Jag är tillbaka i utförsbacken!

När jag vaknade kl 07.00 den 19 februari 2008, konstaterade jag att min högra arm var totalt förlamad. Jag kunde inte tända bordslampan vid min sida. Snabbt drog jag undan täcket. Mina onda aningar besannades. Även höger ben hade drabbats. Jag kunde vifta på tårna, men inte mer. Det stod genast klart för mig vad som hade hänt. Under natten hade jag drabbats av en STROKE. I 10 år hade jag levt med min stroke-drabbade make, så jag visste…

   Han dog tredjedag jul 2007 och nu, två månader senare, slog ödet till mot mig. Jag kunde komma åt telefonen som stod på golvet och med vänster hand lyckades jag slå numret till min son i Göteborg som genast ordnade så att jag kulle bli hämtad med helikopter så fort som möjligt. Jag hann även ringa en av de få grannar som liksom jag själv övervintrar på ön där jag bor.

   Efter en stund kom han och ytterligare en granne och med hjälp av stege, balkong och kofot lyckades de ta sig in till mig och gå ner och låsa upp ytterdörren åt den väntande helikopterbesättningen. Drygt en och en halv timme senare landade jag på helikopterplattan på taket till Norrtälje sjukhus och fördes snabbt till strokeavdelningen där jag blev kvar i 2 ½ månad.

   Sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder arbetade mycket med mig. Särskilt sjukgymnasterna var väldigt envisa. Efter två veckor var det inte tal om rullstol. Nej, jag skulle gå med rollator till gymnastiken och matsalen och alla andra ställen. Så småningom även utomhus. Jag ställde villigt upp på all hjälp som gavs för att så fort som möjligt komma tillbaka till ett något så när normalt liv. 

Fyra år har gått, och även om jag kan röra mig ganska fritt utomhus och i stort sett ta mig vart jag vill i stan tack vare att jag fått en permobil, så lever jag ju inte ett lika aktivt liv som tidigare. Jag kan inte längre göra sådant jag alltid tyckt om att göra. Att ströva omkring i skogen, att krypa ned i båten och ta mig ut till stillheten i ytterskärgården, inte längre ge mig ut på cykelfärder och tråkigast av allt; inte längre åka skidor.

   När den första snön kommer börjar jag längta. Jag har åkt skidor utför i hela mitt liv. Senast 2007 i Frankrike med några av barnbarnen. På äldre dar började jag även åka på längden. Var 61 år första gången jag åkte Öppet Spår (Vasaloppet 9 mil). Fyra dagar innan jag skulle åka Tjejvasan (3 mil) för 20:e året i rad, satte stroken stopp för all framtida skidåkning. Trodde jag…

   Tills jag fick se ett reportage i Norrtelje Tidning, som berättade att en skola i Norrtälje hade hyrt in en skicart med instruktör. Under glada rop och skratt susade barnen utför Kvisthamrabacken. Hoppet tändes. Skulle jag våga? Efter diverse telefonsamtal fick jag till slut ett nummer till Totalskidskolan i Rödkullen/Åre. Med en viss tvekan slog jag en signal dit. En flicka svarade och jag undrade:

– Jag har bara en arm och ett ben som fungerar, får jag vara med på en veckokurs ändå?

– Ja visst! Vi har gäster som bara kan röra på huvudet. 

Bingo! Nu bestämde jag mig. Men vem skulle jag få med mig? Bland släkt och vänner fanns egentligen bara en som var tänkbar. Men hade hon tid? Kunde hon vara borta från familjen? Jag ringde. Hon blev eld och lågor. Jo, självklart skulle hon ordna så att hon kunde följa med mig. Hon, som heter Kicki, är min sondotter och jag tycker mycket om henne och blev därför väldigt glad över att hon så villigt ställde upp. Efter att hon ordnat allt, anmält mig för fem heldagar i Totalskidskolan, bokat hotellrum, och biljetter till och från Åre, satt vi till slut en kväll i januari 2010 framför brasan i sällskapsrummet på hotellet och väntade på representanten från Totalskidskolan. Han kom och svarade beredvilligt på alla våra frågor.

– Kommer jag att åka i en särskild lift och i en särskild backe bara för oss som åker skicart?

– Oh nej, din skidlärare, Bobbo, som du kommer att ha hela veckan, kommer att köra med dig i så gott som hela liftsystemet.

