes högre krav på läraren.

Vi hade en magister som hette Hans Pettersson. Han var en underbar människa, jag har träffat honom senare i livet också. Han spelade fiol och han var sträng men ändå väldigt bra för oss sjundeklassare.

Jag bodde på ett skolhem på Norrbacka som hette Blomstertäppan. Där bodde vi som gick i sjuan. Jag delade rum med en flicka som hette Sofia och hon kom från någon av öarna utanför de baltiska staterna. Jag tror det var Dagö. Hon hade tuberkler i ryggen och hennes rygg var ganska snedvuxen. Hon kom till Sverige med hjälp av en välbärgad svensk familj som tillbringade semestrarna på Dagö. Hon kom innan kriget och gick i skolan tillsammans med oss.

Det var elever från Stockholm och från olika delar av Sverige som gick i sjundeklassen. Några i klassen var från Norrland. De som var allra duktigast kom från skolhemmet på Lidingö. Nils Wallin har skrivit om det skolhemmet i sin bok ”Slotten på berget”.

Barn som inte kunde gå i skolan på landet, där det inte fanns ordentliga vägar, kom till skolhemmet på Lidingö. Det var ett skolhem från första till sjätte klass.

Eleverna som kom från skolhemmet var fantastiskt duktiga. De hade haft en lärarinna som hette fröken Berger. Hon hade sitt ursprung nere i Lund. Hon måste ha arbetat enormt bra med sina elever. 

Yrkesskickliga elever

Hur mycket eleverna i sjundeklassen kunde varierade, också beroende handikapp. Syftet med sjunde klassen var att vi skulle få en känsla för vilket yrke vi kunde tänka oss. Jag hade alltid sytt mycket. Mamma sydde en del kläder till mig eftersom jag hade en korsett som var gjord av läder. På den tiden användes stålbeslag som skadade mina kläder, det kunde gå bort stora stycken ur plaggen.

Mamma var duktig på att sy och kunde trolla med kläderna. Det lärde jag mig också, för man ville ju vara så snygg som möjligt. Tanken var väl att jag skulle gå och sy när jag gick i sjunde klass. Men det ville jag egentligen inte, jag ville läsa vidare.  

Jag gick på yrkesprövning, som det hette, satt i sysalen och fick pröva på sömnad. Jag gick ut sjuan med rätt så fina betyg. Sedan åkte jag hem till Gotland. Jag var fjorton år då.

När jag började sjunde klass i augusti 1944 så blev det ett fruktansvärt avbräck gentemot det fria livet som jag hade levt, att gå in i en institution. Men å andra sidan så tillhörde man redan vuxenvärlden. Vi hade bestämda tider och vi skulle lyda.

På mornarna var det morgonbön i samlingssalen. Alla, lärare, personal, alla som hade med eleverna att göra, eleverna och yrkeseleverna samlades till morgonbön. Sedan var det frukost och därefter gick var och en till sitt, till sin undervisning, iväg upp till skolsalar och lektioner.

Först gick man ett år för att komma fram till vad man ville. Sedan kunde man fortsätta och gå någon yrkesutbildning. För flickor var det knackigt med yrkesutbildning, det som erbjöds var finsömnad eller vävning. För pojkarna fanns en helt annan bredd på utbildning. Där fanns många yrkeslinjer att välja mellan.

Men jag måste säga att de flickor som lärde sig finsömnad blev oerhört fint yrkesutbildade och gick till de bästa syateljéerna i Stockholm. De hade ett högt anseende när de gick ut skolan. Skolans elever ansågs vara yrkesskickliga.

 När jag åkte hem hade jag på mig en klänning och en båtmössa som jag sytt i slöjden. På den tiden var mitt hår stort, tjockt och blont. Jag var solbränd och jag kände mig väldigt fin.

Jag trivdes egentligen ganska bra på skolan. Första tiden var det svårt att inordna sig i allt detta som en institution innebär, med tider och ordning och reda. Men det var en bra ledning på skolan och jag fick vissa uppgifter som jag skulle utföra.

En var att gick jag runt och såg till att alla sängöverkast låg som de skulle. Många elever hade reumatism och orkade inte ta av sängöverkasten. Jag vek ihop överkasten och såg till att det var ordning i sängarna. Det var en flicka som var svårt handikappad och jag hjälpte henne i matsalen. Jag hade också sysslor i biblioteket. Alla dessa små uppgifter gjorde att jag kände att jag hade en förmåga, att jag var stark. 

Många paket hemifrån

Min kusin var den som oftast besökte mig. När jag konfirmerades den 18 maj 1945 i Solna kyrka kom mamma och min syster till konfirmationen. Jag hade gått i konfirmationsundervisning på Norrbacka och hade inga besvär med psalmläsningen, för det hade jag lärt mig i folkskolan där hemma.

Ett minne jag har från min konfirmationsgrupp är en pojke som satt i rullstol. Han hade ett väldigt stort huvud. På den tiden hette det vattenskalle. Nu finns ju shuntar för dränering, men sådant fanns inte då. Han var inte döpt, så det måste göras, och sedan blev han också konfirmerad. Han var en trevlig människa med ett för stort huvud. 

På Norrbacka uppmanades vi att skriva brev hem en gång i veckan. När mina syskon gick igenom vårt barndomshem hittade de många brev som jag skrivit hem. Mina föräldrar var också duktiga på att skriva. Mamma hade ständig kontakt med alla sina syskon brevledes. Om det blev jul eller midsommar eller påsk och hon inte hade fått brev från sina syskon, då hade jorden rämnat. Det var viktigt att önska varandra god helg eller vad det nu var som stod för dörren. I det som var skrivet kunde man utläsa mycket mellan raderna, när de beskriver sin situation på arbetet eller hemma.

