Jag och mina barn

Jag, 40 år för tidigt född med hydrocephalus. Gjorde min första operation när jag var ca 2 månader året 1972 på Sahlgrenska i Göteborg. Det gjordes några operationer då det blev komplikationer. I någon av dessa komplikationer blev jag hörselskadad, fick en hjärnblödning och därmed förlamad i hela vänster sida. Men, med mammas envishet så lärde jag mig gå igen och vid 4 års ålder kom sjukvården på det redan mamma visste, jag var hörselskadad. Rejält också!
Hörapparater, inte mina kompisar! Men jag hörde ju nu vad alla sa, även om det i skolan innebar mobbing.
När jag var 12 år så hörde vi talas om att det fanns hörselklasser i Örebro, så det tyckte mamma lät bra så då fick jag börja där, kanske skulle det fungera bättre.
12 år, boende hos en familj, 30 mil hemifrån. Nya kompisar och lära sig teckenspråk. Roligt på många sätt, men det var samtidigt väldigt tråkigt att vara från mamma. I 2 år fungerade det sedan trivdes jag inte längre.

14 år och åter till "vanlig" klass med över 20 elever. Läraren bar mikrofon, jag hade T-slinga..Det var kämpigt på lektionerna, men det som jag upplevde mest jobbigt i tonåren var kompisarna. Hade inga nära kompisar. Det var ju i början "coolt" att jag kunde teckenspråk, men det övergick ju i tristess efter ett tag.
Första året på gymnasiet hade jag en döv klasskompis som hade med sig en assistent så hon kunde hänga med på lektionerna. Dom sa att om jag blev trött i öronen så kunde jag titta på henne när hon tecknade, men det blev dubbelt för mig. För av ren automatik så lyssnade jag på läraren och tittade på assistenten. Trivdes inte så bra så jag slutade efter första året.
Började jobba på en förskola i en småbarnsgrupp i ett år för att sedan flytta tillbaka till Örebro när jag var 18 år och fortsätta min gymnasieutbildning i örebro i en hörselklass. Vilken LJUVLIG upplevelse att få sitta i en liten klass med 7 klasskompisar!! Skolan gick bättre, men av fler osaker så tappade jag intresset ganska snabbt. Vänner blev viktigare, för det var ju något jag saknat nästan hela mitt liv. Men jag tog studenten och var nöjd även om jag inte hade världsbästa betyg. Jag bodde kvar i Örebo efter att ha slutat skolan, men jag fick inget jobb - så klart inte med dessa dåliga betyg.
När jag var 26 år sökte jag mig till Göteborg och fick ett timlöns jobb på en gruppbostad med funktionshindrade. Stannade där i 2,5 år på olika varianter av vikarieanställningar. Jag var en orolig själ. Ville hela tiden något annat så till slut fick jag inte fortsätta, jag gav inget gott intryck helt enkelt.
2003 så fick jag ett jobb som elevassistent på en skola med funktionshindrade elever mellan 6-17 år, trivs riktigt bra efter 9 år!!
Under dessa 9 år som elevassistent har jag fått 2 egna barn, båda med funktionshinder av mildare 'sort'. Den stora killen har gränsstadie av ADHD, mer likt svår koncentrationssvårighet. Vi jobbade mycket med bildkommunikation med honom innan han började i skolan. Han gick igenom psykologiutredningar och där ville dom inte "stämpla" honom för att se hur det går när han började skolan. Skolan har fungerat väl för honom på lektionerna och det har ändå varit det stora målet för honom. Så vi är nöjda just nu.
Lilla killen, född 2007 föddes med extern hydrocephalus där det inte behövs någon operation vad vi kan se, men det är återkommande besök på NBK. Han kunde inte gå som liten, började hoppa på rumpan när han var 1,5 år. Kunde gå när han var 2 år, när han var lite mer än 3 år så sprang han. På förskolan hade han en resurs med sig som jobbade dagligen med hans kommunikation. Han har aldrig varit intresserad av tecken, tyvärr så det har blivit bildkommunikation för honom som stöd.
Nu fyller han snart 5 år, går på en resursavdelning på förskolan, han går, springer, pratar oavbrutet, men det blev konstaterat när han var 19 månader att han har en medel utvecklingsstörning med motoriska problem.
Vi här hemma funderar mycket på vad det ska bli för typ av skolform för honom. Han hänger inte riktigt med i allt som sägs, fastnar ofta i något han gör, tänkt på och det är ingen! idé - INGEN !! att avbryta honom.

Det har känts ok för mig så här långt att ha funktionshinder runt mig, men jag börjar samtidigt bli jobbigt även om det är stor skillnad på eleverna på jobbet och mina barn hemma. Känns som jag är helt insnöad i den världen på gott och ont. Jag trivs med att hjälpa de som inte har en självklar utveckling, men det tar mycket på mitt psyke, min ork. Även om jag är trött efter en arbetsdag så måste jag komma hem och orka med mina barns olika problem - dagligen. Mannen, pappan är ju cool lugn med inställningen att det löser sig. Mycket har "hamnat" hos mig eftersom jag har mer erfarenhet, men han är bra på att ta diskussionen när det blir problem, det är inte jag.

Nu börjar stora killen i 1:an med 25 elever och ny fröken. Han känner flera av de andra barnen, men just att kunna koncentera sig i detta kan bli ett problem. Ska bli spännande och höra vad läraren säger framåt jul. Han har ju ingen diagnos så att sätta honom i en specialklass/skola kan bli krångligt.

Jag mår bra, går på årliga kontroller av min hydrocephalus som inkluderar huvudvärk och ständig trötthet/utmattning. Jag själv kallar det "hjärntrötthet" och det kan man inte sova bort.