   Fel fråga, liksom…

Nästa morgon hämtades vi kl 08.30 och kördes till Totalskidskolan i Rödkullen i Åre. Nu fick jag för första gången se en skicart och jag tänkte att det kan inte vara möjligt, jag kan aldrig få plats i den där märkliga farkosten och än mindre hantera den. Men så fick jag träffa Bobbo, min blivande lärare, och efter att vi prövat ut hjälm och glasögon åt mig och han berättat lite om vad som komma skulle, så kände jag att jag nog kunde överlämna mig med fullt förtroende i hans händer.

   När Bobbo och Kicki till slut tryckte ner mig i skicarten fann jag, med en viss förvåning, att den inte var så obekväm som jag befarat. Efter diverse justeringar av vänster hand- och fotreglage, som jag skulle styra med, kopplade liftpersonal fast skicarten med liften och färden uppför kunde börja.

   Oräkneliga gånger i mitt skidåkarliv har jag stått i liftar men aldrig suttit eller, om backen varit brant, nästan legat på rygg. Det blev en lite märklig upplevelse. Efter en ganska kort stund skulle vi stiga av och Bobbo sa åt mig att svänga vänster när han räknat till ett-två-tre, då han samtidigt med ett handgrepp kopplade loss oss från liften. Några knuffar på skicarten och jag satt i en backe inför min första färd utför i en skicart. Den skulle följas av många, många fler.

   Fem timmar per dag i fem dagar fick jag prova på det mesta. Breda backar, smala backar, branta backar (i mitt tycke branta!), trånga, slingriga transportvägar genom skogen och genom pudersnö som sprutade över hela mig. Jag fick snö innanför hjälmen, i öronen, i munnen, jag var helt täckt av lätt snö. Vilken härlig känsla att få en sådan närkontakt med snön! Redan andra dagen på veckan när vi kom till skidskolan på morgonen, sa Bobbo:

– Idag ska vi upp på Åreskutan. Det är så fint väder! 

Jag tänkte tyst för mig själv att nu är han väl ändå lite väl ambitiös. Var han så säker på att han skulle få ner mig därifrån? Nu, efter veckan som gått, begriper jag inte hur jag ens för ett ögonblick kunde tvivla på hans omdöme. Med en välvillig pistörs hjälp fick vi efter sista liften alla tre tolka efter hans skoter bort till liften Gondolen som jag med Bobbos och Kickis hjälp lyckades ta mig in i.

   Vid slutstationen låg restaurang Stormköket på 1274 meters höjd. Sikten var fortfarande god och utsikten fantastisk, pannkakor med hallonsylt och vispgrädde likaså. När jag ringde sonen i Göteborg och berättade var vi satt och åt lunch, tyckte han det lät häftigt. Men han tog för givet att jag skulle åka lift ner.

– Nej det ska jag inte alls, jag ska åka skicart hela vägen ner!

   Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det gapskratt jag fick till svar. Nerfärden gick naturligtvis problemfritt. Vad annars, med Bobbo bakom mig med sitt rep kopplat till skicarten, redo att bromsa upp mig om jag plötsligt varit på väg ut i skogen eller åt ett annat håll.

När jag efter fem dagars oförglömlig skidåkning på detta sätt tänker tillbaka på vad jag fått uppleva, inser jag att jag totalt glömde bort att jag satt i en skicart. Jag var inte halvsidigt förlamad, inte handikappad eller funktionshindrad. Jag njöt av snön, farten, av att känna mig fri från det onda som drabbat mig. Den frihetskänslan går knappast att uttrycka i ord. Veckan med Totalskidskolan blev för mig ett enda stort WOW!

   Jag kan inte vara den enda skidentusiasten i det här landet som drabbats av stroke eller rörelsehindrande skada. Det finns faktiskt möjligheter för alla att åka skidor, på det ena eller det andra sättet. 

Så länge hjärtat är med blir man aldrig för gammal. Jag har nu fyllt 88 år och får jag bestämma själv, så kommer jag att vara tillbaka i Rödkullen nästa år igen. Det var något som jag lovade mig själv redan efter första vinterveckan i Rödkullen, lovade mig själv och Kicki, min pigga, glada kompis, och lovade underbara Bobbo som gett mig ett mål att kämpa för. Det löftet har jag hållit, och har nu varit tillbaka i Rödkullen både 2011 och 2012. Nu har jag något att se fram emot och värt att längta efter när vardagen ibland känns dyster och tung.

Text: Toni Johanson
Foto: Kicki Lind

Fakta:

Att åka skicart är en sport speciellt anpassad för funktionshindrade. Man åker i ett slags kälke på fyra skidor (se bild!). En skidåkande instruktör åker bakom och hjälper till att styra, om den som åker inte kan styra själv. För det mesta kan dock skicartens styrinrättning justeras så att den passar även svårt funktionshindrade.