Jag fick inte brev varje vecka men jag fick ofta paket. Mamma sydde och bakade. Det var billigt att skicka paket på den tiden. Jag kunde få ny klänning eller något annat hon sytt. Mamma bakade gott bröd som jag kunde bjuda mina kamrater på till kaffet. Mina kamrater fick också paket, så vi delade med oss till varandra.

Det var krigsår och maten på skolan var inte lika god som maten hemma. Men de gjorde väl så gott de kunde. Gröten vi fick om morgnarna var hemsk. Vi måste äta den, det var noga med det. En lärare satt alltid med oss vid bordet. Bön lästes och maten välsignades. Man satt inte hur som helst när man åt, det skulle vara ordning och reda. När alla ätit klart tackade vi Gud för maten. 

Ett glädjebesked med posten

Åter hemma på Gotland kände jag att jag hemskt gärna ville fortsätta läsa. Jag var blåögd och trodde att jag kunde börja på läroverket i Visby utan problem. Men det var nästan en omöjlighet, fick jag erfara.

Jag flyttade in till Visby och bodde hos pappas syster, min faster Maria. Hon hade två söner, mina kusiner. Hos dem fanns ett rum där jag kunde bo.

Så började jag i läroverket men det var dödfött, egentligen, från början.

Mina föräldrar tyckte att jag skulle fortsätta. Pappa hade pengar från militärtjänsten och betalade min faster för kost och logi. Från mitt rum hos henne hade jag lång väg till läroverket. På den tiden låg läroverket mitt inne i stan, i kärnan av gamla Visby. Det var många branta backar. Skolbussarna kom in och ställde sig utanför ringmuren och ungarna strömmade genom Visby gator in till läroverket. Någon gång på 60-talet flyttade läroverket ut utanför Visby, man byggde en helt ny skola.

Men backarna där, hur skulle jag klara det på vintern? Och alla salarna… nej, det gick inte. Hos faster kunde jag heller inte läsa som jag behövde. Så jag gick en termin och sedan förstod jag att det inte skulle fungera. Jag lämnade skolan och började sitta hemma och läsa på egen hand. Men jag var inte tillräckligt stark att kunna avskärma mig och läsa som det krävdes.  

Våren 1946 fick jag ett brev från Norrbacka, från Sigrid Höjer som då var rektor. Skulle jag vilja börja i deras realskola? De skulle starta en realskola och man kunde läsa per korrespondens. Vi skulle läsa på Brevskolan. Jag var en av tiotalet ungdomar som fick detta erbjudande. Det är klart att jag tackade ja!

Jag kommer så väl ihåg den dagen brevet kom. Pappa var ännu kvar i militärtjänsten och jag cyklade genast till honom för att berätta om brevet. Jag tyckte det var så fantastiskt att jag skulle få börja i Norrbackas realskola.

I augusti reste jag till Norrbacka. Det fanns ingen kamrat kvar från sjuan, jag fick nu helt nya vänner. Barbro Brolin, numera Larsson, kom från Linköping. Vi har haft kontakt genom alla år. Hon hade gått på skolhemmet i Lidingö. Det hade även Inga-Britt Johansson, som jag också har kontakt med än idag. Sigrid Jonsson kom från Jämtland. En annan kamrat var Inger Blomkvist, flickan som tåget körde över, ena armen var borta. Och så var det Karin Kebbon, prästdotter från Sala.

Magister Hans Pettersson, som jag hade i sjuan, var ansvarig för att vi läste det vi skulle läsa, och att vi svarade på frågorna vi fått. Allt byggde på korrespondensstudier. Vi satt i skolsalen på Norrbacka, vi läste och skötte oss och magister Pettersson såg till att det fungerade.

Det fanns två pojkar i klassen som hade blödarsjukan, Bengt och Torsten. Men Torsten var så illa däran, han kunde aldrig delta i slutexamen. Tordis Mariana Signhild Nordh, vår kära kamrat, satt i rullstol. Hon var svårt handikappad, men vad vi höll av henne!

Ibland när vi gav oss ut på bio, eller någonting, på kvällen så tog vi av henne kläderna och satte på henne nattlinne, det fanns ju ingen personal. Barbro var den som var starkast. Hon orkade lyfta upp Mariana i sängen.

Vi älskade Mariana. Hon var så duktig och hon skrev så fint. Tänk om hon hade levt idag, med all teknik som finns.

 

Banbrytande realexamen

Efter tre år tog jag realexamen, den 4 juni 1949. Min kusin Karl-Axel gav mig ett brunt album som har betytt mycket för mig. I den har jag samlat urklipp och där syns det att vi tog realexamen. Vi var de första.

Realexamen gick till så att vi hade realskrivningar och under två dagar gick vi upp i förtentamen. Sedan var det två examensdagar. Det höll alltså på i fyra dagar.

Jag tänker mycket på fröken Höjer. Hon var föreståndarinna, chef för skolan och utbildad sjuksköterska. Jag tyckte bra om henne. Hon var också gotlänning. Hennes pappa hade varit rektor på Visby läroverk. Det fanns olika uppfattningar om fröken Höjer, och så får det väl vara. Hon ordnade så att vi fick den här realskolan och att vi fick läsa och att Hans Pettersson ansvarade för klassen.

Fröken Höjer hade naturligtvis sina idéer. När Hans Pettersson fört fram vår grupp till examen så lämnade han skolan. Det var någonting som han och fröken Höjer inte kom överens om. Jag vet inte riktigt vad det var. Kanske hade det med institutionen att göra. Hans Pettersson blev sedan skolinspektör nere i Kalmar län. Vi träffades igen 1989, när det var 40 år sedan vi tog realexamen. Men han är borta nu.

Jag minns att han var oerhört spänd när vi skulle ta vår realexamen. Han ägnade mycket tid åt oss. Han berättade att hans fru tog deras lille son och reste till sitt föräldrahem därför att han måste få vara helt själv, han levde så i oss. Och han var ofta med oss ute. Handikappade fick inte vistas var som helst. Man kunde till exempel inte gå på restaurang.

