Livsbild

Grängesberg 20 nov -2012

Jag föddes på Grängesbergs sjukstuga den 15 aug 1939. Min far kom dit vid samma tidpunkt medförande skilsmässohandlingarna, och skilsmässan var fort avklarad. Min mor och hennes mor (min mormor och morfar) och deras alla barn, och jag som nästan nyfödd plus min halvbror fick flytta till Stockholm. Kvar i Grbrg blev min 2åriga syster som min far fick vårdnaden om. Vi två helsyskon kom alldrig att växa upp tillsammans. Inte heller kom vi att få någon närmare kontakt, på grund av händelser i livet som jag ska försöka redogöra längre fram i min berättelse.

Vi kom att bo på Brännkyrkogatan i gamla stan i Sthlm. När jag skulle fylla 2 år, fick jag komma till ett feriehem i Blekinge, det var Hällevik. Sociala missionen tyckte att jag var klen och behövde komma ut på ”landet”. Hällevik är ett fiskeläge och det var vackert och låg alldeles vid havet, Östersjön. Det skulle bli 10 somrar och en del jullov jag kom att resa dit. Resan tog ungefär 8 timmar, men det fanns så mycket att beskåda genom tåg och rälsbussens fönster, även om jag var rätt mosig när jag var framme i Hällevik. Det var underbart att få komma till Hällevid.

När dom första barnrikehusen i Bromma, på Tunnlandsvägen 31, var nybyggda, flytta min mor med oss barn (jag hade 2 bröder) dit. Vi bodde i en liten tvåa med matvrå och kök, 4 personer. Och utanför husen hade vi en stor härlig lekpark, som den var på den tiden. Jag skulle precis börja skolan när vi flyttade in, om jag inte missminner mig. Jag började 1:a klassen i Abrahamsbergs folkskola som också var nybyggd, en jättefin skola med gult fasadtegel, och en stor skolgård. Lärarna var mycket bra, speciellt den första och den sista läraren gjorde mycket för trivseln i skolan. Och vår överlärare (rektor) var en fantastisk människa, han ville alla elevers bästa, och kunde konsten att prata med oss.

Jag hade inte direkt nån trygg uppväxttid, och jag var avundssjuk på våra grannungar som hade både far och mor i hemmet. Jag hade en styvfar i 5 år, men han var oftast spritpåverkad, men ej elak. Fast vi barn fick en julafton bevittna ett slagsmål på golvet. Och vår granne hörde oväsendet och ringde efter polisen. Därefter flyttade ”styvfadern” ifrån oss. Vi hade det fattigt hemma och dåligt med mat och kläder, som var vanligt på den tiden. Ibland hade vi ingen mat alls. Överläraren hjälpte till så jag fick nya kläder att ha i skolan. Det var ett slags affär i Gamla stan, där man kunde få hjälp med kläder. Jag blev så glad för dessa plagg. Jag visste inte då jag gick i Abrahamsbergs folkskola att vår överlär. var en framstående idrottsman. Det kom jag att senare läsa om i en Fokus uppsl.bok vi hade. I mitt svåra tillstånd jag hamnat i försökte jag skriva ett brev till honom, där jag talade om vad jag värdesatte honom, lärare och skolan. Han skrev till mig och tackade för brevet, det blev jag glad över.

Det kändes som ett stort tomrum när sista examen i min skola var över.

Vi skulle nu flytta till Hässelbygård, en lägenhet på 3 rum o kök med matplats. Det var fint där, men slottet nedanför, men jag var alldrig dit och besökte slottsbyggnaden. Jag började jobba på Pub i Sthlm 1954 över en sommar, därefter sjukhus som serafimer, Sant Göran och Södersjukhuset samt ett sjukhem vid Mosebacke. Men jag kände mig trött och konstig och vilsen, orkade inte planera mitt liv. Jag hade fått bott hos en moster ½ år, och jobbat på en damfrisering under tiden, men jag ville bli riktig frisör, och inte elev. Jag flyttar då till ett lantställe med affär utanför Kristine hamn, men inte heller där kunde jag finna mig till rätta, trots en trevlig flicka som expidera i affären. Hon hette Sonja, och var jämt glad och pigg. Inte heller här kunde jag stanna kvar. Efter folkskolan i Abrahamsberg hade min skolkökslärarinna ordnat ett jobb åt mig som köksanställd på Skifteholms pensionat. Där var jag över sommaren. Jag hade dessförinnan varit barnvakt åt min skolkökslär. lille son. Jag tyckte mycket om henne, hon var så förstående och bra mot mig.