Det var inte lätt att komma in på ett läroverk när man hade ett handikapp. Jag minns en kille som skulle skrivas in i läroverket och det blev ett jädra liv för att han satt i rullstol.

Det jag berättar nu var banbrytande, att vi fick komma dit till Solna läroverk. Rektor Fylking på Solna läroverk sa: ”Kom hit till Solna läroverk.” Där fick vi gå de fyra dagar som examen omfattade.

Min kamrat Inga-Britt hade fastnat på tentamen i kyrkohistoria. Hon hade varit i förtentamen och skulle upp i examen. På examensdagens morgon satt hon i rummet som hon delade med mig och två andra flickor och skulle klä på sig. Hon hade korsett och bandage på båda benen och så gick hon med kryckkäppar. Hon satt där och snörde sina bandage. Hennes hår var vanligtvis stort, tjockt och vackert. Men nu hade hon inte tvättat det. Det hängde stripigt.

”Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här, Thyra”, sa Inga-Britt. ”Det går inte, jag kan inte. Vad ska jag göra!? Det här med kyrkohistorien, jag kan inte begripa ett ord vad det handlar om.”

Då frågade jag vilket ämne hon hade och det var Heliga Birgitta. Jag berättade för henne vad jag kunde och det tog hon tydligen till sig för hon klarade sig.

Inga-Britt hade sagt till sin mamma: ”Kom inte hit, visa dig inte, för jag kommer inte att klara mig!” .

Hennes mamma var där men vågade inte ta några blommor med sig. Så hon improviserade, gick in i rosenbusken och klippte några rosor.

Vi klarade oss allihopa! Sedan var det examensmiddag och mamma var med.  

Ut i arbetslivet, eller?

Jag kom hem till Gotland med min realexamen och hade olika småjobb. Jag fick för mig att jag skulle jobba inom Telegrafen, men det var helt vansinnigt att gå in och utbilda sig där. I Visby fanns en stor växel. Att sitta och sträcka sig och flytta propparna, det var fint jobb, och i staten, men svårt för mig. Min rygg klarade inte av jobbet i den stora växeln.

Jag fick jobb i en annan mindre växel hos Hushållningssällskapet på Gotland. Där arbetade jag under våren 1950. Sedan insåg jag att jag måste gå handelsskolan. Men det fanns ingen handelsskola på Gotland, bara kvällskurser. Jag och min kamrat Barbro Larsson, född Brolin, som inte hade kommit in på småskoleseminariet,  vi bestämde oss för att gå handelsskolan i Linköping tillsammans.

Barbro ville bli lärarinna. Min tanke var väl att jag också skulle bli lärarinna. Jag förstod bara inte hur jag skulle kunna klara det. Men Barbro gav sig inte. Hon var inte så svårt skadad, hon hade en polioskada i ena benet.

Hon hade arbetat i en grevefamilj som praktikant, för att kunna visa att hon arbetat med barn. Hon hade allt klart med sin ansökan till småskollärarseminariet och hon hade klarat alla prov, utom sången. Läkaren sa då till henne att hon fick räkna med att det var så många sökande att hon inte skulle komma in.

Barbro var helt förkrossad, för hon ville så gärna bli småskollärarinna. Och det hade hon passat till.

Handelsskolan finansierades genom att pappa vände till bonden som var skolstyrelsens ordförande. Pappa tog ett lån i kommunens sparbank och denne man, som var från Östergötland, gick i borgen för lånet.

När jag var klar med utbildningen och fått ett arbete började jag betala av på lånet.

Vi polioskadade fick söka statliga tjänster. För min del blev det i landstingets tjänst. 

Jag har alltid tyckt om att undervisa och läsa, föreläsa och predika. Men det blev kontorsarbete för min del. Jag hade svårigheter med engelskan. På den tiden var tyska huvudspråket. Allt skulle skrivas på tyska. Efter kriget försvann tyskan och nu är den ingenting i skolorna.

Vi bodde hos Barbros moster, hennes mammas syster. Pappa tog lån hemma i vår egen bank så att jag fick åka till Linköping. Sedan har jag betalat av lånet. Men om jag inte hade haft den här hjälpen, haft en pappa som var så stark, föräldrar som förstod vad detta betydde, hur hade det då gått för mig?

Barbro och jag gick handelsskolan. Hon arbetade sedan i Linköping, i kassan i stadshuset och jag började arbeta i bokhandeln i Visby och hyrde ett rum i staden. När jag var ledig åkte jag hem till mina föräldrar för jag hade fått en lillebror. Jobbet i bokhandeln innebar att jag läste mycket och jag hade med mig barnböcker hem till honom. Då agerade jag som lärarinna och skulle lära honom att läsa.

Det blev allvar med Gerhard

Gerhard och jag hade växt upp tillsammans, så det var väl inte frågan om att vi träffades, egentligen. Hans föräldrar och mina föräldrar och hans farföräldrar hade känt varann i all tid.

Vi var tillsammans något år och förlovade oss 1954. Som unga träffades vi ofta och diskuterade politik och hur det var i samhället.

Jag tyckte det var ett helsike då, naturligtvis tänkte jag då på vanförevården och hur man skötte den och de handikappade. Jag började fatta en hel del och så var jag väldigt stridslysten. Sedan vet jag inte om jag sa något klokt. Men jag började förstå att vi måste få det bättre. Jag vet inte om det är så mycket bättre idag.

Innan det blev allvar med Gerhard så hade jag väl haft någon förälskelse. Det var en grabb från Lärbro som jag tyckte om men han flyttade sedan. Det var bara litet flyktigt. Jag var inställd på att jag inte kunde gifta mig eller skaffa barn, med tanke på ryggen och korsetten. Jag var inne på att jag skulle klara mig själv.

Att kunna försörja sig var en stark drivkraft hos mig. Att få en utbildning så att jag kunde få ett arbete. Det var det som var huvudsaken. Att klara ett eget boende.