Jag hade sen 12 års ålder haft brevkontakt och även varit upp till Grängesberg o hälsat på min biologiska far och syster. Jag minns mötet på stationen. Redan när jag var 8-9 år hade min mor talat om min far o syster i Grängesberg.

17 år gammal började jag på Birkagårdens folkhögskola i Sthlm. Min far betalade för mig, då jag också bodde inneboende hos en äldre kurskamrat 3 mån. Vår rektor var en mycket trevlig person och bra på alla sätt. Övriga lärare också bra. Vi hade nu tillbringat sommarstudien på Marholmen, och bodde i egna rum. Från mitt rum såg jag ner till bryggan o båthuset. Det var härligt att ha så nära till vattnet, och kunna bada dagligen. En dag tog rektorn med oss på en segeltur till Furusund. Vi var ganska många elever, som fick dela opp oss på segelturerna. En flicka och jag gjorde en dag en lång simtur (utan flytvästar på oss). Den gången fick vi en skarp tillsägelse när vi kom hem från simturen. Man har blivit oroliga på skolan för vårt tilltag. När sommaren var över skulle vi fortsätta studierna på Birkaskolan inne i stan, Sthlm. Jag bodde nu inneboende hos min kurskamrat. I januari fick jag veta av min far att jag skulle kunna få jobb på Gruvkontoret i Grängesberg. Jag blev glad för det, och att få komma bort från Sthlm, men jag hade ett bekymmer, min vikt. Jag måste gå ner i vikt om jag skulle våga visa mig bland alla fina kontorsmänniskor på Gruvkontoret. Så jag beställde en tid hos min mors läkare i Vällingby i läkarhuset i det nybyggda Vällingby centrum. Jag var nu 17 ½ år gammal när jag steg in på doktorns mottagning, och sa som det var att jag var för tjock och ville pröva medlet Preludin, som doktorn skrivit ut till min mor. Det var inga problem, jag fick mitt recept, och jag var jätteglad för det. Skolan närmade sig sitt slut på Birkagården, och vi hade en trevlig avslutning med b.l.a lotteri. Jag vann en stor tavla, föreställande en mängd påvekronor uppställda på rader. Jag hörde min rektor säga till kurskamraten jag bott hos, att ”han tyckte att jag magrat ur en hel del”, nåt dy sa han. Jag hade knappt behövt äta eller sova då jag intog Preludintbl. Men jag var nu nöjd och glad åt min smala kropp.

Så for jag upp till Grängesberg och började på Gruvkontoret, på kopieringsavdelningen. Jag trivdes bra med mina ”arbetskamrater” och jag tycktes i början göra ett gott intryck av mig själv, då jag trivdes med jobbet och mådde bra själv o var smal och kände mig snygg. Mitt arbete bestod i att jag stod framför en kopieringsapparat som nådde från golv till tak och med stora lysrör. Jag kopierade i denna apparat grovritningar o.dy. En del gånger var jag i mörkrummet för att lära mig framkallning av bilder, ritningar. När jag arbetat 1 ½ - 2 mån. så fick jag en dag så svåra djävulska plågor i bakhuvudet, och det slet av smärtor, jag kunde inte tänka klart och talet var som helt borta. Preludinpreparatet hjälpte in längre på något sätt. Jag bara rasade ihop, var jättesvårt att hålla sig oppe. Och folk kände inte igen mig längre. Jag smög mig hem från kontoret, och hemkommen till min fars bostad där jag bodde satt jag mig på kökssoffan och grät, jag var ensam hemma nu.

Det kändes som mitt liv var slut för alltid. Jag var 18 år och dömd, så svårt var mitt tillstånd i huvudet, och jag kunde varken prata eller skratta längre, jag var som stum. Vad var detta ofattbara som hänt mig? I denna stund jag satt på soffan, bestämde jag mig, imorgon när min far var på jobbet, då skulle det hända. Jag hade samlat ihop två olika sömnmedel, då jag hade haft problem med sömnen en tid. Morgonen därpå och så fort min far gått till arbetet, skrev jag en lapp att jag inte orkade leva längre med detta hemska lidandet i huvudet m.m. Jag kunde inte alls hålla mig upprätt. Vad jag inte räknat med, var att han av någon anledning skulle komma hem på lunch, fast han åt på matserveringen. Så fort jag skrivit lappen svalde jag alla tabletterna i de två burkarna, sen minns jag inget. Jag vaknade opp på Ludvika lasarett, och två släktingar talade till mig, men jag kunde inte tänka och svara. Det var som låst för mig, jag kunde inte prata ordentligt alls, jag var stum. Teckenspråket fanns inte heller för mig, allt var så konstigt och obegripligt, och jag kände den hemska slitande, förlamande smärtan i bakhuvudet. Och jag kände varken igen mig själv eller omgivningen. Jag skulle nu forslas till Säters mentalsjukhus, sluten vård. Själva resan dit kommer jag inte ihåg, jag var väl alltför trött av alla sömntabletter då. Jag fick träffa överläkaren på Säter som förhörde mig om alla mina släktingar, om deras nervsjukd, m.m. Det var svårt för mig att föra ett samtal överhuvudtaget, då mitt ordförråd var som bortblåst, min hjärna orkade inte tänka, hur jag än ansträngde mig. Jag hade ju mycket svårt att hålla mig opprätt som jag nu blivit. Jag fick insulinbehandl. och olika nervtabl. men undvek så gott jag kunde då jag var ensam, att ta alla ordinationer. Det gjordes också EEG-röntgen flera ggr, och jag kunde fråga tillslut varför de gjordes. Övläk. svarade mig då helt kort, ”det var bara kontroller, det var inget farligt”. Med det svaret fick jag nöja mig, fast jag kände hopplösheten över de svåra lidandet och plågorna i huvudet och hela kroppen var så trött. Jag tittade på mina handflator och såg en gulfärgning som jag inte haft förut. Jag kunde inte prata med patienterna som var på min avdelning, jag tvingades mot min vilja att förbli stum, bara ja eller nej, eller ingenting.

Min far kom och hälsade på mig, men jag var som konstig och stum i orden. Och ändå var jag tvungen att hålla mig oppe och spela ett slags spel, fast jag inte var som förut, och smärtorna i bakhuvudet var så envist djävulska att jag bara ville gå och lägga mig. Först fick jag ligga på en stor sal för 6 personer, men efter ett tag kom jag till ett eget rum, mittemot sköterskeexpeditionen. Man hade nu kontroll på mig, och jag hade börjat matvägra, ända tills en sköterska såg till att jag åt, så gott det nu gick. Personalen, sköterskorna, var snälla och bra, men min situation kändes oerhört tung. Jag var maktlös, jag var nu någon som jag inte var, mitt förra sanna jag var borta, jag kände inte igen mig själv.

Efter 3 mån. på Säters mentalsjukhus blev jag utskriven därifrån. Jag blev sjukskriven en kort tid, men läkaren i Grängesberg, fick förlänga sjukskrivningen då jag inte kunde hålla mig oppe om dagarna med de djävulska plågorna som orsakats mig. Men jag fick inget gehör i sjukvården för mitt ihållande lidande. Så nu sa läkarna att jag inte fick vara sjukskriven längre, utan skulle börja arbeta. Det var dom som bestämde om jag var frisk eller inte. Det slet av smärta i hela bakhuvudet och över ögonen var det så svårt att jag tvingades ligga och blunda. Jag kunde inte heller skratta, munnen var stel och konstig och krampaktig. Jag fick nu ingen sjukpenning längre, så jag tvingades återgå till kopieringen på kontoret. Dom hade varit mycket förstående sedan mitt självmordsförsök, men efter ett tag sa dom att det behövdes en kartriterska på en annan avdelning. Jag teg och led och orka inte ens tänka, men på nåt sätt ordnade min far så jag kom iväg på kartritningskursen i Sthlm. Jag blev inneboende på 3 olika ställen, jag visste knappt vad jag höll på med, och jag skämdes inför lärare o kurskamrater att jag inte kunde hänga med i undervisningen, ty de slutande ständiga smärtorna i huvudet var alltför svåra, och inga värktabletter i världen hjälpte, så många sorter jag fått utskrivet utan att det hjälpt det minsta. Så jag såg det meningslöst helt.