Jag har alltid jobbat mycket bredvid med korrespondensstudier och med bokföring. Detta att läsa på Hermods, det var en välsignelse! Jag satt där med breven framför mig och måste klara det. Svaren fanns i breven. Jag fick gå tillbaka om och om igen till dess att jag kunde ge svaret på frågan. Jag lärde mig arbeta självständigt. Och vad lycklig jag var när jag fick mina brev tillbaka med kommentarer. Det var fantastiskt.

Korrespondensstudierna lärde mig att jobba självständigt. När jag kom ut i arbetslivet kunde jag som handikappad inte sitta där och ropa till mina kamrater att ”ta hit den där pärmen, lyft ner den pärmen eller hämta det där och det där”.

Jag måste hämta själv annars fick jag inte tjänsten. Och framför allt vara det noga med att man skulle vara på jobbet i rätt tid. Det var bara att se till att vara på plats klockan åtta. Kom man inte i tid var det tillräckligt för att man skulle förlora tjänsten. Jag var rädd om tjänsten som ögat, för det var den som gjorde att jag kunde fungera i samhällslivet.

Handstilen viktig i siffervärlden

Mitt yrke blev kontorist. Mina valmöjligheter var inte stora. Sjukdomen fick avgöra. Jag måste ta ett arbete som passade mina kroppskrafter och det blev kontorsarbete. Jag hade min utbildning från handelsskolan och en hel del kurser som jag läst bredvid för egna pengar.

Jag har alltid haft en bra och tydlig handstil och skrev även tydliga siffror.

På den tiden bokfördes allting för hand och det fick inte vara skrivet som kråkspark, man skulle kunna läsa alla dessa bokföringar. Var något fel så måste vi leta till dess att vi hittade felet. Vi fick inte lov att gå hem förrän det var färdigt. Hur lätt kan inte en trea, en femma eller en åtta feltolkas om man skriver slarvigt.

Efter att jag arbetat i bokhandeln kom jag att arbeta vid Lantbruksförbundets revisionsbyrå. Det var ett fantastiskt uppdrag jag fick. Jag följde med revisorn till olika ekonomiska föreningar i Visby, jag levde i en värld av bokföring och siffror. Det var slakteriet och mejeriet och Lantmännens centralförening, olika föreningar och Äggcentralen och allt som tillhör jordbruket.

Då bodde jag i mitt föräldrahem och åkte med bussen fram och tillbaka till Visby. I den siffervärld jag levde i då fick jag veta sådant som var sekretessbelagt. Jag kom in i centralföreningarna och såg hur en del hade det med sina affärer. Det kändes som ett stort förtroende.

Att jag flyttade hem då hängde samman med att Gerhard och jag hade förlovat oss. Det var bättre att bo hemma. Gerhard bodde hos sina föräldrar och vi kunde träffas fritt, det var aldrig något problem. Det skedde i gott samförstånd. 

Jobbet i Visby innebar långa resor hem. Jag åkte buss och det tog lång tid. DHRs ordförande i Visby frågade mig många gånger om jag inte kunde komma och vara med i föreningen. Jag sa nej. ”Jag behöver vila på helgen. Jag orkar inte åka på möten.”

Han behövde en kassör och kanske också en sekreterare och såg väl mig som en resurs.

 Jag stannade på Lantbruksförbundets revisionsbyrå i fem, sex år. I mitt arbete på revisionsbyrån var jag ofta på Äggcentralen. Där träffade jag en kvinna som snart skulle gå i pension.

Vi lärde känna varann och hon sa:

”Du, Thyra, du ska ha mitt jobb.”

Hon hade fattat tycke för mig, hon var en robust och rejäl kvinna och väldigt ordningsam. Så det var inte jag som egentligen drev på att vi skulle flytta, det var mer Gerhard som ville. Jag hade utbildning och ett bra arbete. Men det blev ingenting av engagemanget i handikapprörelsen under den tiden jag var kvar på Gotland. 

Flytt till fastlandet

Vi gifte oss 1956 men vi skaffade inget eget boende då. Det blev förändringar, Gerhard fick inte sköta marken på det sätt han var van vid, man skulle övergå till fårskötsel och det ville han inte vara med om. Då bestämde han sig för att göra något annat.

Det var svårt för honom att få det arbete han ville ha på Gotland.  Han fick erbjudande om jobb på fastlandet så vi bestämde oss för att flytta. Vårt eget första riktiga hem fick vi när vi kom till Lidköping i mars 1960.  

Vi hade en folkvagn som var anpassad efter instruktioner från en bilinspektör från Stockholm. Vi började fundera på att byta bil. Volvo gick ut starkt med att de ville göra en insats för handikappade. Volvo har nog också varit det mest sålda bilmärket i samband med handikappanpassning.

När jag tänkte på det skämdes jag för jag förstod att här hade handikapprörelsen legat bakom för att få fram de villkor som Volvo gick ut med.  

En sak jag kunde bidra med var att åtminstone bli medlem. Så jag ringde upp ordföranden i DHR i Lidköping, Bertil Gustavsson, en man full av energi och mycket engagerad. Han hade själv en svår höftledsskada.  Han ville ha med mig i föreningsarbetet. Jag avböjde men jag var nästan alltid med på medlemsmötena.

Så småningom kallade han mig till styrelsemötena för han ansåg väl att jag kunde bli en kraft att räkna med. När vi sedan flyttade till Lund 1966 fortsatte jag att vara en aktiv medlem i DHR. Mitt engagemang i handikapprörelsen tog fart.

 I Lidköping var jag med när Mjölkcentralen övertog alla de små mejerierna och organiserade sig i vad som idag heter Arla. Då jobbade jag där och hade hand om redovisningar. Sedan flyttade vi till Lund och där fanns Lunds lasarett. 

Gerhard och jag kom till Lund den 16 december 1966. Jag lämnade in mina papper till Arbetsförmedlingen.  Jag visste ingenting om Lund, hade bara varit på genomresa en gång. Gerhard sögs upp av sitt jobb på Råby, Statens ungdomsvårdsskola. Han bara försvann in i arbetet. Jag var sysselsatt med att få ordning i vårt hem när de ringde från Arbetsförmedlingen och sa:

”Du kan få börja på Lunds lasarett, inom administrationen.”

”Vad ska jag göra inom administrationen?” undrade jag.

”Jo, du ska arbeta med skattsedlarna”, blev svaret.

På den tiden hade man skattsedlar stora som lakan och det var 6 000 anställda enbart på Lunds lasarett. Numera heter det Region Skåne. Jag skulle sortera skattsedlarna från 1 till 5 999.

”Det där kan du klara”, sa de åt mig.

Så jag började arbetet dagen efter trettondagen. Jag satt där och sorterade, det var bara att sätta igång.

Tiden gick och så sa de: ”Vi behöver folk, du kan stanna här.”

Allt gjordes manuellt på den tiden, det fanns inga datorer. Vilket jobb det var! Det arbetades otroligt mycket. Det fanns ingen deltid då, skulle man arbeta så var det på heltid.

Trots detta erbjudande stod jag inför ett val. Det fanns ingen möjlighet i världen att jag skulle orka jobba på det sättet, det räckte inte mina krafter till. Så framåt vårkanten sa jag att nu slutar jag.

Chefen för läkarsekreterarna, Britt Ljunggren, stöttade mig. Hon sa ”du får inte sluta för jag behöver folk”. Jag svarade att jag inte hade kunskap nog att arbeta som läkarsekreterare.

”Det jag sätter dig på, det kan du”, sa hon.

Jag kom till patologen och fick bokföra olika diagnoser. Det var siffror på olika sorts cancer och sifferarbete, och visst kunde jag det. Jag fick börja arbeta deltid.

”Kan du inte fortsätta jobba hos oss?” undrade arbetskamraterna. 

”Jag kan ju inget språk, jag har glömt det jag kunde, jag kan ingenting”, svarade jag. Då började ett helt nytt liv för mig. Jag arbetade några timmar på förmiddagarna, gick hem och vilade mig och sedan gick jag på kvällskurser och tränade upp maskinskrivningen, tyskan och stenografin. Jag läste också engelska, jag läste allt som behövdes.

Den som sedan satte sig på läkarsekreterarkursen och utbildade sig, det var jag det. Jag hade nästan glömt den maskinskrivning jag lärt mig tidigare. Nu fick jag sätta mig ner och träna.

Under hösten 1969 läste jag in läkarsekreterarkursen. Det är nog den allra hårdaste arbetsinsats jag gjort, jag brydde mig inte om någonting annat. Jag kunde kliva över vad som helst hemma, hur det såg ut struntade jag i, jag bara läste.

Jag klarade det! Och fick en ordinarie tjänst.

Det gäller att ta sig till och från arbetet också. Jag har egen bil sedan många år. Bilen betyder oerhört mycket, den är mina ben.

Vi fick 51 år tillsammans

I Lund bodde vi först i en lägenhet som inte var anpassad. Hiss saknades också. Vi bodde där till 1993 då vi flyttade in i en ny fin lägenhet, med hiss, mitt i stan, ett seniorboende som ägs av Inez Möllers stiftelse. Mannen som hade hand om bostadsbidraget i kommunen sa:

”Bo in dig, Thyra, så får du se vad du tycker, om du behöver någon hjälp.”

Jag bor fortfarande in mig. Hitintills har vi klarat oss själva. Och nu är det bara jag. Vi fick 51 år tillsammans, Gerhard och jag.

Det ser nog lite konstigt ut när jag ligger och kryper på golvet men det har ingen något med att göra. Om jag får för mig att jag ska städa under byrån, då gör jag det.

Det har blivit mycket strängare med bostadsanpassningsbidraget. Om jag hade tagit emot det erbjudande jag fick 1993 så hade det varit generösare jämfört med nu, 15 år senare.

Kuratorn från poliomottagningen på Orupsjukhuset har varit här och sett över vad som ska anpassas nu när jag bor själv. Bland annat behöver några trösklar ändras så att jag kan ta mig ut på balkongen utan hjälp. När det gäller städningen har jag hjälp via hemtjänsten. Jag har också några timmar i veckan då jag kan få hjälp att uträtta ärenden.

Kommunens hemtjänst fungerar bra men de är så hårt bundna till vad de får utföra. Jag har valt en privat firma för då kan jag betala själv om jag vill ha något extra arbete utfört. Kommunens biståndshandläggare gör upp avtalet med den privata firman som sedan utför tjänsterna.

Män, kvinnor och ortopedteknik

Föreningslivet har betytt oerhört mycket för mig. Rektorn på Råby, Bertil Göransson, Gerhards chef, gick över helt till politiken och blev landstingsråd. Eftersom jag har varit så beroende av den ortopedtekniska vården, så tog jag kontakt med honom. Det visade sig att han satt med i Landstingsförbundet och han kom sedan med som Landstingsförbundets representant i Handikappinstitutet, det som nu kallas för Hjälpmedelsinstitutet. Det var 1976 om jag inte missminner mig.

Jag skrev till styrelsen angående den ortopedtekniska vården, att det måste hända någonting på den fronten. På den tiden satt även Nils Wallin i styrelsen som DHRs representant, och det bidrog till att ett projekt kom igång som gällde specialgjorda korsetter.  

Jag åkte då under flera år till Norrbacka, till vad vi nu kallar för gamla vanföreanstalten, som sorterar under Karolinska sjukhuset. Under fyra års tid, från 1979 till 1983, reste jag till Stockholm, och träffade experterna, bland annat Henry Lymark. Vi jobbade fram ett projekt med anknytning till Hjälpmedelsinstitutet, Korsett ATC 1982. Vi fick fram en korsettmodell som jag fortfarande använder.