Så kom jag tillbaka till Grbrg med uselt betyg, och jag klarade inte heller av jobbet i det nya yrket. Den tid jag var på kontoret, efter min svåra förändring i huvudet, tvingades jag ”gömma” mig för de som arbetade där, jag gick långt innan nån annan kom till kontoret, jag skämdes för att jag inte kunde prata längre, som förut. Och det var så svårt i huvudet att jag ideligen tvingades uppsöka toaletten och försöka lägga mig ner i en obekväm ställning. En sekreterare ropade mitt namn och undrade väl varför det dröjde med mina ständiga toabesök. Jag hade ingen annat ställe att ta vägen. En gång kom en ingenjör från kontoret opp till min bostad och knackade på sovrumsfönstret, och frågade hur det var med mig, jag svarade kort att ”jag var så dålig nåt d.y”. Man hade väl undrat när jag bara stannat hemma, men så svårt var det för mig. Jag kunde knappt tänka ut en mening – det var låst, och jag var så oerhört avundssjuk på alla människor som kunde prata med varandra, som det vore helt naturligt för dom. Detta var år 60-61.

Jag drack kopiösa mängder kaffe för att kunna hålla mig oppe stundvis, men jag kände ändå, det hemskaste lidandet av allt i huvudet. Jag kände mig som dömd för resten av livet, och så blev det.. ändå kämpade jag hela tiden, i hopp om ett slags tillfrisknande, men det kom alldrig. Istället kom ett ”nytt” inferno, mycket ont i mina tänder. Genom upplysning av en person kunde jag få socialbidrag till lagning av mina sjuka tänder, det var år -75. Jag hade nu också man och barn som jag också måste kämpa för.

En förstående kvinna på socialtjänsten i Grängesberg ansåg att eftersom jag inte alls kunde förvärvsarbeta så borde jag ha sjukpension. Jag hade då försökt redogöra hur mitt sjukdomstillstånd vad. År 1975 började jag gå hos en privattandläkare i Grbrg, som lagade om alla mina tänder och åter med nya rotfyllningar, inklusive ytterligare guldkronor. Jag hade dessförinnan ända sen tiden på Eastmansinstitutet i Stockholm gått på b.la ständiga kontroller hos folktandvård, skoltandläkare samt privat ty folktandv. ville inte ta emot mig längre så jag tvingades söka privat. Vid 19 års ålder sattes en guldkrona in bredvid framtanden. År -75 lagades alla tänder om med det beständiga tandl.materialet som ju var amalgam. Och åren gick, och jag led. Året 1984 när jag fick sjukpension, kom ett brev från läkaren i Grängesberg, ett brev som upprörde mig så totalt och gjorde mig så bestört, att jag inte visste hur jag skulle orka med. I brevet stod att ”det blev påverkan på hjärnan av Preludin, är ju fastställt, men det var inte så intressant” skriver den kvinnliga läkaren. Och ingen annan hade heller talat om detta röntgenresultat, som gjordes på Säters sjukhus. Alla läkare i Grängesberg hade undvikit ge mig besked om röntgenutlåtandet, och bara skrivit ut läkemedel, som jag ej tålde.

Jag var nu sedan 1961 gift med en man som fick ta del av mina svårigheter. År -63 miste vi hemma en familjemedlem (2 år gammal) därför att läkaren påstod vid hembesöket att ”det inte var något fel på henne”, inget vettigt råd fick vi. Händelseförloppet var så svårt och ohyggligt att jag inte orkar skriva mer om det. Läkaren friades.

Jag hade varenda dag de kroniska slitande hemska smärtorna i bakhuvudet och så svår värk i tänderna -83, att jag bad den tandläkaren som laga om (år -75) hela mun med nytt amalgam och ytterligare guldkronor, att han fick dra ut tänderna till sist. Han (privattl.) hade först borrat ur am.fyllningarna och en guldkrona, helt utan skyddsmask för ansiktet. Så jag var blyertsgrå på hela tungan, av amalgamet och ”guldig” i ansiktet från tandkronan. Han skickade mig också till en kollega som laborerade i många timmar i min mun.

Till slut orkade jag inte uthärda längre, och alla tänder drogs ut av tandläkaren, som år -75 lagat om allt. Han bad mig skriva att jag tog utdragningar på egen risk, och så blev det. Efter 3 veckor (?) blev jag liggandes i sängen, och jag kunde knappt ta mig till toaletten. I hela munnen vibrerade det som jag hade nåt hemskt som rörde sig frenetiskt hela tiden, värst när jag rörde mig. I huvudet var det så svårt att jag kan inte beskriva det, och hela min kropp var ledbruten av värk. Hela den vintern låg jag dagarna i ändå och pinades, och jag var helt ensam på dagarna, min make arbetade ju, och gjorde allt han orkade med, för familjens skull.

Till slut blev det så svårt i munhålan, i käkarna, att vi tvingades kontakta en tandläkare i Säter, som kände till problematiken med den s.k oralgalvanism. Jag kom dit till honom och fick en remiss till en specialisttandläkare (i Sthlm), som skulle kunna hjälpa mig.

Grängesberg 28-2-2013

Funktionshinder

Jag föddes i Grängesberg 15 aug. 1939. Mina föräldrar skildes och jag kom att växa opp i Stockholm ända tills jag skulle fylla 18 år, då jag flyttade tillbaka till min födelseort, Grbrg.  -4 mån. innan jag reste till Grängesberg hann jag få recept utskrivet på Preludin av en läkare i Vällingby, också min mors läkare. Preludinet var för viktnedgång, och jag magrade en hel del. När jag bad om förnyade recept tillsänt mig i Grängesberg, fick jag det också.

Jag arbetade nu på ett stort kontor på kopieringen och stod hela dagarna framför en mycket stor kopieringsapparat och skicka in stora ritningar i apparaten för framkallning. Jag kände mig pigg och nöjd med tillvaron, och att jag nu var smal i kroppen, men 2  ½ månad senare, en dag som jag väl minns, rasade mitt liv sönder totalt. Jag cyklade hem på lunchen, och satt mig på kökssoffan och grät av förtvivlan, såna jävulska plågor hade jag i huvudet. Jag var ensam hemma denna dag, min far var på jobbet, och nu i morgon skulle jag dö, för jag skulle ta båda burkarna sömntabletter jag skaffat och hade gömda, det skulle bli min räddning från detta fasansfulla helvete jag hamnat i. Men min far kom hem på dagen och fick iväg mig med ambulans, och slutstationen blev Säters slutna mentalsjukhus. Min förtvivlan visste inga gränser, hur jag kände mig vid uppvaknandet. Och jag hade också mist min naturliga talförmåga, jag kunde inte tänka, hjärnan var som död. Jag kände det som en oerhörd förnedring över denna fasansfulla förvandling som hänt mig. På Säter togs b.l.a. EEG röntgen flera gånger, och när jag försökte få svar på utlåtandet sa överläkaren att ”det var inget farligt, det var bara kontroller”.