Jag ställde upp med min kropp men våndades inför det. I och med den nya korsettmodellen så blev det inga skavsår eller annat elände. Jag trodde på det här! Jag hade inte levt nu om jag inte haft den här korsetten. Mina inre organ hade inte klarat av det.

När projektet var avslutat fortsatte vi arbeta med korsettmodellen tillsammans med ortopedtekniska i Helsingborg, SOL - Skandinaviska Ortopedtekniska Laboratoriet.

Jag var på gång igen med vidareutveckling, inte bara av korsetterna utan av hela den ortopedtekniska vården. Ortopedteknik har fattats i utbildningen inom sjukvården.

Det är där, i den ortopedtekniska vården, som jag har mitt engagemang. Det är oerhört svårjobbat därför att det finns en gåta som jag inte kan lösa: Männen pratar inte i de här frågorna, de tycks inte behöva korsetter. För dem är det är bandage eller proteser. Man kanske inte ska säga att de inte bryr sig, det är inte heller rätt. Men jag tänker att man skulle kunna få mer stöd från den manliga sidan.

Vi är några kvinnor som är engagerade. En kvinna som är amputerad i ena armen och kvinnor som är amputerade i benen och vi är några som har korsetter. En av dem ringde mig nyss, vi skulle träffas imorgon i Malmö.

”Det är för varmt Thyra, vi kan inte ge oss ut i den här värmen”, sa hon, ”det går inte.” Jag har frågat läkare och många andra:

”Kan ni hjälpa mig med det här? Att männen inte engagerar sig, det är en gåta.”

Svaret jag får är:

”Strunt i männen! Ni behöver inte ha männen med. Det räcker att ni kvinnor säger det.”

Skulle det vara en typisk kvinnosak? Nej. Men männen svarar så här:

”Vi snackar med ingenjörerna, ser du, vi har vårt snack.”

Nu känner jag många ingenjörer och jag frågar dem:

”Men vad säger ni om det här? Har ni ett särskilt språk?”

”Nej”, säger de, ”det kan vi inte ha. Det här som vi jobbar med, det är få som har någon utbildning som kan yttra sig i det här.”

Om jag fick mer stöd, från hela handikapprörelsen … nej, nu är jag väl ute på hal is, nu är det nog farligt. Jag tycker att det skulle ha funnits ett större engagemang i de här frågorna. Så länge Nils Wallin var ombudsman på DHR lade han ner stort arbete på den ortopedtekniska vården, och han var ändå inte själv beroende av den. Han satt i landstinget och han såg vad den ortopedtekniska vården betydde.

På Eugeniahemmet delades patienterna upp i idioter, sinnesslöa och vanföra. Idioter var vi inte och inte var vi sinnesslöa men vi var vanföra. Våra kroppar var sneda och vinda och förlamade. Satte de ett bandage så kunde ju mänskan gå! Och var klar i huvudet. Varför kan man då inte få ett jobb?

Fröken Höjer, hon sa: ”Släpp inte den ortopedtekniska vården från vanföreanstalten.”

Hon såg och förstod att det var viktigt att ortopedtekniska vården låg kvar inne vid specialsjukhusen och vi var så berörda av detta.

En sommar orkade jag inte

När jag var i 50-årsåldern började jag känna av min polioskada mer. Jag hade skrattat och skämtat. Jag hade minsann inga besvär! Men de kom sedan.

Jag arbetade då som läkarsekreterare på infektionskliniken på Lunds lasarett. Varje sommar var jag på semester på Gotland. Jag simmade och tränade och brukade känna mig mycket bättre och starkare efter det. Men en sommar så kände jag att det är något med mig, jag orkar inte. Gerhard uppmanade mig att gå till personalläkaren och jag blev sjukskriven. Jag var missmodig och sa till mina arbetskamrater att jag skulle sluta. Men de ville absolut ha mig kvar. Jag oroade mig för att min brist på ork skulle resultera i att jag inte klarade av jobbet tillräckligt bra.

Det var fler än jag som kände av polion. Andra polioskadade i samma ålder började också märka att något förändrades. Vi klarade inte det som vi klarat förut. Vi gick in i en annan fas, i en försämringsfas. Vi var några här i Skåne som tog kontakt med varann.

Åke Stenram, som var överläkare på rehabiliteringskliniken på Lunds lasarett, han sa:

”Ni får räkna med att ni åldras tio år tidigare än andra”.

Vi använder den friska vävnaden så mycket, det blir förslitningar.

Åke Stenram jobbade mycket med oss när det gäller idrott och fysisk aktivitet, med intyg i olika idrotter som handikappade deltar i. Han gick i god för att vi skulle kunna starta en utredning. Jag har hela den utredningen, vartenda dugg som vi gjorde.  

I början av 70-talet sökte vi pengar, men fick inget bidrag från landstinget. Landstinget menade att det inte var något att utreda. En professor sa:

”Det där, det är nys, det är ingenting! Det är normalt åldrande.”

Till slut fick vi in pengar från en fond och en kurator hjälpte oss att skriva. Det tog oss tre år att göra utredningen kring postpolio.

RTP i Stockholm blev förargade över vad vi höll på med här nere i Skåne. Men jag undrar om de hade kommit på kärnan, det vi kallar för postpolio. RTP hade nog jobbat kring det men vi kom in, liksom i andra andningen. Det hände någonting. Det visade sig att polioskadade i Amerika också hade börjat undersöka detta. Det ordnades stora konferenser i USA.

Om det hade varit något större med detta så hade Åke Stenram känt till det. Han var väldigt allroundintresserad och informerad om saker och ting som hände. Vi var en bra bit på väg när det kom information från Amerika om att man upptäckt postpolio.

 

Den viktiga idrotten

En viktig del i mitt engagemang har varit arbetet för handikappidrotten.

Efter ett långt och tålmodigt arbete skapades Lunds Handikappidrottsförening 1977.

Lunda-Korpen gjorde stora insatser för att starta och få igång Lunds Handikappidrottsförening. Det gällde att få en handikappad medmänniska ut i gemenskap och bort från ensamheten. Det blev många och långa telefonkontakter med Kurt Linde, dynamisk ledare inom handikappidrotten, för jag behövde alla goda råd jag kunde få. Inte att förglömma Bertil Göransson, som var Skånes Idrottsförbunds ordförande och som helhjärtat följde handikappidrotten.

Lunds Kommunala Handikappråd var en viktig samlingspunkt. Mest angeläget var att skapa en fungerande färdtjänst. Det visades sig att fritidslokalerna var svårtillgängliga för handikappade. Av Lunds sju fritidsgårdar var det endast Fäladsgården, byggd 1971, som var fullt tillgänglig.

Fritidsförvaltningen hade ett stort ansvar att få igång handikappidrotten. Staffan Holmqvist gick med stor energi in för att påverka att anläggningarna anpassades i den mån det gick.

Men för att handikappade skulle kunna delta i den framväxande handikappidrotten i Lund måste färdtjänsten, som var under uppbyggnad, kopplas in.

Jag minns med vilken förtvivlan Staffan Holmqvist såg på den djungel av färdtjänstbiljetter som fanns under 70-talet.

Det nya badhuset skulle byggas och ny ordförande i fritidsnämnden var Olof Nordström. Genom att jag var nyvald ledamot i Fritidsnämnden och genom gott samarbete mellan Fritidsförvaltningen och idrottsintresserade kamrater inom Handikapprörelsen gavs stora möjligheter att påverka.

Jag kommer väl ihåg sammanträdet när Olof Nordström meddelade att det skulle bli en höj- och sänkbar botten i handikappbassängen. Detta gjorde det möjligt att simträna barnen i en lägre vattennivå och sedan sänka bassängbotten när äldre skulle simma.

Staffan Holmqvist tvekade aldrig att satsa på Handikappidrotten. Han förstod dess

betydelse, dess värde av träning, tävling och gemenskap. Det var med sorg vi 2007 mottog beskedet om hans hastiga bortgång. 

Alla kunde komma in!

Politiker av olika färger i Malmöhus läns landsting, moderaterna, folkpartiet och centern och socialdemokraterna och även miljöpartiet – säga vad man säga vill, jag är självklart socialdemokrat. Moderaterna hade ett landstingsråd på den tiden, Eva Åsare från Helsingborg. Hon var landstingspolitiker och hon lyssnade, hon var bra, såg på något vis problemet. För att inte tala om centern, en man som hette Thorvald Frostemark, var också väldigt bra att ha att göra med.

Oavsett vilken politisk ledning som gällde så hade jag kontakt med den.

När Orupsjukhuset skulle byggas om, då var vi inom handikapprörelsen med. Landstingshuset var stort och nybyggt. Det var handikappvänligt så vi kunde använda lokaler där för våra möten, alla kunde komma in genom dörrarna, alla kunde åka hissar och alla kunde komma till stora samlingssalen. Att vi hade lokaler där alla kunde komma in upplevde jag som underbart. 

Vi hade haft ett rehabiliteringsmöte eller något liknande och då var centerns landstingsråd Frostemark med.

”Hur ska vi ordna det här? Hur ska vi klara det? ” undrade vi.

”Var bara lugna. Vi ska fixa det här”, sa han.

Och så han fixade det tillsammans med socialdemokraternas landstingsråd, Sonja Persson.

Det fanns en vilja och en förståelse och den viljan finns fortfarande idag. Region Skåne är först med att ha fått en professur i ortopedteknik. Det finns inte någon annanstans i Europa och det är våra politiker som har tillstyrkt detta.

Politik är politik, men det finns en möjlighet till att lyssna, och sedan beror det på hur politikerna agerar.

Vi som har kämpat börjar bli äldre och man orkar inte hänga med som man gjorde förr. Utan vår kamp och politikernas engagemang och förmåga till att lyssna hade vi inte kommit så här långt.

Poliomottagningen, som vi fick igång med hjälp av Åke Stenram, den varade en viss tid. Sedan flyttade mottagningen upp till Orupsjukhuset, det gamla sanatoriet, en stor och fin byggnad, vackert belägen. Sanatoriet gjordes om till rehabiliteringsklinik.

För tredje gången var jag med om att starta en poliomottagning och vi fick en läkare som är intresserad av forskning. 

Var finns viljan?

Jag gick i pension 1995. Jag är djupt oroad för Sverige och den utveckling som är på gång. Vi måste vara rädda om de sociala system vi har. På något vis vet jag inte vad som har hänt med handikapprörelsen. Förr hade vi så många politiker, framför allt inom DHR, som satt med i riksdagen. Vi måste ha med oss folk som sitter i riksdagen även idag. Vi måste ha folk som är med och som känner det här i ryggmärgen.

Det pratas om att handikapprörelsen brutit sig ur och att vi ska klara oss själva. Visst är det bra att vi klarar oss själva men när vi satt här i Skåne med våra stora problem och gick upp till politikerna i landstingshuset och satte oss ner, då blev det resultat. Under 90-talet gjordes utredningar men sedan har det inte hänt så mycket.

 En gång när vi hade gjort en stor utredning gick jag upp till Eva Åsare, moderat som då satt

 i landstingets handikappråd, och sa att nu är vi färdiga och vi vill redovisa.

”Kom,” sa hon. ”Vi hjälps åt att ta hand om allt detta.”

Det fanns en vilja. Men hur är det nu? Har vi kommit för långt ifrån ett sådant samarbete?

Jag vill ge en eloge till några människor inom politiken. Jag är väldigt förtjust i våra yngre politiker här i Skåne. Kent Härstedt och Morgan Johansson, de är duktiga. Jag känner att de vill försöka göra något.