Men jag hade ju så svåra plågor i huvudet m.m, det var som om jag bara måste finna mig i det som hänt mig. 25 år senare skulle jag av en händelse, få veta utlåtandet av EEG-röntgen på Säter år 59-60. Det kom i ett brev från den läkare jag hade då i Grängesberg. I brevet stod det ”Att det blivit påverkan i hjärnan i samband med Preludin, var ju fastställt”. Men så skrev läkaren också att ”jag skulle inte få visa brevet för andra instutioner o.dy”. Läkarens brev kom i samband med ansökan om min sjukpension, eftersom jag inte kunde förvärvsarbeta. Jag hade blivit tillrådd av en person att söka socialbidrag, för också mina tänder som värkte ständigt. Socialen beviljade ekonomisk hjälp till tandvård. En privattandläkare borrade bort alla amalgamfyllningar och ersatte med nytt amalgam, han använde ingen skyddsmask för mitt ansikte. Jag hade nu också 3 guldkronor. Det var år -76 jag var till privattandläkaren. Dessförinnan hade jag varit till flera andra både i Sthlm och nu i Grängesberg. Jag fick kroniskt svåra skador av guldstiftkronorna. Efter 7-8 år (år 84) hos denna privattandläkare, hade jag så ont i hela kroppen, att jag tvingades söka en zonterapeut. Hon var mycket duktig, och hon konstaterade att jag borde kontakta Tandvårdskadeförbundet för information om Oral galvanism. Jag var nu så plågad både av huvudsmärtorna och hela min munhåla att jag såg ingen annan väg än att be denna tandläk. (som lagat om hela min mun) att ta bort fyllningarna. Han borrade i flera tänder, helt utan ansiktsskydd så när jag kom hem var min tunga blyertsgrå av amalgamet, och när han borrade i guldkronan var det stänk av guld på tungan. Han skicka mig också till en kollega som inte var mycket bättre. Till slut stod jag inte ut, utan bad tandläkaren sen år 76 att dra ur mina tänder, för jag orkade inte med något mer laborerande i min mun. Jag måste skriva på ett papper att jag tog det på egen risk att låta dra ur alla tänder. På några veckor var jag helt tandlös. Han gjorde ett par proteser som var rena tortyren att ha i min mun, men ”jag skulle snart vänja mig” sa han. Sammanlagt gjordes 7 protesdelar, varav jag fick betala själv hela 7000:- för katschukproteser, men svedan och smärtan i hela mun och käkar var för svår. Dessutom uppstod en kraftig gul beläggning (stod också i en journal från Falun. Den ”gula beläggningen” (skrev lekgruppen) har än idag 2013 ej gått bort. Jag fick hjälp av en förstående tandläkare år -84 i Säter, med en remiss till en specialistkirurg som gjorde 4 operationer i käkarna. Jag led av svedan och metallerna i käkarna så jag stod inte ut att uthärda, det var som att jag kände hur metallerna rörde sig i käkarna. Jag förbrukade massor av starka halstabletter för denna hemska sveda och andningssvårigheter, som jag kvävdes. Jag kan inte få nedskrivet allt hemskt som hänt, det är synd. År -86 kom jag till en läkare i Tyskland, som gjorde endast 1 käkoperation, där 1 guldkrona setat sen år -59. Han skriver i journalen att jag (b.l.annat) har en giftbetingad stelhet med både gamla och nya gifter, samt skriver han ”från mage, lever och lungor utgår en energetisk fjärrverkan som följer akupunkturmeridianen, mot de drabbade organen i huvudet”. Jag blev undersökt med Dr.Wolls-apparat. 4 resor gjordes till Tyskland, med stora kostnader ur egen ficka, också detta. År 1991 kom jag till en specialisttandpoliklinik på Centrallasarettet där blev 4 nya operationer, och att bekosta själv, som alltid. Jag hade också elallergi, sa man mig, något helt nytt för mig att få höra att det fanns något sådant, som hette så. – 9 år senare år 2000 fick jag tips från Tandvsk.förbundets telefonombud, att jag kunde få komma till en tandläkare i en förort utanför Stockholm. Jag fick även åka till en Kinesolog som gjorde sina undersökningar, en tid före operationerna. När jag väl kom till tandläkaren sa hon ”Du ska bli frisk”. Och det lät oerhört stort för mig att få höra ett sånt uttalande. Jag visste knappt vad jag skulle tro? Men nu överlät jag mig åt henne, jag hade inget att förlora, så eländig kände jag mig. Jag fick en start lugnande tablett föra varje operation, där ½ käke skars opp varje gång, som jag (84) tidigare varit med om. Nu rensades det igen och borrades och slipades, m.m, jag fick starka bedövningar, och jag tänkte hela tiden att jag måste klara av det här om jag ska få bli frisk eller bättre. Under omkring 2års-tid gjordes 45-46 operationer i halva käkarna var gång. Och tandläkaren sa till mig en dag, att ”du ser mycket friskare ut nu”. Jag hade plågats hemskt av penecelinet Dallacin, men ändå sa hon att jag skulle ta en ny kul, men som jag inte klara av. ”Det var bara färgämnet jag blev sjuk av”, sa hon. Fast jag tala om att jag hamnat på lasarettet för detta jävulska Dallacin. Och i halva underkäken förstördes nerverna helt vid ihopsyningen av käken, och vid bihålan skars en nerv av, så jag kände att nåt var fel. Jag satt i hennes stol, och hon sa utan vidare att ”nu skär jag av här”. När jag så bad om journalerna, sa hon att ”dem skulle jag få när jag blev frisk”. Vilket jag ju inte blev. Till sist, myndigheter, landsting, patientförsäkr, cosialstyrelsen m.m har nonchalerat mig hela tiden. De har lyckats ”sopa mig under mattan”.

Av Gun-Britt Carlsson-Eriksson

Berättelsen är handskriven från början, Livsbild har digitaliserat den.