Vi har också några andra socialdemokrater, landstingsråd, här nere som jag har haft mycket god kontakt med. Folkpartiet har en person här som heter Anna-Kerstin Larsson och vi har mycket att tacka henne för. Hon har en vilja!

I alla partier finns det människor som bidrar på olika sätt, även om de har skilda uppfattningar i vissa frågor. Moderaterna förespråkar insamlingar och välgörenhet och vad det nu är. Det är deras sätt att hjälpa. Jag vet inte om vi socialdemokrater kommer att klara vårt system…

När jag arbetat i 25 år fick jag en guldklocka. Det är jobbigt och kämpigt att känna att man inte kan bryta igenom. Det är en besvikelse. Allt som är gjort och skrivet, allt som utretts. Vad händer med det?

Det som byggts upp raseras

Visst är det väl konstigt att det inte går att söka handikappersättning när man fyllt 65. Jag tillåter mig att reflektera om en kvinna som jag känner och som alltid varit yrkesverksam. Hon var inte tillräckligt dålig i sin polio när hon fyllde 65. Så hon har ingen hjälp fast hon nu är sämre och skulle behöva. Det hon kan få är kommunens hemtjänst.

Jag kan jämföra med en kvinna som blev sämre när hon var i 50-årsåldern. Hon har assistans.

Det är orättvist. En åldersgräns avgör – inte behovet. De flesta av oss blev sjuka när vi var nio, tio år. Sedan har vi fått släpa på våra stackars kroppar hela vårt liv.

Jag skrev en motion, ”Utbildning inom teknisk ortopedteknik”, till socialdemokratiska distriktskongressen och till partikongressen 2009 om utbildning inom klinisk ortopedteknik. Jag oroar mig för ortopedteknikens framtid.

Yrkandet var att staten återtar huvudansvaret och att Socialstyrelsen får det uppdraget. 70 till 80 procent av ortopedtekniska avdelningar saknar tillsynsansvar, detta på grund av att de är privata.

Mycket av det som vi byggt upp håller på att rasa ihop. Man tar för givet att ortopedteknik ingår i läkarutbildningen. Ingenjörerna har sitt jobb men ordinationen måste läkarna skriva.

Det måste vara ett större samarbete mellan läkare, sjukgymnaster och ingenjörer. Förr kunde doktorn gå med in i gipssalen för att se att allt blev rätt gjort. Det är ju doktorn som vet hur musklerna fungerar i kroppen. Mycket av det här arbetssättet och kunnandet var kopplat till specialsjukhusen – och de finns inte längre.

Allt kan inte bygga på eldsjälar, det måste vara förankrat i kunskap. Det är så mycket värdefullt arbete som är gjort och som behöver dokumenteras.

Det har funnits så mycket bra i Uppsala som nu bara har rasat ihop som ett korthus.

Jag tror många skäms för sin polioskada. Och det är väl inget att skryta med att man ser ut som ett stort frågetecken i ryggen. Jag tror att det har med gamla fördomar att göra.

Uppskattningsvis finns uppemot 20 000 personer med polioskador i Sverige.

Vem är det som ska sitta i styrelser, om inte vi som vet vad det handlar om. Men vi är långt ute i periferin.

Nu är det 2009 och jag börjar jag bli trött på att arbeta med dessa frågor. Jag är ensam kvar, de andra har tröttnat.

DHR-förbundet har haft förbudsmöte i Göteborg. På dagordningen stod ”Åtgärdsrapport med anledning av beslut fattade vid förbundsmötet 2005”. De skånska ombuden hade med kraft och styrka pläderat för utvecklingen inom ortopedtekniska vården. Trots inlägg från Skåne-representanter tycks det inte stå klart för medlemmarna som använder ortopedtekniska hjälpmedel vad handläggningen av vården gäller. Ska vi ha vården?

Vem ska kunna ordinera ortopedtekniska hjälpmedel när ingen utbildning finns i ämnet? Var finns utbildningen? Vid högskolor? Universitet? Pågår det utbildning i ämnet? Finns det någon utbildning?

Något drastiskt skedde när våra specialsjukhus avvecklades under 1970-talet.

Vem ska ha det medicinska ansvaret? Ortopedläkarna? Rehabiliteringsläkarna? Skåne har lagt ner ett enormt arbete kring den ortopedtekniska vården. Jag känner mig ansvarig. Ska verkligen inte allt detta jobb som gjorts av oss som har stor erfarenhet av att leva med ortopedtekniska hjälpmedel, beaktas?

Politikerna har att fatta beslut. Tyvärr finns det snart inga specialister/överläkare att få kunskap av. Det finns ingen som kan ersätta professor Anders Stenström. Kompetens saknas.

När det gäller handikappade så ligger det djupare. Det är nog en parallell med liknelsen att förr neg man i telefonen när provinsialläkaren ringde. Man tog emot det som var ordinerat. Eller är det bara en skamkänsla? Jag menar att det fina samverkansarbete i Skåne mellan läkarna, ortopedteknisk personal och handikapprörelsen är något unikt.

Allt finns nerskrivet i mina minnesanteckningar som jag ska lämna till Skånes Arkivförbund. Jag känner ett stort ansvar. Jag är trött, jag har fyllt 80 år.

RH-förbundens Ortopedtekniska råd kallade till ett sista årsmöte den 9 maj 2008. På dagordningen stod beslut om nedläggning av föreningen, som var Rörelsehinderförbundens samarbetsorgan på länsnivå i Skåne. En effektiv förening så länge krafterna räckte.

Men jag är enveten. Jag fortsätter att kämpa trots att krafterna tryter och trots att så många av mina kamrater inte finns mer eller har gett upp.

Katarina Nyberg har skrivit ned Thyra Anderssons berättelse.

Foto samliga bilder: Katarina Nyberg.